Ibland befinner jag mig bland mer radikalt högerfolk, dvs de till höger om SD/M/KD. De är skärpta och uppdaterade, men befinner sig på en annan planet, SDU 2015 eller AFS 2018 eller längre bort bland Dulny, Friberg, Motpol och alla andra sekter som uppstått på nätet. I veckan stötte jag på några på en pub i Stockholm.

När jag kom i samspråk med dem, så slogs jag av att de varken ville diskutera islam eller, vilket jag visste, Israel. SD:s fd ungdomsförbund SDU gjorde stor sak tidigare av att erkänna palestiniernas ”rätt” till sitt land, vilket retade en del SD:are. Vi svenskar ska inte hålla på att ta ställning i Mellanöstern var deras linje. Nationalistiskt och non-interventionistiskt som en del konservativa och libertarianer i Paul Gottfrieds anda ser på saken.

Jag är mer på Trumps linje angående Israel och stöder Netanyahu helt och fullt. Det går att stödja Israel som varande den enda demokratin i området som dessutom är en fantastiskt land som jag nyligen besöket. Det finns massor av skäl för att vara Israelvän men jag tänker inte gå in på dem här.

Vad som bekymrar mig angående dessa tyvärr spridda högeråsikter i vissa led på nätet, som knappast stöds av svenska borgerliga politiker som Gunnar Hökmark, Fredrik Malm, Hanif Bali m fl, eller den utmärkte bloggaren Ronie Berggren, är att Israel reduceras till en part i en konflikt. Landet är mycket äldre och viktigare för västliga intressen än den missförstådda och uttjatade konflikten om Palestina. Utan Israel har västvärlden mycket mindre pondus i hela världen. Läs Per Ahlmark så förstår ni och David Andersson.

Vår säkerhet beror inte bara på att Turkiet håller igen flyktingströmmar och att Libyen inte kollapsar mer, utan att Israel balanserar de två ärkefienderna Saudiarabien och Iran. Israel kan utnyttja sitt militära övertag, och sina atomvapen sedan 1960-talet, skickligt för att balansen inte ska tippa över till någon sida. Just nu är Iran farligast men så har det inte alltid varit. Läs den välskrivna och väldokumenterade biografin av Golda Meir som jag själv nyss läst ut.

De svenska radikala högerdebattörerna har fler märkliga argument. De verkar tro att islam är som vilken religion som helst. Richard Sörman skriver på Det Goda Samhället om hur en aningslöshet brett ut sig om islam och antisemitism långt bortom de radikala högersajterna. Teologen Joel Halldorf verkar ha denna inställning som han delar med många liberaler och högerfolk, att islam är att jämställa med svensk luthersk tro sedan ett halvt årtusende.

Jag stöder alla de som varnar för islamisering och som vill föra en saklig debatt som Douglas Murray, Hege Storhaug, Robert Spencer, Pamela Geller, Daniel Pipes, Ayaan Hirsi Ali, Bruce Bawer, Ibn Warraq, Majjid Nawaz, Kenan Malik, Mark Steyn, Lars Hedegaard, Hans Rustad, Peder Fjordman Jensen, och många fler.

I Sverige finns knappast någon av den kalibern, men Hanif Bali är på god väg att etablera sig sin en klarsynt islamkritiker liksom Nima Dervish, Mona Lagerström och Mohamed Omar. Han liksom jag och andra Sverigevänliga kritiker och de klarsynta medborgare som insett landets prekära läge, har inte någon nytta av den radikala högerns ointresse.

Möjligen bottnar den i en unken svensk antisemitism, som skiljer sig från den muslimska men återfinns dessvärre i våra led. Jag säger inte att all kritik av Israel är antisemitism, men jag reagerar på allt konspiratoriskt tjat från höger och vänster om judiska bankirer, Rothschild, NWO, Bilderberggruppen, ja även Georg Soros (även om man kan kritisera honom utan att vara antisemit).

Att kalla mig sionist är fö korrekt.

—

Mina inlägg om islam texter och tal

Alla inlägg sen 2011