Liberalismen är ett instabilt samhällssystem som alltid riskerar att implodera. Inget är heligt och allt har ett pris:

”Allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras och människorna blir slutligen tvungna att se sin livssituation och sina ömsesidiga förbindelser med nyktra ögon”, skrev Karl Marx och Friedrich Engels i Kommunistiska manifestet 1848.

Liberalismen leder till ett mått av frihet som aldrig tidigare realiserats i mänsklighetens historia. Fördelar finns men även nackdelar. Den ångest denna nya totala frihet ställer individer inför kan leda till existentiella grubblerier, som engagerat moderna tänkare från den dystre dansken Sören Kierkegaard till den glade norske pessimisten Peter Wessel Zapffe.

Hans avhandling Om det tragiske (1941) kan ses som en konsekvens av människans allt ensammare livsföring i Europa, en ”atomism” som kanadensaren Charles Taylor senare beskrev fenomenet i en berömd uppsats 1979. Jag samtalade med honom 1993 i New York.

Liberalismen behöver den stadga traditioner och konservativa idéer ger det labila samhällsbygget och klarar sig inte utan konservatismen. Utan vanligt folks sunda förnuft, som ofta är konservativt och vettigt, fungerar ingenting. Ingen litar på varandra, inga familjeband håller och ingen riktning finns för människor, enskilda och i gemenskap.

Vad denna bok har försökt visa är liberalismens ihåliga samhälle där människor byts ut som schackpjäser och som sällan kan enas kring något väsentligt. Möjligen är Sveriges  medlemskap i Nato ett undantag för de nordiska liberala demokratierna. Annars är alla medborgare lämnade ensamma och ve dem som vågar bygga upp icke-liberala alternativ.

Men det är dags nu att ta steget bort från den individualism som präglat de liberala demokratierna och erkänna att vi har mer gemensamt än vad den liberala individualismen vill få oss att tro. Över hela världen sker uppgörelser med denna under 1900-talet dominerande ideologi.

I de länder som främst proklamerat liberala globala progressiva ideal – Kanada, Nederländerna, Norge, Sverige, Danmark – kommer striden bli hätsk men den går att vinna med kloka argument.

Min förhoppning är att denna skriftsamling bidrar till en sådan angelägen diskussion.

Tack till de som läst så här långt och tack Maria som stått vid min sida och gjort den fina vinjetten.

Hela serien om liberalismens kritiker finns som wordfil här. Vill någon kopiera från den eller ge ut allt i någon form, varsågod, jag är liberal.

Julafton,  2024

Jan Sj.

Blogginlägg 1, 2 , 3 , podd, video och i Bulletin

I fem böcker har den engelska debattören Douglas Murray nagelfarit dagens skamfilade liberalism i Väst, framför allt dess extrema kulturella uttryck: Neo-conservatism: Why we need it (2006), Islamophilia (2013), The Strange Death of Europe: Immigration, Identity, Islam (2017), Madness of Crowds: Gender, Race and Identity (2019, på svenska 2020) och The War on the West: How to prevail in the age of unreason (2022, på svenska 2024).

Hans slagkraftiga retorik riktar in sig på liberalt hyckleri och osammanhängande verklighetsuppfattning. Hans kritik är indirekt riktad mot liberalismen, som han till viss del stödjer i dess klassiska form. Vad hans böcker riktar in sig på är den vänsterliberalism som urartat sedan 1960-talet i vissa frågor, kolonialism, sexualitet, ras, kön, migration och som fullständigt löpt amok sedan millennieskiftet under parollerna woke, cancel culture, anti-rasism och så vidare.

Många etablerade liberaler viftar bort de vänsterliberala avarterna som något ovidkommande. Men Murray visar att de radikala vänsterliberala krafter som har tagit över universitet, offentliga institutioner, medier och partier ingår i dagens mer traditionella politiska liberalism och att balansen rubbats som angrepp mot sunt förnuft. De mer moderata liberalerna förmår inte hålla tillbaka radikalerna.

Han menar vidare att de etablerade grundvalarna för demokratin, vare sig de styrs av liberala eller konservativa krafter, riskerar att spricka om de mest extrema vänsterliberalerna ignoreras. I stället för att försvara homosexuella, som han själv, mot angrepp, har extrema talespersoner för icke-heterosexuella ägnat tid och kraft åt transpersoners idrottande och barns könsbyte.

Under tiden har väst tagit emot miljontals homofientliga muslimer och andra från fattigare länder som inte genomgått samma utveckling som västerlänningar. Murray menar att liberaler bör koncentrera sig på dem och deras uppfattningar om homosexuella, kvinnor och ateister än åt den promilles promille som vill byta kön. Samma sak med kritiken mot slaveriet under kolonialismen.

England var först med att avskaffa slaveriet på 1830-talet, USA 30 år senare. Att ideligen ta upp detta är inte bara felaktigt historiskt, då långt större slaveriexport skedde från Afrika till Arabien, utan även att negligera de länder, mesta dels afrikanska, som fortfarande tolererar slaveri, liksom i delar av Mellan-Östern och i Asien.

På punkt efter punkt har Murray visat att tongivande liberala demokratiers ledare inte har förmått att mota tillbaka de ofta yngre högljudda radikala, ofta kvinnliga, progressiva liberalerna. I USA återfinns de runt «The Squad», en grupp feministiska vänsterradikala Demokrater, vilka levde upp under 2010-talets aktioner som #metoo, Black Lives Matter, 1619-projektet och andra symbolpolitiska jippon.

Silence is violence, skrek de åt de medborgare som förhöll sig avvaktande till att avskaffa polisen (#defundthepolice) medan våldsvänsterns BLM aktivister i Seattle och Portland plundrade och slogs. Demokratiska, progressiva borgmästare ingrep inte.

Douglas Murray är konservativ men också liberal. Han hämtar sina ideologiska argument såväl från klassiskt liberala filosofer som John Locke, J. S. Mill såväl som Edmund Burke. Ingen av dem skulle ha godkänt den utveckling inom liberalismen som skett sedan efterkrigstiden, menar han. Bara takten i åsiktsbytena de senaste decennierna har varit obegriplig.

Vad som var normala dygder och åsikter igår anses vara reaktionärt idag, av medier och tongivande experter. Ett exempel är allmänhetens inställning till homoadoption eller homosexuellas partnerskap. Murray menar att inte ens de homosexuella själva är eniga om allt eller kan hänga med i åsiktssvängningarna.

Likadant i fråga efter fråga där medier, politiker (ofta liberala/socialistiska, men även konservativa partiledningar) och jurister har legat på för förändring i progressiv riktning.

Vad han vill säga till de radikala liberalerna är ett artigt men fast Nej («A polite but firm No!»). Men det liberala etablissemanget förmår inte att hålla emot, utan viker hellre ned sig.

Därmed kan de liberala demokratierna åsamkas irreparabla skador. Ständigt växande utom-europeisk invandring och islamisering, onödig symbolpolitik och ihållande självkritik mot Västvärlden, där det är oändligt mycket lättare att leva som icke-heterosexuell, är snart systemhotande.

För varje staty som rivs ned försvinner respekt för de band som binder samman generationer. Att radera bort historien är alltid fel, vilket inte betyder att gångna fel inte kan diskuteras. Men att som en brittisk teaterregissör gjorde när han åkte till Västafrika och paraderade i kedjor genom gator för att sona att hans förfäder på 1500-talet handlar med afrikanska slavar är patetiskt.

Douglas Murrays inledande beskrivning av Västerlandets förestående självmord är inget att vifta bort:

”Europa begår självmord. Eller åtminstone har dess ledare beslutat att begå självmord. Huruvida det europeiska folket väljer att gå med på detta är naturligtvis en annan sak/…/

Jag menar att den civilisation vi känner som Europa är i färd med att begå självmord och att varken Storbritannien eller något annat västerländskt land kan undvika det ödet eftersom vi alla verkar lida av samma symtom och sjukdomar. Som ett resultat kommer Europa vid slutet av livet för de flesta människor som för närvarande lever inte att vara Europa och Europas folk kommer att ha förlorat den enda plats i världen vi kallade hem.”

(The Strange Death of Europe. 2017, s 1)

Västerländska liberaler måste hitta tillbaka till den syn på politik som föregick dagens relativistiska och undfallande hållning. Murray menar att neokonservatismen förmår att försvara individuell frihet samtidigt med att minska statens makt utifrån mer realistiska positioner än både liberalism och traditionell konservatism, som gärna bara blickar tillbaka.

I likhet med J. S. Mill så befarar han att en omfattande stat med liberal demokrati kan minska utrymmet för excentriker inför majoritetens konformism, hur liberal den än anses vara.

Folk i allmänhet skyr att göra annorlunda än vad som förväntas av dem skrev Mill 1859 i Om friheten: ”Att ha någon säregen smak, att uppföra sig excentriskt undviks nära nog som ett brott”.

Douglas Murray, som jag träffat några gånger och arrangerat föredrag med i Stockholm 2016, skrev sin första bok som 21-åring om den excentriske homosexuelle Oscar Wildes unge och vackre adlige älskare Bosie.

Han står upp för vad som nedlåtande kallas homonationalism, se boken Homonationalism (2018) av Anna-Maria Sörberg där Murray och jag intervjuas. Hans syn på samhället och kulturen är nyanserad och tolerant.

Nästan liberal, men av Sveriges Radio kallades han 2019 för kontroversiell när hans kritiska Europabok skulle presenteras.

Han är ständig gäst hos BBC, Sky News, Channel Four, Fox, CNN, skriver i The Times, New York Post, WSJ, med flera etablerade dagstidningar, har hållit föredrag vid Europaparlamentet i Bryssel och i Vita Huset och är biträdande redaktör på den etablerade tidskriften The Spectator, men alltså kontroversiell i svensk statsradio.

Liksom Leo Strauss ser Douglas Murray moralisk relativism och vekhet inför politiskt våld som uttryck för nihilism. För Strauss handlade 1900-talets nihilism om nazism och stalinism. För Murray om den nihilism som de extrema vänsterliberalerna släpper lös genom sin ursinniga kritik av Västerlandets samhällsskick.

Går det illa kan historien upprepas genom vänsteranarki på gatorna, strider mellan dem och våldsamma högergrupper och till sist ett nytt tyranni. Douglas Murray vill se mer allvar och förståelse för vilka hot de liberala demokratierna står inför.

Liberaler är som förvuxna barn och deras naivitet kan skada Västvärlden i grunden. Bättre med en leende, men bister och vuxen konservatism.

Nästa avsnitt Slutord

Francis Fukuyama går till försvar för liberalismen i sin Liberalism and its discontents (2022, översatt till svenska 2022).

Hans optimism från The end of history and the last man (1992) där liberalismen sades ha segrat öster och väster om den nedbrutna Berlinmuren är borta till förmån för en mer nyanserad, moderat och systembevarande liberalism.

Historiens slut hade inträffat hösten 1989 vid Berlinmuren, menade han då och skrev att det innebar ”the end-point of mankind’s ideological evolution and the universalization of Western liberal democracy as the final form of human government”.

Hegels och Marx’ historieschema var över såsom de tolkats av den franske marxisten Alexandre Kojève, känd för sin brevväxling med Leo Strauss och sina kontakter med Carl Schmitt.

Fukuyama kan för övrigt räknas som en andra generations-Straussian, som student i politisk filosofi under den neokonservative Strauss-lärjungen Allan Bloom vid Cornell-universitetet på 1970-talet. På 1980-talet var han, liksom många andra neokonservativa i Washington, en av Ronald Reagans rådgivare.

2006 gav han ut America at the Crossroads: Democracy, Power and the Neo-Conservative Legacy där han går igenom den neokonservativa rörelsen och dess inflytande på president G. W. Bush beslut att invadera Irak våren 2003.

Misstag begicks, men Fukuyama bibehåller en liknande utrikespolitisk linje, nu kallad ”a realistic Wilsonianism” som innebär en viss tilltro till internationella initiativ, vilket Woodrow Wilson – USA:s president 1913–21 – stödde, men som tar mer hänsyn till andra staters interna förutsättningar.  Leo Strauss idéer var inte avgörande visar Fukuyama även om hans tankar om vad en regim, till skillnad från en politisk ideologi, innebär fanns med.

I Liberalism and its discontents medger Fukuyama att liberalismen blivit för kall, kalkylerande och ekonomistisk. Något som vänster och höger kritiserat sedan kapitalismen bröt fram för två hundra år sedan. Den liberalism han vill bevara är inte den vänsterliberalism som existerar i USA, inte heller libertarianism, utan den klassiska liberalismen som bygger på lagstyre, maktdelning, individuell frihet och marknadsekonomi.

Vidare gör han en distinktion mellan liberalism och demokrati där det förra kännetecknas av vad som står ovan, och det senare av regelbundna allmänna och hemliga val. Liberalismen har ifrågasatts på senare år medger Fukuyama och det utifrån konservativa och högerpopulistiska valsegrar i liberala demokratier.

Liberalismen bygger på en pragmatisk hållning som reglerar våldsanvändning i intressekonflikter alltsedan westfaliska freden på 1600-talet, respekt för individuell frihet, tilltro till vetenskap och marknadsekonomi. För Fukuyama är liberalismen det bästa och enda sättet att upprätthålla mångfald i heterogena samhällen.

Men vänsterliberalismen kan urarta till identitetspolitik. För honom är det en onödig utveckling av liberalismen medan konservativa kritiker menar att detta fenomen är oskiljaktigt från en mäktig och etablerad liberalism. Han försvarar till och med Critical Race Theory (CRT) som något i grunden gott, men som urartat i hat mot vita och splittring.

Den amerikanska konstitutionens credo, ”All Men are created equal” från 1776, användes både av Lincoln mot slaveriet och Martin Luther King ett sekel senare för att tillgodose den svarta befolkningens rättigheter.

CRT och liknande identitetspolitik innebär bara onödiga överloppsgärningar, menar Fukuyama som är född av japanska föräldrar i USA 1952, och försvarade sin liberala mångkulturella position i Identity: contemporary identity politics and the struggle for recognition (2018).

Rasism och fördomar var liberalismens fiender från början och det har inte förändrats menar han. Identitetspolitiska metoder kan bidra om de inte innebär att liberalismen och marknadsekonomin ska avskaffas, vilket många inom CRT och dess våldsamma föregångare på 1960-talet, The Black Panters, förespråkar.

Fukuyama menar alltså att det finns en äkta klassisk liberalism som inte leder till avvikelser till vänster, hätsk identitetspolitik, eller till höger, nyliberalism. Den senares framgångar har lett till att fler amerikanska, vita arbetare blivit arbetslösa pga. globalisering och att ekonomiska klyftor ökat, vilket både vänsterliberalen Thomas Frank och den konservative Charles Murray visat.

Huvudinvändningen mot Fukuyamas försvar är att han ser liberalismen som en idealistisk doktrin värd att försvara utifrån dess ideal, inte dess verklighet. De brister han erkänner, till exempel frånvaro av gemenskap och övertro på expertis och stat, är knappast möjliga att åtgärda inom liberalismen.

Den svenska statsindividualismen där individer görs beroende enbart av staten är tyvärr en sådan socialliberal ohållbar konstruktion. Fukuyama efterfrågar en mer dygdebaserad politik och avslutar boken med att hålla fram det antika begreppet sophrosyne, besinning, som något för en moderat liberalism som varken går till höger eller vänster.

Inget i övermått, (μηδὲν ἄγαν), Den Gyllene Medelvägen. Men han övertygar inte om att dagens liberalism i västvärlden skulle kunna bli mer moderat. Snarare visar han dels på dess grundläggande brister, dels dess abstrakta individualism.

Fukyyamas bok utom samtidigt som essäisten Adam Gopniks A thousand small sanities (på svenska 2022) till försvar för liberalismen. Dessvärre förklarar den inte varför liberalismen tappar mark, men den är en idéhistoriskt intressant översikt över personer och platser, och om ett säreget noshörningsmanifest.

Nästa och sista avsnitt om Douglas Murray

Tidigare på Bulletin och om hans bok Kattens filosofi

Denne flitige engelske filosof är den ende nu levande kvalificerade analytikern av liberalismen. Han har skrivit över tio böcker bara om liberalismen, flera om J. S. Mill och kan räknas till Isaiah Berlins lärjungar.

Vid millennieskiftet gav han ut den sista boken tillägnad specifikt liberalism, den nätta studien Two faces of liberalism (2000) som kan duga som en introduktion. Han fortsatte dock att kritisera liberala idéer senare i andra böcker om religion och utopism (Black mass, 2007, Seven types of atheism, 2018), där han utmålar liberal sekulär humanism som en spegelbild av teologiska, ofta våldsamma, statsbildningar.

Kristendomen verkar vara Grays återkommande referens till nästan allt illa vad politiker tänkt, särskilt från franska revolutionen 1789 fram till G. W. Bush invasion av Irak 2003. Han ser europeisk ateism som en inverterad kristendom, som något vi aldrig kan undfly hur vi än försöker. Liberalismens två ansikten är att den dels visar på samexistens och tolerans för skilda politiska system, dels visar på att samexistens och tolerans är de bästa politiska systemen oavsett. I det första fallet kan konservativa och illiberala åsikter tolereras och samexistera med liberala i ett modus vivendi, i det andra fallet är liberalt rationellt konsensus det överlägsna.

John Gray försvarar den ena sidan, modus vivendi och verklig tolerant värdepluralism, men anser inte att den andra där liberalismen visar sig segra är försvarbar. Han skriver:

”Det toleransideal som vi har ärvt förkroppsligar två oförenliga filosofier. Sett från den ena sidan är liberal tolerans idealet för en rationell konsensus om det bästa sättet att leva. Från den andra är det tron att människor kan blomstra på många sätt i livet. Om liberalismen har en framtid är det genom att ge upp sökandet efter en rationell konsensus om det bästa sättet att leva.” (Two faces of liberalism, 2000.s. 1).

Alltså, liberaler har rätt i att tolerera andra åsikter, men de ska inte hålla fram liberala som ett särskilt förnuftigt ideal att ensas kring utifrån universella principer. Detta har svenska socialliberaler/socialdemokrater, där alla åtta riksdagspartier ingår, svårt med, särskilt de två partier som kallar sig liberaler.

Tolerans som vägen till sanning eller tolerans som vägen till samexistens. Gray menar att den första varianten började med 1600-talsliberalen John Locke. Den andra formulerades av Thomas Hobbes vid samma tid. Gray menar att tanken på att förnuftiga samtal ska leda till enighet om samhällsfrågor har knappast fog för sig. Samtal kan möjligen visa hur skilda åsikter kan artikuleras. Hans eget begrepp, ”agonistic liberalism” (agon, strid på grekiska, hämtat från Isaiah Berlin, men genljuder av Carl Schmitt), dvs. stridbar liberalism, bygger på att liberaler visst kan slåss för sina åsikter, men då utifrån partikulära perspektiv.

Den pragmatiske filosofen Richard Rorty skrev att svarta amerikaner har samma rätt som vita, men inte utifrån universella rättigheter utan för att de är amerikaner. John Gray skulle instämma, men har mer att säga om liberalismen (som för Rorty delvis kan försvaras utifrån ironi, vilket John Gray avvisar som varande alltför upplysningsliberalt och därmed utopiskt).

Historiskt har samexisterande religioner och ideologier fredligt funnits såväl i antiken som i det buddhistiska och hinduiska Indien, Israel, Bysans, Osmanska Riket. Anledningen var att det inte fanns en uppfattning om alla människors lika värde. Men det fanns en syn på vad som utgjorde det goda och rätta livet för fria rika män hos filosofer som Platon och Aristoteles, liksom senare för Mill.

Ateisten John Gray anser att kristendomen tog vid genom att ogilla att människor och samhällen kunde vara annorlunda från varandra. Liberaler idag har samma harmoniideal som Sokrates, kyrkan och Upplysningen:

”Men ett ideal om harmoni är inte den bästa utgångspunkten för hur tänka på etik eller styre. Det är bättre att börja med att förstå varför konflikter – i samhället som i själen – inte kan undvikas/…/ för det dominerande idealet om liberal tolerans kan det bästa livet vara ouppnåeligt, men det är lika för alla. Ur modus vivendi-synpunkt kan inget liv vara det bästa för alla” (op cit., s. 5).

Vi behöver inte en gemensam värdegrund utan institutioner som tillåter skilda synsätt att samexistera, en värdepluralism. Detta leder till att motstridiga intressen kolliderar, men Gray håller fast vid att i konfrontationer mellan skilda grupper med vitt skilda etiska uppfattningar kan båda ha rätt och en kompromiss vara omöjlig. Värdekonflikter tillhör människans gemensamma liv och värdepluralism kännetecknar den moderna Västvärlden sedan nationella sammanhang ersatts av globala och importerad mångkultur och islamisering.

Den utveckling inom liberal politisk teori som velat ersätta föreställningar om det goda med föreställningar om det rätta och rättigheter, dvs främst moralfilosoferna John Rawls och Joseph Raz, men även libertarianer som Robert Nozick och F.A. Hayek, imponerar inte på John Gray. Han menar att precis som åsikter om det goda skiljer sig åt, gör åsikter om det rätta, rättvisa och de rättigheter som då följer utifrån filosofkollegan H. L. A Harts kritik av Rawls 1983.

Att sätta det rätta före det goda, något som Kant talat för, är bakvänt menar Gray. Rättvisa utan innehåll om vad som är rättvisa är ett tomt begrepp. Samhällen och folk skiljer sig lika mycket åt om vad som är rättvist som vad som är gott. Men han vill inte gå med på att värdepluralism betyder att «anything goes». Ibland är en liberal regim det rätta för att bibehålla värdepluralism, ibland inte. En fundamentalistisk liberalism som bara kan respektera liberalism är orättfärdig och intolerant.

Möjligen kan EU:s hållning till Ungern och Polen kvalificeras som sådan liberalism vars rötter Gray ser i universella projekt som Upplysningen och kristen utopism, idag förvaltade av socialdemokrater lika mycket som liberaler.

Att bejaka att människor trivs i olika slags samhällen betyder inte att det inte finns universella värden, menar han vidare. Det betyder bara att universella värden inte kan realiseras av ett slags politiskt styre, vilket liberaler ofta gör och syftar då på liberala demokratier. Deras rötter i Upplysningstiden är lika repressiva som religiösa doktriner i sina heliga böcker. Historien visar ingen tydlig riktning och civilisationer är kortvariga och svårtolkade, då som nu. Rawls och hans gelikar när tanken på en progressiv utveckling där allt fler industriländer blir mer lika varandra i och med modernisering. John Gray citerar den brittiske analytiske filosofen Stuart Hampshires föredrag ”Justice is Strife” från 1991:

“Positivisterna trodde att alla samhällen över hela världen gradvis kommer att förkasta sina traditionella värden /…/ på grund av behovet av rationella, vetenskapliga och experimentella tankesätt som en modern industriell ekonomi innebär. Detta är en gammal tro, utbredd på 1800-talet, att det måste finnas en steg-för-steg konvergens av liberala värderingar/…/ alla sådana teorier har ett prediktivt värde på noll” (op cit, s. 23)

John Grays definition av liberalismen innehåller just denna felaktiga historiesyn, meliorism, som hyser en övertro på en progressiv ständigt bättre utveckling. De tre andra kännetecknen är individualism, jämlikhet och universialism. I samlingsvolymerna Enlightment’s Wake (1995) och Heresis: Against progress and other illusions (2004) nagelfar han liberalt utopiskt tänkande och dess negativa konsekvenser i form av västerländsk dominans och krigförande demokratisyn.

Han anser att Västvärlden kommer sakta förfalla, men inte utmanas av Kina, Ryssland och Indien. Kreativitet och teknikutveckling, som ansågs vara utmärkande för liberal kapitalism, pågår även i icke-liberala länder. Några av dem har marknadsekonomier, som Japan, Sydkorea, Taiwan, utan att ha anammat den västerländska liberala livsstilen.

John Gray slutade att ägna sig åt liberalismen runt 2000 och fortsatte med miljö- och djurfrågor (boken Katter och meningen med livet 2024), religionskritik och genteknik. Men av alla tänkare som refererats i föreliggande text är han den mest nyanserade och kunnige kritikern av liberalismen. Han kallar sig ibland för post-liberal, ett medvetet vagt begrepp, som blivit populärt i flera politiska läger.

Nästa avsnitt om Francis Fukuyama

7

Tidigare blogginlägg 1 och 2 och podd

Steve Bannon är känd för att ha lett högersajten Breitbart från 2012 och ha varit kampanjledare och rådgivare till Donald Trump från 2015 till 2017. Han passar inte in som akademisk tänkare i denna serie om liberalismens kritiker, men har haft kanske större reellt inflytande än någon av dem.

2020 gav forskaren Benjamin Teitelbaum, expert på nordisk nationalism och vikingarock, ut den unika och läsvärda boken War for eternity. I den visar han att Bannons kritiska syn på liberalismen, förstådd som den liberala demokratin sedan 1700-talet går mycket längre än någon av de tänkare och idéströmningar jag behandlat här. Martin Heidegger möjligen undantagen.

TRADITIONALISM

För Bannons del handlar kritiken av västerländsk liberal demokrati om att det moderna projektet i västvärlden gått i stå genom att det inte respekterat naturliga hierarkier, vårt behov av gemenskap och de eviga cykler av uppgång och förfall som alla civilisationer genomgår.

Vår undergång är nära medan asiatiska ekonomier med dess konservatism är på väg upp. Möjligen kan USA:s arbetarklass rädda västvärlden, enligt Bannon själv. Denna syn kallas traditionalism och har knappast blivit känd om inte den inspirerat såväl Steve Bannon som Vladimir Putins före detta rådgivare, den euroasiatiske tänkaren Alexander Dugin och den brasilianske presidenten Jair Bolsonaro via hans rådgivare, sufisten Olavo de Carlvalho.

Boken är full med kända och okända namn, men intressant nog har flera anknytning till Sverige: de högerradikala publicisterna Henrik Palmgren och Daniel Friberg, som arbetar nära Alt-Right och vitmakt-grupper i USA.

Traditionalism har haft några riktiga tänkare: Aldous Huxley, René Guénon, Julius Evola, George Gurdjieff, Frithjof Schuon, Alain de Benoist, och svenskarna Kurt Almqvist och Tage Lindbom. Vissa menar att den går tillbaka till renässansen och antiken via philosophia perennis. Idag finns den iranske teoretikern Jason Reza Jorjani, som intervjuas i boken. Man kan lägga till Alexander Bard.

Traditionalism utgår ofta från österländska religioner som muslimsk sufism, zoroastrism, hinduism och buddhism, men även vissa västerländska trossystem, ortodox kristendom, förkristna europeiska religioner, även ursprungsamerikansk naturreligion och synkretistiska varianter som teosofi. Dessa trossystem har existerat i årtusenden och bygger på andliga gemenskaper och mysticism bortom tro på teknik och naturvetenskap.

Märkligt nog fascinerades en praktisk person som Steve Bannon av dessa esoteriska och icke-världsliga idéer. De vänsterliberala västerlänningar som intresserat sig för österländsk filosofi och skapade new age, hade missat hur djupt konservativa dessa tankar är, menar Bannon.

Han har själv examen i stadsplanering, säkerhetsarbete, företagsekonomi och arbetade som marinofficer vid hangarfartyg i Persiska viken. I 1980 när över 200 amerikaner var gisslar på den amerikanska ambassaden i Teheran väcktes hans politiska intresse när han på plats sett hur illa den Demokratiske presidenten Jimmy Carter skötte saken.

MÖTEN

Teitelbaum lyckades få över 20 timmars intervjuer med Steve Bannon. Ibland stängs mikrofonen av. Mycket av samtalen rör traditionalism, men också geopolitik (hur bemöta hotet från Kina) och Bannons roll i dataföretaget Cambridge Analytica som hjälpte Trump till makten 2016 via bearbetning av Facebook data. Han var även involverad i Brexit-kampanjen i Storbritannien där samma metoder användes av Nigel Farages Leave.EU.

Teitelbaums bok består dels av reportage från verkliga och föreställda möten, dels beskrivningar av traditionalism och resonemang om politiska konsekvenser av detta djupt reaktionära tänkande. Vid ett möte på Armémuseum på Östermalm i Stockholm 2012 under temat «Identitär Idé« satt Ben Teitelbaum i publiken när Daniel Friberg presenterade ryssen Alexander Dugin vid podiet:

”Jag minns tillfället tydligt. Daniel Friberg, vd för Arktos, presenterade Dugin och mig i foajén till en föreläsningssal i Stockholm den 28 juli 2012. Lång och med getskägg  var Daniel Friberg värd med sin exceptionellt djupa röst” (War for eternity, s. 141)

Dugin talade inför 300 halvfulla svenska högerradikala nationalister på temat All that is anti-liberal is good. Varför liberalism, inklusive upplysning, tekniska framsteg, rösträtt och allt vi förknippar med moderna samhällen är fel beror på dess fokus på individen förklarar Teitelbaum:

”Det här sättet att tänka om människor, att definiera dem som idealiskt frikopplade (befriade) från religion, familj, nation, till och med deras egna kroppar är historiskt exotiskt och lömskt, hävdade Dugin. Och som till och med en förespråkare för liberalism som Francis Fukuyama förstod, skulle det få oss att längta efter gemenskap. Det problemet, hävdade Dugin, födde liberalismens två huvudutmaningar på 1900-talet: kommunism och fascism. Båda ideologierna strävade efter att främja en alternativ enhet – inte individen, utan två kollektiviteter, klass och ras.” (op cit., s.146-47).

Bokens undertitel, Inside Bannon’s far-right circle of global power brokers, beskriver väl hur ett fullkomligt apart tankesystem, som verkar verklighetsfrämmande för de flesta västerlänningar och säkert de utanför också, fick inflytande in i Vita Huset i Washington.

Det svenska bokförlaget Arktos, ägt av Daniel Friberg, spelade en nyckelroll för Steve Bannons läsning av traditionalistiska böcker, genom sina översättningar av de närmast fascistiska författarna Julius Evola och Alexander Dugin.

Nästa avsnitt om postliberalen John Gray

I denna bloggserie om kritiker av liberalismen under 1900-talet har turen kommit till ett nytt perspektiv på klassisk liberalism/ libertarianism/ nattväktarstatsförespråkare.

Den amerikanske ekonomen Tylen Cowen, som visserligen sympatiserar med libertarianismen, har dock i ett debattinlägg vid nyåret 2019 förespråkat en mer kraftfull liberatarianism, kallad ”State Capacity Libertarianism”, omdöpt till statsliberalism av den svenska liberala tankesmedjan Timbro.

I USA uppstod under 1950- och 60-talen en liknande statsvänlig liberalism inom den neokonservativa rörelsen. Denna blev senare utmanad av frihetliga tänkare som Robert Nozick, Milton Friedman och senare politikerna Ron och Rand Paul från 1970-talet, delvis med stöd i en livsstilorienterad vänstervåg som ogillade repressiva narkotika- och sexualpolitiska lagar. Hippies reading Rand.

Tankesmedjorna Cato, Reason, Mises institute m fl stöder den libertarianska idédebatten som kan vara väl så humanitär och medmänsklig. Själv arbetade jag i New Delhi på en indisk motsvarighet, CCS.

SVENSK STATSLIBERALISM

Timbro tog upp Tyler Cowens debattinlägg i tre inlägg och i en podd i vintras.

Timbros och tidskriften NEOs fd medarbetare och nu ledarskribenten vid SvD, Mattias Svensson, som skrivit den intressanta boken Den stora maktens återkomst, kommenterade först.

Sedan Timbros ansvarige för projektet Frihetlig konservatism, Fredrik Hultman och sist Maria Eriksson, frilansskribent som ofta medverkat i Timbro.

I en podd i januari 2020 pratade Mattias Svensson och Maria Eriksson med Timbros vd Karin Svanborg Sjöborg om vad denna statsliberalism kan innebära. Hon skrev själv en pigg essä 2017 Hur borgerligheten slutade ängslas och lärde sig älska staten.

Svensson, som är den mest kunniga i sakfrågorna om vad en statsfientlig liberalism missar, är försiktigt positiv till Cowens kritik.

Svensson liksom andra vid Timbro värdesätter en fungerande stat som i första hand ägnar sig åt kärnuppdraget- säkerhet, infrastruktur, sjukvård, utbildning- så att det ”fläbbiga” i staten nedprioriteras, Svanborg Sjövalls pregnanta uttryck för den svenska staten som gör allt den inte borde och inte vad den borde.

Just detta fokus på statens kärnuppdrag har för övrigt den nya liberalkonservativa partiet Medborgerlig Samling som en huvudfråga.

BORGERLIG VÄNDNING

Under våren har gängkriminaliteten eskalerat och allt fler borgerliga debattörer vill se en kraftfullare stat som tar tillbaka våldsmonopolet. Öka friheten för de skötsamma genom att minska den för de kriminella skrev Alice Teodoresco Måwe  i GP.

Man kan se Timbros försiktiga diskussion om statsliberalismen som en korrigering av tidigare liberala ståndpunkter. Debattörer som Ivar Arpi, Paulina Neuding, Håkan Boström, och tidigare Marika Formgren, har efterlyst just en mer effektiv stat, inte bara en mindre stat, även om det är ett mål i sig. Carl Bildt lovade redan 1991 en smalare men vassare stat.

Klart är att statskritiska borgerliga väljare är mindre intresserade av att avskaffa Systembolaget än att välja rätt bostadsområden för sin familj pga otrygghet för barn, unga, kvinnor och oskyldiga som hamnat mitt i gängstrider. Timbros Catarina Kärkkäinen, Expressens Linda Jerneck och Svenskans Ivar Arpi skrev i samma vecka 2020 utifrån mer statsvänliga, konservativa ståndpunkter som knappast liberaler tidigare vågat inta.

Tvärtom hade den borgerliga webbmagasinet Kvartal  2018 haft en intervju med journalisten Andreas Henriksson som tog upp människors oro som ett problem och deras önskan att fly våld som något märkligt. Ann Heberlein och Erik van der Heeg tog i samband med detta avstånd från Ledarsidornas publicering av Henriksson.

Men nu är borgerligheten där, vid grinden till svenska gated communities. Välkomna, ni har bäddat för det under Reinfeldt och tidigare.

Nästa avsnitt om Steve Bannon

Även i Bulletin

Den politiske kommentorn James Traubs What was liberalism? The past, present and promise of a noble idea (2019) är ingen kritik av liberalism, snarare ett ihärdigt försvar. Men den är ganska intressant i sin ensidighet eftersom han å ena sidan noterar hur liberalismen haft rätt tidigare under 1800- och 1900-talen, ofta med stort folkligt stöd, å andra sidan kan han inte riktigt ta in att Trump valdes 2016, att Brexit röstades fram i Storbritannien och liberalismen gått starkt tillbaka i Europa de senaste decennierna.

Likt en tjurskallig socialdemokrat dröjer Traub sig kvar vid forna framgångar. Han går igenom de ärorika föregångarna, de amerikanska presidenterna Jefferson, Madison, européernas J.S. Mill, Toqueville, och den segrande socialliberalism som kom fram i början av 1900-talet runt tidskriften The New Republic.

Med Teddy och FD Roosevelt stärktes staten mot oligopol. Freden i 1945 möjliggjorde en amerikansk liberalism byggd på välfärdsstaten, dock blygsam jämfört med de europeiska. Liberalismen blev en medborgerlig religion, «a civic religion» vars predikant, president L.B. Johnson satte ett socialliberalt sigill i 1965 med Demokraternas kamp för de svarta, «The Great Society». Sedan bröt kravaller ut i svarta områden över hela landet.

“Liberalism had unleashed forces its leaders could neither control nor keep within the confines of traditional political negotiation”, skrev två kommentatorer 1991 i boken Chain reaction, apropå rasmotsättningarna. Citatet inleder kapitel 7 «The Great Society goes up i flames».

Han skyller Republikanen Reagans seger 1980 på de neokonservativa, den kristna högern, radiomannen Newt Gingrich, Reagans charm och nyliberal ekonomisk teori och utbudsekonomi. Demokraterna och liberalism hade förknippats med skatteslöseri, mjuk kriminalpolitik och skepsis mot medelamerikaners moral och kultur. Därför förlorade Demokraten Jimmie Carter 1980.

Traubs ideologiska slutsatser för liberalismens del var att nästa Demokratiska presidentkandidat, vilket blev Bill Clinton i 1992, måste vända sig till medelklassen, inte till de fattigaste och inte till välfärdsstatens bidragsutdelande tjänstemän. Clinton försökte reformera välfärdsprogrammen, med inspiration från höger, för att rädda dem. Han sa till sina rådgivare: ”FDR räddade kapitalismen från sig själv. Vårt uppdrag har varit att rädda regeringen från sig själv. Så det kan vara en progressiv kraft.”

Men Clinton var en korrupt och vimsig kvinnokarl. Traub tecknar honom som en principlös maktmänniska som triangulerade Republikanerna genom att ta över deras förslag men slå in dem i nya paket.

Näste Demokratiske president, Barack Hussein Obama, var också en pragmatisk liberal. Traub kallar hans kritiker för rasister och konspirationsvurmare, vilket han upprepar angående Trumps väljare. Hur ska han då förklara att liberalismens motståndare vunnit i så många länder de senaste decennierna?

Han åkte även till Sverige hösten 2015 och noterade att vi var visserligen otroligt varmhjärtade, men att alla som flytt till Europa då, en dryg miljon, inte kunde komma hit upp. Ivar Apri och Paula Bieler intervjuas och får Traub att inse att inte ens det goda Sverige kunde köra ett eget separat idealistiskt spår i EU:s asylmottande. Om EU inte kontrollerar invandringen, kommer en europeisk populism, en Trumpism, erövra land efter land, sade en före detta fransk utrikesminister, socialisten Hubert Védrine, 2018 noterar Traub i sin bok.

En som drog samma slutsats hösten 2015 var Yoram Dinstein, en israelisk professor emeritus i internationell rätt, på besök i Österrike där FPÖ fått ökat stöd (20 procent 2013, 26 procent 2017) : ”Om priset för att ta flyktingarna är att föra fascister [som FPÖ] till makten, hoppas jag att de motar tillbaka flyktingarna”.

Trumps vrede mot det liberala medieetablissemanget och Washingtons lobbyister fick gensvar hos många amerikaner vilket Traub tar till intäkt för hur oinformerade vanliga väljare var som gick på dessa lögner. Han är själv anställd på New York Times, USA:s Dagens Nyheter. I hans intervju i boken med Peter Wolodarski, försvarade DN:s chefredaktör massinvandringen till Sverige med att techbolag som Spotify behöver utländsk kompetens. Traub instämde.

I kapitlet ”Why did one half of America choose an illiberal democracy?” försöker han reda ut vad sympatierna för Donald J. Trump kan bero på: att DJT vädjade till rädslor för främmande och potentiellt farliga folkgrupper, medelklassens fallande reallöneutveckling och dess rädsla för en ny ekonomisk kris i stil med 2008–2010, arbetarklassens rädsla för arbetslöshet (utan några a-kassor) och utflyttning av (enkla) jobb till Asien, dvs för globaliseringens och automatiseringens avigsidor. Kom också ihåg att globalisten Clinton införde frihandelsavtalet NAFTA.

Multikulturalism, ett liberalt svar på identitetspolitik enligt Traub, ogillas av allt fler förbittrade vita som sett sina bostadsområden utmanas av allt fler icke-vita, något Trump drog nytta av. Själv välkomnar Traub att vita amerikaner blir minoritet runt 2045. En viss insikt om att liberalismens vinnare, de välmeriterade ”mandarinerna” (Traubs term), inte kan se sin sekulära kosmopolitism och rationalism som en samhällelig variant bland andra, till exempel konservativa, kommunitära, traditionella, är något Traub håller med den konservativa kritikern Patrick Deneen om.

Liberaler borde diskutera hur mycket mer likt Skandinavien USA borde bli, skriver Traub, men avfärdar samtidigt våra länder som för paternalistiska med välfärdssystem från-vaggan-till-graven, oacceptabela för nästan alla utom Bernie Sanders mest radikala supportrar. Vara fri att lyckas, och misslyckas, betyder mer för amerikaner än för svenskar.

Traub kan gå dock med på att införa något mer socialdemokrati i USA, kanske som här på 1940–50-talen då staten hade en mindre roll men koncentrerade sig på det nödvändigaste för de flesta. Boken har inga självkritiska slutsatser eller förslag på hur liberalismen ska återta sitt överläge. Man kan läsa den som en dödsruna av en beläst amerikan som inte förstått sitt eget lands inre kris.

Nästa avsnitt om libertarianen Tyler Cowen

Tidigare inlägg på bloggen och i Bulletin

I studien Why liberalism failed (2018) av det västerländska demokratiska statsskicket, här kallat liberalism, tar Patrick Deneen, professor i statsvetenskap vid Notre Dame universitetet, upp den klassiska politiska filosofiska tråden från sin föregångare, Leo Strauss.

VÄST ÖVERGAV ANTIKA IDEAL

I korthet så går Deneens kritik ut på att Västeuropa först från Machiavellis 1500-tal och sedan även USA med tankar hämtade framför allt från John Locke under 1600-talet, har avvikit från vad som kännetecknat den västerländska civilisationen sedan antiken. Då byggde politiska (stads)system på medborgarnas självvalda begränsningar genom gemensamma dygder, framför allt inom sexualitet och materiella villkor. Ett styre begränsade sig självt genom att dess medlemmar gjorde det.

”Grekerna betraktade särskilt självstyre som en kontinuitet från individen till staten med insikt om att detta endast var möjligt genom att ömsesidigt upprätthålla och fostra dygderna nykterhet, visdom, måttlighet och rättvisa” (Why liberalism failed, 2018, s. 22)

Det fanns ingen principiell skillnad mellan antika dygdemönster i Grekland och Rom innan Jesus ankomst och efteråt. Under medeltiden förstod människan att hon inte kunde fullfölja varje önskan och tillfredsställa varje begär bara för att de uppstod, något som Strauss och Deneen menar försvann framför allt under 1800-talet. Deras analys ligger nära kommunitarismen, som dock Deneen avvisar som för utopisk.

Den liberala demokratin undergräver sig själv genom att göra alla till nytto- och begärsmaximerande individualister som struntar i det gemensamma. Denna instabila demokrati kan leda till pöbelvälde och kaos, som sedan måste ersättas av ett tyranni. Något som Platon och Aristoteles förutsåg i sina analyser. Boken är full med hänvisningar till amerikanska förhållanden men de kan lätt appliceras här i Europa. I vissa fall är det nog värre här, i andra värre i USA.

STATSINDIVIDUALISM

Den smygtotalitära synen att ett samhälle kan existera om bara staten och individerna tas hänsyn till, är en statsindividualism som blivit alltmer vanlig även i USA. Men Deneen upptäcker att detta knappast är ett fenomen i socialdemokratiska välfärdsstater under sena 1900-talet, utan förutsågs av den engelske 1600-talstänkaren Thomas Hobbes och av fransmannen Alexis de Toqueville två århundraden senare. Deneen skriver att den liberala demokratin kulminerar enligt Hobbes i två ontologiska punkter: Den befriade individen och den kontrollerande staten:

“Hobbes Leviathan skildrade dessa verkligheter perfekt: staten består enbart av autonoma individer och dessa individer är ‘inneslutna’ av staten.” (op cit, s. 38–39).

Deneen visar hur staten ökar sin kontroll över medborgarna ju mindre självstyrande och dygdiga de är. Det stämmer. Om inte individerna kan sköta sig, måste fler kameror sättas upp, fler vakter, fler algoritmer som automatiskt övervakar oss.

I ett mindre modernt samhälle har medborgarna dessutom band till bestämda platser, till bestämda årstider och till tidigare och kommande generationer. Naturen var inte en källa att exploatera med teknik som Francis Bacon ville, den naturvetenskaplige filosof som också var Thomas Hobbes beskyddare.

Begreppet statsindividualism har använts här i Sverige, om än inte bokstavligt, av socialdemokrater som har poängterat statens makt och borgare som poängterat individernas frihet genom staten. Frihet från varandra och det civilsamhälle som den svenske moderate ideologen och sociologiprofessorn Hans Zetterberg förgäves sökte få gehör för inom Moderaterna 1990. Deneen och Zetterberg skulle vara överens om det mesta i sina analyser av den västerländska civilisationens förfall.

Deneen analyserar klarsynt hur en liberal vänster, kallad progressivism, och en liberal höger, kallas klassiskt liberal, har utnyttjat denna hydra, statsindividualismen, för sina ändamål. Någon konservativ ståndpunkt existerar egentligen inte eftersom både ideologierna har släppt banden till de antika tankesystem och livsmönster som byggt upp Europa sedan 2500 år. Över två årtusenden är bortkastade och individerna är mer villrådiga än någonsin.

I denna villrådighet med egoistiska individer som börjat inse att de inte klarar sig bara med staten till att navigera i sitt personlige kaos, kan längtan efter en stark ledare spira. En som begränsar medborgarna där de inte kan begränsa sig själva. System är statt i förfall med alltmer kontroll, alltmer kaos. Anarkotyranni är ledordet för Sverige idag, ett ord som inte Patrick Deneen använder men skulle kunna ingå i hans analys av statsindividualismen:

”I hjärtat av liberal teori och praktik finns statens framträdande roll som agent för individualism. Just denna befrielse genererar i sin tur liberalismens självförstärkande cirkel, där den allt mer nedskrivna individen slutar med att stärka staten som är dess egen upphovsman. Ur liberalismens perspektiv är det en god cirkel, men ur mänsklig synvinkel är det en av de djupaste källorna till liberal patologi” (op cit, s. 59)

Där en liberal höger betonar globalisering, avreglering och ojämlikhet, vill den liberala vänstern se personlig frihet, särskilt sexuell.

ANTIKULTURELL LIBERALISM

Genom att bara se till individer utan relationer till andra eller sin omgivning tvingar liberalismen oss att som första civilisation bortse från vår plats, vår tid och den natur som omger oss. Allt existerar i ett nu – något som George Orwell fantiserade om i 1984.

Ordet kultur betyder ju odling, vilket framgår av engelskans agriculture och cultivate. Under antiken och fram till och med medeltiden fanns ideal som betydde att vi föddes in i lokala kulturer med vars hjälp vi kunde befria oss genom att själva begränsa våra begär så att de inte gick ut över oss själva och andra. Lagar var mindre viktiga eftersom folk hade ideal som de själva och andra kunde hålla sig till. Tvärtom gäller i modern tid där lagar, teknik och kontroll ersätter självdisciplin.

Men för de politiska 1600-och 1700-talsfilosoferna Hobbes, Locke och Rousseau så föddes vi in i ett vakuum. Ett naturtillstånd. I detta fanns inga kulturella fostrande livsmönster, bara en stat som kunde hjälpa oss om vi betalade vår skatt. Medmänniskor fanns, men betydde lite. Liberal Arts studier som det heter i USA (efter latinets Artes liberales) är idag ett hot mot just vad dessa humanistiska studier av de fria konsterna en gång stod för.

I kapitlet «Liberalism against Liberal arts» upprepar Deneen sin kritik hur humaniora idag gjort sig värdelös. Dessa olönsamma studier, om man inte är svensk genusvetare kanske, jämförs med teknik och naturvetenskap med vilka humaniora inte kan mäta sig.

Förr var humaniora relevant eftersom man värdesatte de ideal dessa studier av språk, filosofi, historia och litteratur stod för och från vilka man kunde hämta visdom och levnadsregler. Idag existerar inget sådant:

”En utbildning som passar en res publica har ersatts med en utbildning som lämpar sig för en res idiotica – på grekiska en ’privat’ och isolerad person” (op cit., s. 112)

Deneen ser allt fler som inte gynnas och inte tror på drömmen om det fria liberala samhället. Dessa förlorare avslöjar den ”nobla lögnen” som Platon och senare tänkare ansett att folket kan hålla sig till, religiös till exempel. Han ser två utvägar: Antingen fortsätter liberalismen sitt förfall med allt starkare statlig kontroll över de alltmer otyglade individerna, en ”djup stat” tar över, men under demokratisk täckmantel, en despotism som redan fransmannen de Toqueville förutsåg för 200 år sedan under sin Amerikaresa.

Eller så kommer en autoritär ledare ta över, öppet och resolut, men kanske med folkets stöd som under Hitler, Erdogan och Duterte idag. Klart är att försvararna av den liberala ordningen måste sluta med att se ned på de som förlorar och är besvikna:

”Liberalismens försvarare i dag betraktar sina missnöjda landsmän som efterblivna och återfallna, och tillskriver dem ofta de mest onda motiv: rasism, inskränkt sekterism eller trångsynthet “ (op cit, s. 181-82)

Han föreslår en återgång till mindre gemenskaper, inte olikt vad E. F: Schumacher skrev om i början av 1970-talet i Small is beautiful, en bok som inspirerade mig och många inom den alternativa vänstern och miljörörelsen.

I Deneens uppföljare Regime Change: Towards a Postliberal Future (2023) levererar han flera lösningar. Vad som bör ersätta det liberala förfallet med dess dysfunktionella falska elitism är en ny elit som respekterar massan är hans huvudbudskap, en god folkligt förankrad och kunnig elit.

Huvudmotsättningen i samhället går mellan de få mäktiga och en maktlös massa, mellan ledare och ledda menar Deneen och stöder sig på historien. Men de senaste århundradena har liberalismen segrat ekonomiskt genom marknadsekonomin och socialt genom individualismen. De besuttna herrarna ersattes av valda ledamöter och demokratin segrade så vad kunde gå fel?

Deneen menar att liberalismen döljer sin elit av inflytelserika personer, ofta välutbildade och förmögna men framför allt med ett socialt och kulturellt kapital inom medier, offentlig sektor och teknisk utveckling. Teknokrater och progressiva experter ersatte aristokraterna, vilket James Burnham skildrade tidigt i The Manegerial Revolution 1941.

Idag fruktar denna nya klass folket och gör allt för att hålla det nere. Deneen visar upp ett USA på dekis med sjunkande nativitet, stigande ojämlikhet, splittrade familjer och unga med stora studieskulder. Ett kallt inbördeskrig pågår enligt professor Deneen.

Där högern hyllar den fria marknaden som utsätter inhemska arbetare för utländsk konkurrens hyllar vänstern fri sexualitet och droger. Båda ideologier gynnar eliten mer än folket som mår allt sämre.

I stället för en hycklade välutbildad liberal elit som föraktar de mindre framgångsrika och outbildade, arbetarklassen i synnerhet, vill Deneen se en äkta elit som försvarar vanligt folk. Klassiskt skolad som han är -han skrev sin första bok i politisk teori om Homeros hjälte Odysseus – så menar Deneen att de antika tänkarnas politiska ideal fram till och med John Locke, Hobbes med flera på 1600-talet var just en aristokrati som respekterade de mindre bemedlade. Herrarna styrde utifrån traditioner, visdom och var inriktade på att bevara, inte förändra.

Upplysningen, marknadsekonomin och den franska revolutionen lade grunden till den ständiga förändring som dagens två amerikanska partier bekänner sig till – ”The liberal party of Progress” dvs Demokraterna och ”The conservative party of Progress” dvs Republikanerna. Ingendera är konservativa i den mening den katolske konservative statsvetaren Patrick Deneen vill se.

Greken Aristoteles, romaren Polybios, katoliken Aquino, ja även ränksmidaren Machiavelli var alla eniga om att ett styre bestående av en elit som var lojal mot folket var det bästa. Alternativen tyranni, oligarki och demokrati var sämre. I denna blandade styresform, ”mixed government”, kan delarna antingen blandas helt, som i en smoothie föreslår Deneen lustfyllt eller blandas försiktigt med alla delar för sig, som i en sallad med separata ingredienser.

Den amerikanska konstitutionen inspirerades delvis av denna tankefigur men inte helt. Protester underifrån mot en oförstående elit av välbärgade och mäktiga har ständigt återkommit. Populistiska rörelser växte från vänster för drygt hundra år sedan med People’s Party och idag från höger.

Karl Marx förstod dynamiken men hade fel botemedel. Deneen ser likheter mellan hans kritik av den råa kapitalismen och de konservativas kritik av industrisamhället men där tar likheten slut.

Klassisk liberalism i 1700-talstänkaren Adam Smiths anda och progressiv liberalism under 1900-talet där alla traditioner rivs ned är lika illa som marxismen. Båda vill total frigörelse från den förgångna bara med skilda medel och hastigheter, en analys Deneen delar med filosofen Leo Strauss som tydligt influerat hans tänkande.

För Deneen är vanligt folks sunda förnuft och deras levnadsvanor grunden för politiskt styre. Den nuvarande liberala eliten bryr sig mindre om de amerikanska arbetarna och småföretagarna än de stora internationella bolagen och symbolpolitiska trender som woke och förment antirasism. Som herre på täppan kan den liberala eliten spela ut vita och svarta arbetare mot varandra vilket gjordes under BLM-kravallerna 2020.

Liknande kritik av progressiva mäktiga liberaler gjordes tidigare av Christopher Lasch och Charles Murray (i The Revolt of the elites och Coming apart). Deneens nya grepp är att inte bara ställa en diagnos utan också ge medicin men där blir hans vision mer otydlig.

”Common good conservatism” – konservatism för allas bästa – eller med ett svårbegripligt begrepp – ”aristopopulism” – är framtidens politiska ideologi enligt honom. Folket ska styras men vara händerna på de herrar som vill dem väl. Donald Trump var en inkompetent narcissist men de som valde honom visste ändå bättre än att välja elitliberalen Hillary Clinton. Statistik visar att kampanjmedel till omval av Trump 2020 kom från hemmafruar, arbetare, lågutbildade medan Biden fick de mäktigas stöd.

Han begränsa pornografin, minska antalet skilsmässor och utomäktenskapliga barn, stödja nativiteten med ungerska metoder, försvara jobb i USA, minska den ständiga förändringstakten i arbets- och vardagsliv, stödja gemensam folklig kultur och upprätta en blandad konstitution, åtminstone som ideal. Ordet ”common”, som finns i hans ideal om ”common good conservatism”, innefattar dels det vanliga, dels det delade i en äkta samhällsgemenskap. En slags kommunitarism alltså.

Nästa avsnitt om liberalen James Traub