Den som drar in förmåner och lägger om till stram politik måste ha förtroende från de som berörs. Den måste därmed vara av samma sort och uppfattas ha samma identitet.

En arbetarrörelseledd regering som ska skära ned ska då ledas av en ur arbetarklassen och en tuff politiker med ansvar för invandringen ska tydligt uppfattas som invandrad (som liberalen Nyamko Sabuni, men knappast socialdemokraten Ibraham Baylan).

Det stod klart under finanskrisen på 1990-talet.

Carl Bildts regering hamnade mitt i den kris som socialdemokratin hade orsakat  , men den moderate statsministern kunde inte ta till de hårda nypor som behövdes. Sveriges BNP hade fallit 5 % från 1990, ett läge som Grekland befann sig ett drygt årtionde senare.

1993 hade Bildt fått ett program på 117 punkter från nationalekonomen Assar Lindbeck med nödvändiga men politiskt kontroversiella förslag, ”Nya villkor för ekonomi och politik”, SOU 1993:16. Men en moderat från överklassen som Carl Bildt kunde inte gå emot LO, socialdemokratins känsligaste debattörer och det välfärdsindustriella komplexet i den utsträckning som behövdes. 1994 fick arbetarsonen Ingvar Carlsson ta över det besvärliga uppdraget.

Men även Ingvar Carlsson befanns för lättviktig och 1996 fick ännu en arbetarson, Göran Persson, ta över (han som sedan läxade upp just Carl Bildt i valrörelsen 1998 för att inte begripa sig på klassamhället ).

När han satte igång att dra ned på socialförsäkringsförmåner och sanera de offentliga finanserna bet socialdemokratin ihop. Det var nästan tyst i de led som tidigare protesterat. Persson såg till att införa de hårda åtgärderna smidigt och under så lite uppmärksamhet som möjligt.

Carl Bildts regering var mycket snack (minns det omstridda ”systemskiftet”) och lite verkstad, Göran Persson lite snack och mycket verkstad. Statsvetaren Anders Lindbom beskrev senare i boken Systemskifte? (2011) hur Göran Perssons regering gick tillväga för att minimera de synliga effekterna av nedskärningarna.

LO muttrade om att dra in bidraget till det socialdemokratiska partiet men det blev inget av det hotet. Den moderata riksbankschfen Urban Bäckström, som Carl Bildt hade tillsatt, fick även sitta kvar till 2002. Då var statsfinanserna mer i balans. Dessa fem ansvarsfulla män, Bildt, Bäckström, Carlsson, Lindbeck och Persson, räddade landet.

Lärdomen av att bara socialdemokrater kan skära ned på offentliga utgifter kan överföras till det uppmärksammade valet av ny partiledare för Liberalerna. Bara en politiker med invandrarbakgrund kan skärpa invandringspolitiken.

De nödvändiga besluten om en minskad invandring har varit önskade av en stor majoritet av befolkningen, vilket Den Nya Välfärden och Demoskop visade 2016 . Men både Alliansregeringen och Löfven I och II har länge tvekat.

Nyamko Sabuni har redan kritiserats för att inte vara trogen de migrationsliberala krafterna i sitt parti och utanför, men det bekommer henne inte alls. Hon är som de invandringsskeptiska invandrare jag uppmärksammade i maj på Det Goda Samhället.

Hennes hudfärg är en fördel som hennes motståndare till vänster som har svårt för i och med deras identitetspolitiska åsikter om att mörkhyade människor automatiskt måste välkomna fler mörkhyade.

Därmed besannas min tes om att bara de som kan sägas ingå i ett kollektiv kan införa negativa åtgärder för den gruppen. Därmed inte sagt att alla invandrare välkomnar fler invandrade.

Sabuni är ett gott tecken på att denna närmast rasistiska kollektivism inte hör hemma i västerländsk politik, men dessvärre kan inte någon annan ledande politiker tillåtas införa en stram migrationspolitik i Sverige. I Danmark har den konservative politikern Naser Khader samma position och det finns gott om liknande bruna och svarta invandringsskeptiker i och utanför Europa.

2014 skrev jag en politisk roman, Framtidsmannen, som förutsåg att SD skulle få en kvinnlig invandrare i ledningen 2018 som skulle bli statsminister 2022 (i en regering med S och M). Mohamed Omar skrev om boken på Det Goda Samhället 2017.

Samma analys om att bara en invandrare kan ta tuffa invandringspolitiska beslut präglade bokens upplägg.

Jag hade fel om vilket parti som skulle få en kvinnlig mörkhyad invandringsskeptisk partiledare men annars rätt. I en M/L/KD regering 2022 med SD stöd kan hon bli migrationsminister eller mer. Sedan kan hennes önskan om att bli statsminister infrias och jag få nästan rätt.

(skrevs i slutet av juni 2019)