Sverige behöver välutbildad arbetskraft. Våra egna studenter vid de tekniska högskolorna KTH och Chalmers gör tyvärr inte så bra ifrån sig. Av de som började Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm i våras klarade en femtedel inte matematik motsvarande årskurs nio berättade lärare i SvD. Vid Chalmers i Göteborg är läget lika dystert.

Samtidigt skriker industriföreträdare efter fler ingenjörer (se Aftonbladet ) . 50 000 till 80 000 civilingenjörer behövs de närmaste åren enligt dessa prognoser. Svenska gymnasister är dock inte intresserade av teknik utan väljer nio gånger hellre samhällsämnen visade en rapport från Svenskt Näringsliv 2011. De är heller inte särskilt intresserade av att bli läkare eller lärare inom naturvetenskapliga ämnen och matematik. Kort sagt vill de helst softa för de tror att allt ordnar sig. Faktum är att de tror sig kunna mer än de egentligen kan visar samhällsdebattören och teknologie doktorn Nima Sanandaji i SvD förra året:

”Svenska elever klarar sig mycket bra i matematik. Åtminstone om vi frågar dem själva. I den globala undersökningen Trends in International Mathematics and Science Study (TIMSS) visar det sig att dubbelt så många fjärdeklassare i Sverige anser sig vara duktiga på matematik, jämfört med vad elever i Hongkong, Singapore och Taiwan gör. I Sydkorea uttrycker bara en fjärdedel så många högt förtroende som i Sverige. Problemet är bara att de svenska elevernas kunskaper inte når upp till självbilden. Också de studenter som uttrycker lägst förtroende i de fyra sydasiatiska länderna har nämligen bättre resultat än de svenska elever som har högst förtroende. /…/ Anmärkningsvärt nog ligger de svenska toppstudenterna också efter sina motsvarigheter i Georgien, Armenien, Kazakstan, Ukraina, Litauen och Rumänien. I Turkiet och Ungern ligger toppstudenterna mer än 50 poäng högre än i Sverige.”

För att råda bot på denna brist behöver landet se över reglerna för arbetskraftsinvandring av kvalificerad arbetskraft. Länder som Kanada, Nya Zeeland och Australien tillämpar en vettig arbetskraftsinvandring som innebär att de med hög utbildning, utan kriminell bakgrund och utan försörjningsansvar kommer snabbare in. För Sveriges del skulle vi kunna importera ett par hundra tusen indiska och kinesiska ingenjörer, tekniker, vårdpersonal, lärare i matematik och naturvetare utan större problem. Som bonus skulle deras värdekonservativa levnadsmönster visa svenskarna tillbaka till de värden vi en gång stod för.

Den andra gruppen som bör öka är de flyktingar som tas ut av FN i enlighet med de konventioner vi skrev under i Genève 1951. Andelen i denna kvot, därav benämningen kvot- och konventionsflyktingar, har aldrig överstigit 10 procent i vår totala invandring. Övriga flyktingkategorier som sedan 1970-talet har anlänt hit har varit krigsflyktingar, internflyktingar, de facto flyktingar, prima facie flyktingar, flyktingar med ömmande skäl, flyktingar med särskilt ömmande skäl, humanitära flyktingar samt anhöriga till alla dessa. Vi har bara förbundit oss ta emot kvot- och konventionsflyktingar, vilket var innebörden i det kloka beslut som togs vid Lucia 13 december 1989 av Ingvar Carlssons regering, se Samtiden.

Om antalet i övriga icke avtalsbundna flyktingkategorier reduceras kan antalet kvotflyktingar öka. Det är precis vad som skedde nyligen i Norge där en regering med det så kallade invandringskritiska Fremskrittspartiet tryckte på för att öka andelen kvotflyktingar med 30 procent samtidigt som de utlänningar som utan skäl vistas i landet, vad som kallas ”papperslösa”, sänds ut fortare (se Sveriges Radio). Sveriges andel av kvotflyktingar ser ut att bli 1900 personer av de 85 000 – 90 000 som lär ha kommit till årsskiftet 2014/15, runt 2 procent, så det finns en del att ta av.

Med minskad asylmottagning av kategorier vi inte avtalet att ta emot och minskad arbetskraftsinvandring i yrken där vi redan har tillräckligt med folk kan vi ta in fler välutbildade och fler i nöd enligt våra avtal. Öppna gränserna, men öppna samtidigt perspektiven på vilka som kommer hit, varför och vad de kan bidra med.

Nuvarande invandringspolitik gör det rakt motsatta; tar in folk vi inte behöver ta in i landet till yrkesområden där de inte behövs. Varför inte hjälpa fler av de flyktingar FN valt ut och samtidigt hjälpa svensk industri, forskning och välfärd med bra och kvalificerad bemanning?