UNDERSÖK ARBETARRÖRELSENS SJÄLVBILD OCH SOVJETUNIONENS

Jag tror att Sveriges problem bara kan lösas genom att rätt analysera det stora stöd som S (och V) fortfarande har, trots sina misstag. Nyckeln är Rörelsen, arbetarrörelsen, dess realitet men kanske i högre grad dess idealitet och talet om den.
Sedan jag för 40 år sedan skrev en gymnasieuppsats om S valförlust 1976 har jag följt dess gradvisa förfall
Vad jag far efter är inte ideologin eller partiet utan denna samhörighet med en folkrörelse som trots allt lyckas attrahera drygt 35 %, inkl V.
Denna märkliga lojalitet kan bara förstås som ett sentimentalt men tidvis sant hopp till en samhällsgemenskap, folkhemmet, Rörelsen, socialismen.
S har haft samma gynnsamma position som bolsjevikerna, att själva ta ledningen och vinna folkets förtroende, om än sviktande
Äldre sossar talar drömskt om Rörelsen på ett sätt som minner om Stalins proletära massor, analyserade i Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitjs intervjuer med ”sovjetmänniskor”.
Dessa sovjetmänniskor motsvaras av våra Folkets Hus entusiaster, HSB, Folksam, ABF etc. De förmår än idag locka fram nostalgiska väljare att rösta S/V.
2000 bjöd jag in Åsa Linderborg till Vänsterpartiet Uppsala, som jag då ledde, för att tala om sin avhandling om S historieskrivning
Idag bör den följas upp med historiska, etnografiska och statsvetenskapliga analyser av gemensamma drag i Sovjet och Sverige 1920-1980 i socialistisk retorik, kultur, organisation där arbetare, Rörelsen, Folket hyllas. En gemensam vänstersemiotik utvecklas på båda sidor av Östersjön.
Man kommer nog finna att DDR-skolan inte var ett undantag utan regel.