Hans ansikte var uppfrätt av saltsyra så pass att kindbenen glänste i månskenet. Jag vände honom hastigt mot fönstret med viss möda. Ingen i rummet tog någon notis om oss.Vår belägenhet hade blivit en onämnbar familjehemlighet.

Hans besynnerliga författarskap hade gjort mig, hans bror Heinrich, till något av Franz egen obuduktionstekniker. Sedan månader hade ingen velat ta i hans vitnande kropp, endast jag och familjedoktorn, Doktor Schwantz.

-Franz var inte alls besvärlig som barn, sade vår mor ofta vid middagen. Men hans mentala tillstånd förvärrades av de kvinnor som han delade säng med.

-Och delade kudde med, anmärkte jag syrligt men ingen brydde sig.

De åt vidare under tystnad och underlät att tala om mina nätter med Franz intill min kudde.  Vår far kunde tiga sig igenom min situation i veckor. En husa som frågat oroligt om vad Franz kropp gjorde i mitt rum hade fått sluta. I Prag skvallrades det inte mer om familjen Kafka. De hade blivit obsoleta med ett undantag, jag.

Mina texter hade sedan Franz gjort succé med Förvandlingen publicerats i de ledande litterära tidskrifterna i Österrike och Tyskland men inte i Tjeckien. Namnet Kafka var till nytta för mina alster men i sin egen rätt. Läsarna hade fått nog av Franz gotiska stil och hungrade nu efter brodern Heinrichs expressionism. Jag njöt.

Kudden hade inte formats av Franz huvud utan av mitt. Att han luktade lik brydde jag mig inte om så länge hans död gav mig rykte som litterär mördare. En dag skulle Prag få veta sanningen men då skulle jag vara långt borta i Paris eller Berlin. 

Ausgezeichnet.