Paradoxal kosmopolitisk patriot

 

Att gå emot sina egna preferenser kan vara bra om än paradoxalt. Låt mig förklara:

Jag har försökt flytta från Sverige ett antal gånger, har med nöje arbetat i Rinkeby, Akalla, Tensta och med invandrarkurser inom vuxenutbildning och folkbildning. Dessutom har jag varit gift med en utom-europeisk kvinna och tidvis etablerat mig i hennes hemland Indien. Videon ovan är från den förort i södra New Delhi, Vasant Kunj, där vår dotter nu bor.

Jag uppskattar mångfald av kulturer, mat, åsikter och ogillar svenskt klimat. Om jag personligen ska välja mellan den svenska livsstilen och vädret och något sydligare, så är jag nog mer benägen att föredra Sydeuropa framför Sverige.

Jag är nog en ”anywhere” som David Goodheart kallar oss , en kosmopolit , en landsflyktig som hade kunnat hamna utomlands och vara rätt nöjd med det liksom mina döttrar och en syster som bor i USA, England, Indien och Australien. I sommar hälsade jag på flera av dem i Canberra, New Delhi och London.

Men jag blev en slags motvillig patriot runt 2010. Orsakerna går att läsa i de tusentals inlägg som denna samtidsblogg samlat sedan dess; migrationseländet, vanstyret, den obefintliga nationalismen, mångfaldsvurmen.

Som globalt inriktad patriot är jag kluven mellan min egen preferens för ett annat mer öppet och kontinentaleuropeiskt liv (jag bodde som ung fattig skribent i Köpenhamn och som ung pappa i Schweiz) och nödvändigheten av att stå upp för mitt hemland nu när det verkar falla isär. Jag tänker inte flytta, så det så.

Jag blev patriot mot min vilja, men det är så när man känner när en utlandsflytt igen skulle vara snudd på landsförräderi.

Jag har ingen lösning på hur man ska kunna få sina egna preferenser att gå ihop med vad man måste göra som ansvarsfull medborgare om det strider mot ens egen livsföring. Men det är bra att ibland kunna inse att man inte behöver låta sina egna preferenser gälla för alla.

De flesta svenskar vill ju bo här och deras självklara positioner måste nu försvaras eftersom svenskarna är på väg att bytas ut mot ickesvenskar i en rasande takt vilket min stridskamrat Gunnar Sandelin beskrivit nyligen.

Kanske är det sunt att ta strid mot sina egna önskningar. Men paradoxalt.

 

Annonser

En tanke på “Paradoxal kosmopolitisk patriot”

  1. Det naturligtvis sorgligt att känna längtan bort från Sverige. När man inte känner igen det land man föddes och är uppväxt i, är det nog nödvändigt med en flytt. En lyx som inte alla har möjlighet till. Mitt flyttlass går februari 2020. Ser ingen politisk lösning för ett bättre Sverige. Kvävningskänslan i landet gör att man längtar efter frisk luft.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s