22 maj 2016  deltog jag  på Raoul Wallenbergs plats vid Nybroplan i Stockholm i Folkets Demonstration, ett demokratiskt och folkligt arrangemang jag tidigare talat för och försvarar. Som ni ser på bilden försökte jag tala med de ursinniga motdemonstranterna, bland dem Irene Matkowitz (som jag intervjuade veckan innan, se GW), Dror Feiler, Tess Asplund, Loan Sundman och vänsteraktivisten Ola Hakefelt från Linje 17.

Hakefelt gav sig in i en lång diskussion om min rapport i Avpixlat från Folkets Demonstration den 30 januari och anklagade mig för att sprida lögner om de polska kvinnor blivit attackerade av våldsvänstern när de gick från den förra demonstrationen. Jag hade uppgifterna direkt från en av dem och vidhöll min version där på torget igår framför skränande motdemonstranter som hötte mot mig. Han undrade varför jag inte ringt honom för att höra hans version den 30 januari, något som man visst kan begära av en journalist, men det var knappast läge att diskutera detta där och då.

Jag fortsatte att gå runt på den motsatta sidan där jag snart omringades av arga vänsteraktivister som ville få mig ur balans och skrämma mig, vilket inte lyckades särskilt bra. Polisen skyddade mig mot dem men stämningen var hotfull och hatisk. De provocerade men fick ingen reaktion att slå till mot.

De påstod att jag styrde över fotbollshuliganer och att jag är Förintelseförnekare (se min kommentar), vilket är nonsens naturligtvis. Till sist gav jag upp och gick tillbaka till inspärrningen dit de få som vågat sig in kunde lyssna till talen om demokrati, välfärd och trygghet. Inget nazistiskt stormtruppmöte precis.

Andra som vågade sig ut bland vänsterfolket var talarna Annelie Sjöberg och Nina Drakfors,  samt en okänd ”trollhjägare”. Fotografen Roger Sahlström och Lennart Matikainen summerade sina intryck efteråt. Deras funderingar om den odemokratiska våldsvänsterns hat  ligger inte långt ifrån vad Joakim Lamotte fick utstå efter att som journalist bevakat Folkets Demonstration i Göteborg tidigare i år.

De mest populära slagorden ”No Pasaran!” och ”Antifascista!” som vänstern skrek till oss igår kommer från den tid i Spanien då en våldsam högermilis ledd av blivande diktatorn Franco slog ned den fria anarko-syndikalistiska republiken i Spanien 1936, mer bestämt ropat av kvinnolegenden Dolores  ”La Pasionara” Ibárruri vid slaget om Madrid samma år. Då existerade en äkta förtvivlad kamp mellan vänster och höger, mellan till största delen demokrater  (Stalintrogna undantagna, läs Enzenberger och Orwell) och fascister, men igår i Stockholms innerstad fanns mest revolutionsromantiker och vanliga men besvikna regeringskritiska medborgare. Våldsverkare fanns nog beredda på båda sidor men inget skedde, vilket inte berodde på att våldsvänstern inte försökte.

Vi som stod där innanför staketen kallades för alla slags öknamn och måste försvaras av över 100 poliser mot vänsterns hot om våld, är inga Francosoldater, inga fascister eller rasister.  Att tro att situationen vid slaget om Madrid 1936  och vår lilla demo i Stockholm 2016 handlar om samma kamp är att vara en trotsig barnunge, en medelklassradikal vänster av det slag som Lenin föraktade.  Tess, Dror,  Mathias – ni kan bättre än så.

Ni kan skriva (läs om Wågs avund), spela musik (jo, jag har tom filmat Lokomotiv Konkret med Dror 1982) och tänka, men beter er i detta fall som omogna våldsromantiker som i värsta fall drar till sig äkta våldsverkare från båda hållen som gillar att slåss.

Hur ställer ni er till ett ärligt samtal framför publik? Vi delar på talartiden och samtalar med varann, vilket betyder att man ställer frågor och lyssnar på svaren.  Jag är redo anytime, på Medis om ni så vill.   Jag och en från Folkets Demonstration, Mathias Wåg och en till, Tess kanske ?

Inga poliser, bara en högtalare och en mick. Tillstånd och egna funktionärer från vardera håll.

Fixar ni det? Ni vet var ni kan nå mig.

Fridens.

 

Hur två privatpersoner kan hota etablissemanget genom folkbildning, manifestationer och idogt gnabbade i sociala medier kan man läsa om i vänstertidskriften Dagens Arena 4 maj, 2016.

Där beskriver Mathias Wåg under rubriken ”Riddarna av Onda Bordet” hur  jag och Roger Salle Sahlström driver på diskussioner om invandring och islam, politiskt korrekthet och aktivism.

Analysen är att vi är rasister och högerextremister, vilket får stå för honom.

Några sakfel måste dock påpekas:

1. Roger bor inte längre på mitt köksgolv, vilket faktiskt framgick i av mitt inlägg i Expressen före jul.
2. Wåg kallar Mona Walter för ”kontroversiella muslimska »avhopparen« Mona Walter”. Menar han att hon fortfarande är muslim och inte hoppat av?  Se denna video och bedöm själv.
3. Jag har varit medlem av VPK 1977- 1986, V 1991-2000, S 2002-2007 och FP 2007-2012. Inte i något parti har jag blivit utesluten eller gjort mig omöjlig. Tvärtom beklagade sig Johan Lönnroth, vice ordf i Vänsterpartiet 2000, att jag valde att lämna partiet. Vi hade mycket gemensamt som sk förnyare, se video.
4. Vad som skedde på Sergels Torg kvällen den 29 januari 2016 är inte klarlagt och vad Wåg påstår om huliganer och nyfascister som jagar mörkhyade verkar taget ur luften.  Se brittiska Daily Mail.

Matihas Wåg har tidigare kommenterat mina föredrag på Södermalm  2015 där han lyssnat på vanligt folks vrede, dock utan att förstå dem. Han verkar dock intresserad av vad jag har för mig och intervjuade mig för anarkisttidskriften Brand.

Hans analys av oss bygger på samma tradiga retorik som Expo och hans arbetsgivare Researchgruppen använder: Vi är de nya fascisterna, obotliga rasister osv. Det är för lågt. Wågs kollega Håkan A. Bengtsson, chef för Dagens Arena, kan heller inte lyfta sig längre än att jag varit ”vänsterextremist” som nu blivit ”högerextremist”. Se hans krönika om mig som en 2000-talets Nils Flyg.

Nej någon ”vänsterextremist” var jag inte, även om jag intresserade mig för sk autonom marxism, dock på ett akademiskt plan. Som ordförande i Vänsterpartiet Uppsala och med förtroendeuppdrag i kulturnämnden är man knappast extremist.

Och inte heller nu är jag som sagt högerextremist. Men Wåg själv, vad är han?

Jo, han är för det första en skicklig spinndoktor och vänsterorganisatör. Se Rebecca Weidmo Uvells gräv om hans aktivism som sträcker sig långt in i den byråkratiska arbetarrörelsen, sosseriet alltså. Se hennes bild på hur Wåg iscensätter sin aktivism:

 

 

 

 

 

En mening räcker från Uvells text för att förklara skillnaden mellan Wågs sk aktivism/astroturfing och min och Salles:

”Astroturfing innebär just att en lobby-organisation i hemlighet lajvar gräsrötter i syfte att bilda opinion för något. Precis som alltså ‘Allt åt alla’ och alla deras vänner gör. I själva verket är de hitte-på-gräsrötter. ”

Wåg samarbetar inte bara med de socialdemokratiska rika korporationerna och medieetablissemanget, han är en del av dem.

2013 gjorde hans grupp Researchgruppen en hat- och hotkampanj mot anonyma kommentatorer på nätet tillsammans med Expressen, för vilket de fick Guldspaden 2014 – medieetablissemangets hedersmedalj.

Researchgruppen har haft fast samarbete med Piscatus, Robert Aschbergs förföljelseföretag m fl etablerade kampanjföretag. Se min bloggpost 2014 och mer på Ola Sandstigs gräv från 2015.

Mathias  Wåg arbetar på uppdrag av Dagens Arena som ägs av LO  m fl  (se styrelsen) och åt Expressen som ägs av Bonniers, hans aktiviteter får pengar och stöd av socialdemokratins egna organisationer, han stöttas av Aftonbladet som ägs av Schibsted och så vidare.  Ändå har han mage att skälla på mig och Salle för att vi påstår oss vara en del av folket.

”Det är klassisk populism, folket mot eliten,” skriver han ironiskt om våra medieaktioner och manifestationer. Ja, till skillnad från vad han gör med ABF, Hyresgästföreningen och Thomas Mattsson på Expressen, så har vi vanligt folk med oss. Två idealister utan pengar som sliter i en tvåa har gett Wåg och hans gelikar skrämselhicka. Det är bra. Vi har många bakom oss och de är inte välbetalda sossebyråkrater.

Jag som ändå har 25 års vänsteraktivism bakom mig kan med fog hävda att de som stöder oss är folket, och de som stöder Wåg är eliten. Därför är han så hätsk, så avundsjuk på oss.

Det är rätt att göra uppror.

Inplanerade möten framöver

Vad jag gör och behöver