Bakom till synes märkliga metoder för att förebygga brott bland ungdomar finns ibland en logik som i bästa fall är godhjärtad och fungerande, i värsta fall varken eller. Fryshusets gymnasieskola och dess sociala projekt liksom vissa grundskolor i utsatta områden har anammat en snäll metod som bara fungerar ibland. Man ger goda alternativ till de som skött sig illa istället för att bestraffa dem. ”Idiotälskar” dem som Skå-Gustav rekommenderade på 1940talet. Det kan gå men risk finns att varken resultat eller resurser motsvarar förväntningarna. Minns värstingseglatserna. Idag sker samma saker med 100 000tals stökiga ungdomar till miljardkostnader. Vi vuxna betalar snällt våra höga skatter och hoppas att den gode Carlberg och hans efterträdare vet vad de gör.

Den verksamhet som går under namnet Lugna Gatan vid Fryshuset är ett sådant exempel där stökiga unga män, och någon kvinna, ges en andra chans genom att bli stöd för andra något yngre stökiga män i skolor och i kollektivtrafiken. Dessa Lugna Gatan-värdar rekryteras för att de varit kriminella och tidigt marginaliserats. Fryshuset skapare Anders Carlberg brukar referera till de folkskoleklasser han gick i Bagarmossen och Gubbängen på 1950talet, då klassens buse gjordes till ordningsman av framsynta klassföreståndare. Detta har nu skalats upp i över 150 anställda med 800 ideellt arbetande i flera städer. Polisen i Malmö och Göteborg har dock avbrutit samarbete 2009 därför att vissa anställda fortsatt med brott och inte anmält brottslingar.

Eftersom själva idén är att låta fd busar bevaka andra busar blir metoden bara lyckad om den fd busen inser sin makt. Han är engagerad pga. sin bakgrund som ger honom ett övertag gentemot andra anställda, t ex skolpersonal, SL anställda. Bara åsynen av en f.d. buse med tatueringar och kraftig kropp ska avskräcka andra från stök och brott. Den f.d. busen får inte blir för mesig, som de vithyade lärarna i skolan, eller för arg, som han en gång varit. Ibland när dessa f.d. busar samlas faller de dock tillbaka i stök och brott själva, som de gjorde i Ungern för fyra år sedan när Fryshuset hade en konferensresa med skadegörelse och bordellbesök i pressen (t ex DN 30/05/2008). Den ideale Lugna Gatan-värden ska vara en kvartsbuse ungefär, tillräckligt farlig för att fungera mot busarna, men inte en av dem. Alla klarar inte detta men Lugna Gatan ses ändå som en framgång. Polisen är skeptisk.

Risken med Lugna Gatan är att maktutövning i skola och kollektivtrafik läggs ut på entreprenad och den egna personalen inte tillåts agera. Motsvarigheter till Lugna Gatan finns i grundskolor, t ex i Hjulstaskolan i Tensta, där fritidsgårdens anställda har samma funktion. De löser de konflikter skolans ledning och lärare inte vill ta i, hittar stöldgods utan att ange brottsliga elever och lämnar skolan delad i två grupper; som de talar fritidsgårdspersonalens modersmål (kurdiska, turkiska, arabiska, persiska) och de som inte gör det. Genom att lita på denna personals språk- och kulturkompetens anser Stockholms stad att säkerheten för eleverna tryggas. Inget kunde vara farligare.

De anställda som behärskar dessa språk som talas i Tensta har kontakt med andra grupper med andra hierarkier vilket man kan utnyttja och hota med. Enkelt uttryckt: Om en turkisktalande elev missköter sig på skolan kan fritidsgårdens turkisktalande personal hota med stryk eller sanktioner från andra turkisktalande lokala grupper. Somalierna däremot får klara sig med efterräkningar och tillsägelser på svenska. Exemplen är många på att skolor av Hjulstas typ, där bara hälften av eleverna klarar att komma vidare till gymnasiet, har backat i auktoritet till förmån för andra krafter. Se Södertäljes nätverk för att förstå utvecklingen rätt.

Hjulstaskolan har samma upplägg som Fryshuset med s.k. Änglar, där elever med dåligt uppförande ibland väljs ut för att vakta över andra och få belöningar. 2005 attackerades skolan av ett våldsgäng med kedjor och påkar från Rinkeby, troligen ditlockade av en s.k. fallen svart ängel men ledningen ville aldrig utreda saken och eleverna teg. Inte stöta sig med det lokala våldsmonopolet i norra Järvafältet.

Åter till Fryshuset och den utpressningslogik som deras sociala projekt och gymnasieskola bland annat bygger på. Utpressningen bygger på att de unga som bråkar och begår brott skulle bli än värre om de inte tas om hand inom Fryshuset eller liknande lösningar. Skå-Gustavs gamla affärsidé anno 1947 alltså, trots att barnbyn Skå blev nedlagd 2005. Rappare antas t ex till musikprogrammets rapmusikpassion, där de får ge utlopp för sin ilska och eventuella kreativitet. Dessa elever som sällan klarar av alla tre åren med examen går ut utan kompetens för vidare studier eller med en yrkesutbildning. Det yrke de utbildats för, rappare, är knappast efterfrågat på arbetsmarknaden och om erbjudanden ges är dessa inte på heltid. Återstår socialbidrag, svartjobb eller lågbetalda påhugg. Eller brott. Utpressningslogiken vilar på att dessa unga män och kvinnor har mått bättre under sin gymnasietid än de skulle ha gjort inom ett annat gymnasieprogram eller sysselsättning med musiken som fritidsintresse.

Hotet om vad ungdomar kan ställa till med vilar över Fryshusets andra projekt, över fritidsgårdar i utsatta områden, förortsteater och varhelst vuxenvärlden backar inför utpressningskrav och belönar brott med nya fantasifulla projekt, varav Järvafältet kryllar men som ofta bränns ned.

Vidare har Fryshuset valt att ta ett särskilt ansvar för islam eftersom en imam anställts på Fryshuskyrkan. En god idé som dock från början blivit fel eftersom imamen Othman Al-Tawalbeh öppet stödjer den eyptiske islamisten Yusuf al-Qaradawi, något han försökt dölja men som syns på hans gamla och nu nedlagda Facebook sida. Al-Qaradawi hyllar Hitler i ett videoklipp från 2009 där han säger öppet att, ”Genom historien har Allah skickat folk att straffa dem för deras korruption. Den senaste bestraffningen utfördes av Hitler. Genom allt han gjorde – även om de överdrev på den punkten – lyckades han sätta dem på plats.”/…/ ”Detta var deras gudomliga bestraffning. Ske Allahs vilja blir det de rättroendes hand som får göra jobbet nästa gång.”

Att Mattias Gardell kallar Yusuf al-Qaradawis islamtolkning för ”ett slags socialdemokrati, om än med moralkonservativa inslag” i sin bok Islamofobi gör inte saken bättre, tvärtom.

Man måste som ledare vid Fryshuset alltid ha bra koll på vilka man engagerar och det har man uppenbarligen inte.

Sebastian Stakset heter en ung man som kallades Blöjan i Bagarmossen på 1990talet. Han blev en arg rappare i gruppen Kartellen. Den 7 juni 2012 i Almedalen visades han upp med denna beskrivning på Almedalsveckans hemsida: ”Sebastian Stakset är en av frontfigurerna i Sveriges mest kända gangster-rapgrupp, Kartellen. Han har varit kriminell sedan unga år och suttit 5 år på kåken, men är mest känd för sin musik. Nu jobbar han på Fryshuset och har lagt droger och kriminalitet bakom sig.” Sant är att han fått stöd och pengar att jobba med sin pjäs Medans vi faller, men han har inte lämnat våldet bakom sig. På twitter, hemsida och i en video hotade han Sverigedemokrater till döds.

Stakset och ledningen vid Fryshuset gjorde avbön med följande text från Fryshusets hemsida (27/06/2012):
”Fryshusets bedömning är att Sebbes unga fans förstår hans språk, och vet att han inte uttryckte vare sig mordhot eller våldsuppvigling, utan att han på rapspråk har uttryckt att han skarpt ogillar SD: s politik kring invandringsfrågor. Fryshuset som organisation är tydliga med att vi inte ställer oss bakom dessa uttryckssätt. Fryshuset har inte möjlighet att styra över eller kontrollera innehåll i sång/raptexter, eller texter i andra musikgenrer, formuleringar eller uttryck och uttalanden som kommer från ungdomar i eller utanför våra verksamheter.”

Ledningen avsäger till alltså ansvar för vad ungdomar tar sig till inom sina egna verksamheter, vilket de måste göra för att inte ungdomarna ska försvinna, droga ned sig eller ta till våld. Utpressningslogiken har blivit en del av svensk ungdomspolitik, men Carlbergs 1950tal med busar som ordningsmän, Skå Gustavs barnby och filmen G från 1983 är passerade stadier liksom Fryshusets radikala ungdomsromantik. Är inte alla dagens ungdomar värda ett bättre, rakare och mer kompetent bemötande?

Alla de som sköter sig frågar sig vad vi vuxna håller på med egentligen. Jag svarar dem: Lita aldrig på någon över 30.

Jan Sjunnesson,
F.d. biträdande rektor vid Hjulstaskolan och Fryshusets gymnasium

Denna artikel på Newsmill 17-09-2012