När jag nyligen läste Susanna Alakoskis skildring av arbetare i Österbotten i början av 1900-talet kände jag igen beskrivningarna av slit och elände, men också ljusa ögonblick och fin arbetsgemenskap.

Jag drogs tillbaka till mina studier av svenska arbetarförfattare i läskursen Svensk arbetardikt i Uppsala på 1980-talet. Min lärare var Jan Stenkvist som jag sedan intervjuade om hans bok om proletärskalden Ragnar Jändel  för Uppsala-Demokraten.

I kursen läste jag Josef Kjellgrens Människor kring en bro, Karl Östmans Stabbläggare, Stig Sjödin och Folke Fridell förutom de sedvanliga arbetarförfattarna Ivar-Lo Johansson, Eyvind Johnson, Harry  och Moa Martinsson, Rudolf Värnlund, med flera. Kanske var det då jag läste Ivar-Los mästerverk Kungsgatan och Godnatt, Jord.

Samma termin tog jag läskursen Litteratursociologi för Lars Furuland som var professor och hade grundat avdelningen för litteratursociologi vid Uppsala universitet 1965.

Jag hade växt upp med hans barn Eva och Hans och våra föräldrar kände till varandra genom vår uppväxt i Norby, Uppsala. Han hade forskat om statarna i litteraturen och var en noggrann empiriker, ibland skälld för att vara positivist, det värsta man kunde vara under det teoritunga postmoderna 1980-talet.

Jag hade redan sista året i gymnasiet tänkt mig bli litteraturvetare och besökte 1978 institutionen i gamla Humanistcentrum där en ung man i runda glasögon och blå arbetarskjorta tog emot mig, som såg likadan ut, båda som John Lennon. Han hette Magnus Bergh och skulle bli förläggare på Bonniers, mest känd för att ha gett ut Peter Weiss tröglästa trilogi Motståndets estetik.

Men jag började inte läsa litt vet i Uppsala utan i Umeå 1981 och fortsatte sedan 1985 i Uppsala på B-nivå med en uppsats om Geijerlitteratur 1970-1984. Samtidigt läste jag filosofi, estetik och lingvistik och drogs alltmer till äventyrliga teorier som poststrukturalism och allt utom empiri och positivism. I Uppsala fanns ett motstånd mot teorier men också vidlyftiga författare.

Den vänlige professorn Lars Furuland hade kommit över arkiv från svenskbygder i USA och föreslog mig att skriva en C-uppsats om den svensk-amerikanske tidningsmannen Isidor Kjellberg (1841-1895). Jag hade då vikarierat på Karlskoga Tidning och Sala Allehanda samt frilansat i lokalpress och alternativa kulturtidskrifter från Köpenhamn. Så visst borde jag intressera mig för en radikal liberal tidningspionjär i Chicago på 1800-talet. Men icke.

Runt Furuland fanns doktoranderna Anna Williams, också inriktad på svensk-amerikansk litteratur, och Johan Svedjedal, Eva Heggestad,med flera, alla flitiga empiriker och duktiga forskare.

Själv kunde jag inte sitta still i läsesal C på Carolina och gräva ned mig i svensk-amerikansk presshistoria. Jag höll nog ut ett par månader innan jag gav upp och gick över helt till de teorier som var på modet, särskilt Michel Foucault (som varit fransk lektor i Uppsala) som jag ägnade en C-uppsats i praktisk filosofi.

Jag undrar ibland varför jag inte stod ut med att skriva om empiri och få forskarstöd från Furuland. På filosofen ville ingen veta av Foucault och någon handledning fick jag aldrig i mina tafatta försök inom filosofien.

Varför blev  jag inte litteratursociolog, en respektabel forskarbana och unik svensk inriktning? Jag höll inte måttet är den kärva förklaringen och hade inte det tålamod som krävdes.