Skolval och differentiering

Alltsedan 1990talets början då skolval infördes med rätt att välja annan skola än utifrån närhetsprincipen har denna möjlighet diskuterats livligt, ifrågasatts men något alternativ har inte presenterats. Skolvalet verkar ha blivit minst sämsta alternativ. Men det är väl tunt tänkt och mitt tidigare försök fortsätter med detta inlägg. Försök istället analysera skolvalets förutsättningar:

Om argumenten för att byta skola grundar sig på att eleven inte tros kunna få tillräckligt med utmaningar och kvalitet i den skola han/hon bor intill, tvingas eleven att helt byta skola för att få dessa behov tillgodsedda. Vad skulle ske om den närbelägna skolan hade möjligheter att differentiera elever så att fler kunde tänka sig stanna kvar?

1962 års nystartade grundskola hade det sista året uppdelat i flera yrkesgrenar och en gymnasieföreberedande, i enlighet med den sk Visbykompromissen, 8 plus 1, som liberaler och socialdemokrater enades om. I matematik, engelska och språktillval fanns särskilda och allmänna kurser. De särskilda kurserna behövdes för gymnasieantagningen. 1970 togs grenvalen bort, då alltför många elever valt den gymnasieförberedande grenen (i likhet med framgången för realskolan ett halvsekel tidigare). Ett decennium senare togs de skilda kursnivåerna bort i språk och matematik.

Sedan dess har grundskolan verkligen blivit en sammanhållen skola och ve den som ifrågasatt denna ambition (vilket skolvalet gör implicit dock). Sverige har en förhållandevis sen differentiering, vid 16 år men andra länder har krupit ikapp. Att sk homogena klasser med likartade elever i samma grupp skulle innebära en steg tillbaka och inte leda till bättre utveckling för alla slags elever framhåller Skolverket med bestämdhet i sin utvärdering 2009. Stigmatisering av de lägre kurserna och inlåsningseffekter blir följden, och ingen emotsedd utveckling i de högre antas ske om en differentiering införs. Skolverket har framför allt analyserat specialpedagogiskt motiverade grupper, dvs ”lilla gruppen” som ibland sitter i grupprum med outbildade extraanställda personer.

Om vi går tillbaka till enhetsskoleförsöken under 1950talet, som gjordes för att pröva fram den nya sammamhållna grundskolan på 1960talet, då svenska folkskolor, realskolor, fortsättningsskolor, nya enhetsskolor experimenterade med nivågruppering så finns en del att tänka på. Skolmannen Nils Erik Svensson som analyserade Stockholmsförsöket 1961 i en doktorsavhandling tog miste på resultaten från lägre och högre klasser. Sambandet var inte alls de han framförde som verkade leda till att sk heterogena klasser (dvs med både studiebegåvade och mindre studiebegåvade) skulle vara bra för båda grupper. Tvärtom hämmades de snabba och de långsamma fick ingen sporre framåt av att läsa tillsammans.

Detta kom inte fram förrän våren 1962 då opponenten Karl Georg Ahlström från Uppsala universitet påpekade missen. Till sommaren 1962 beslöt riksdagen ändå att införa grundskolan med sammanhållen klass till åk 8. Några år senare 1967 skrev professor Urban Dahlöf, och kollega till Svensson, att resultaten från enhetsskoleförsöken var ”skrivna i lösan sand”. De gick inte att tolka i någon bestämd riktning alls vad gällde uppdelning och differentiering. Statsvetaren Karin Hadenius nämner detta i sin avhandling från 1990 om målen för frihet och jämlikhet i den svenska skolan men sedan dess har differentieringsfrågan fallit i glömska. Till nu då bland andra historiedidaktikern och professon Hans Albin Larsson skrivit en ny skolhistorik med uppskattning av Hadenius forskning.

Variation är ett annat ord för differentiering som pedagogen Peter Nyström använder i sin studie från 2003 av matematiklärares inställning till att dela in gymnasieelever efter kunskap, intressen, ambitioner etc. Svaren är intresssanta och inte alls så enkla som Skolverket förmedlar senare i sin utvärdering. Nyström hänvisar till den populära jämförelsestudien ”The teaching gap” 1999 av matematikundervisning i USA, Tyskland och Japan. I det senare landet ses variation som en möjlighet för elever att finna sin plats i systemet, inte som ett tvång eller stigmatisering.

Kan skilda kurser locka elever att stanna vid sin grund-eller gymnasieskola ? Den skola jag var bitr rektor för 2004 -05, Hjulstastkolan i nordvästra Stockholms tyngsta område, Tensta, hade ma/no klasser som nog kunde sägas ha den funktionen. I viss mån räckte dessa klasser för att hålla tillbaka en del studiemotiverade elever men vad innebar uppdelningen för andra ämnen? En slutsats som differentierings- och intelligensforskningen kom fram tid på 1950talet (Dahlöf, Husén, Härnkvist m fl) var att personer sällan är begåvade inom alla ämnen. Med dagens skolvalsystem tvingas elever att inte bara söka till en särskild klass (ma/no, som om just dessa ämnen tydde på sk formalbildning) utan till en helt annan skola. Att diskutera kursindelning vore intressant men jag ser få forskare och lärare som verkligen tar upp frågan. Lite i periferin till min kollega Elisabeth Hultqvists genomgång av skolans legitimitetskris utfrån dess sekularisering och modernisering. Hon skriver:

Läraren ser sällan premieringen av ”de bästa” stå i motsättning till principen om ”en skola för alla”. Motsättningen mellan att tro på en jämlik och rättvis skola och uppgiften att klassificera och göra eleverna ojämlika hanterar lärarna genom att hänvisa till omständigheter utanför skolan: skiftande begåvning, olika förutsättningar och bakgrund, osv. Dubet kallar detta för ”nödvändiga fiktioner”. Även om man som lärare mycket väl vet att alla inte har samma chans skulle arbetet bli outhärdligt och cyniskt, (Varför ägna sig åt elever som ingenting fattar?) och helt förlora sin mening om man avvisade tanken. Värden som ”En skola för alla” eller ”Skolans likvärdighet” har länge setts som oantastliga eftersom de givit legitimitet åt läraren att tillrättavisa, men framför allt att betygsätta. Även om lärarna verkar för att ge alla en lika chans vet de nu att det inte längre är möjligt.

Om inte den sammamhållna klassen fungerar, och skolvalet kan leda fel som bl a sociologen Nihad Bunar hävdar måste vi utveckla nya alternativ. Även om de prövats i en annan tid kan de åtminstone tas upp till diskussion igen.

Annonser

2 thoughts on “Skolval och differentiering”

  1. När skolan inte tar tag i problemen, finns alltid marknaden. Fick häromveckan hem en folder från ett privat företag som utlovar extra läxhjälp emot betalning. Så kan de ekonomiskt välsituerade och motiverade medelklassföräldrarna se till att ge barnen ett försprång, antingen det gäller toppstudenter som behöver mer utmaningar eller eftersläntrare som behöver komma ikapp.

    Att de fattiga och lågutbildades barn därmed lämnas därhän kanske inte var den avsedda effekten.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s