Norby är ett bättre medelklassområde i södra Uppsala där Magdalena och jag växte upp med nio års mellanrum. Hon i en akademikerfamilj, jag bland väg- och byggnadsingenjörer. Båda engagerade vi oss vänsterut. Men först lite tidsanda:

Jag föddes i Norrköping 1958 och skulle förblivit där om inte min far befordrades till att ta hand om större vägarbeten som E4:an norr om Uppsala åt AB Stenbeläggningar. Av en slump kom jag alltså in i universitetsstaden Uppsala.

Vi flyttade från en hyrestvåa på Apelgatan i arbetarstaden Norrköping till en bostadsrätt på Tiundagatan i bortre Luthagen, ett lummig stadsdel i yttre Uppsala. 1962 utökades Sjunnessons barnaskara med en dotter till utöver jag och mina två systrar. Min hemarbetande mor ställde som villkor på min hårt arbetande far att ett hembiträde måste hjälpa henne med alla barn.

Ann 16 år, dotter till textilhandlaren Strandbergs vid Stora Torget, anställdes i den barnrika men inte särskilt besuttna fyrabarnsfamiljen. Tvärtom tog min far lån för att finansiera hembiträdet. Genom Strandbergs fick mina föräldrar kännedom om Norby och de flyttade dit 1964 till ett kedjehus vid Stadsskogen, inte långt från Strandbergs vackra stora trähus på Pilvägen, en grusväg liksom de flesta vägar då i Norby.

Men ingenjör Sjunnesson med maka, åkardotter från Linköping, ville stiga än högre. Norby var ett lantligt, lite glest område med stugor och stora hemman dit ambitiös medelklass snabbt letade in sig. Min far promenerade en ledig dag på Malma Bergsväg, en lång kullrig väg i östlig-västlig riktning mot Hågadalen. Han såg en väldig tomt med fruktträd och ett rött boningshus i trä, Karlssons.

Hemmansägare Karlsson öppnade när den unge familjeförsörjaren knackade på. Kunde Karlsson tänka sig att stycka av en del till Sjunnessons?  Jodå. 1966 fick vi köpa 1700 m² till ett lågt pris.

Min far ritade och byggde en stor tegelvilla tillsammans med några snickare. Bastu, pingisrum, källarkontor, gillestuga med öppen spis, egna sovrum till alla barn och en stor trädgård med krusbär, vinbär, hallon, jordgubbar, tre äppelträd (Åkerö!), ett gråpäronträd, potatisland och lekstuga.

Vi hade nått den övre medelklassen helt av egen kraft och utan högre studier. Jag gick till Rosendalsskolan som låg bortom Stadsskogen. Där ledde fröken Carlsson morgonbönen och spelade psalmer på orgeln.

I september 1967 hände något stort i Sverige, högertrafikomläggningen. Den var speciell för mig eftersom min klasskamrat Sten Skiölds far var ansvarig som verkställande  chef vid Högertrafikkommissionen. Sten delade ut klistermärken med ett snedställt H på och blev än mer populär. Han berättade i förbigående då  att hans far hade någon som hette Olof Palme över sig. Mer minns jag inte men namnet fastnade. Palme hette ingen annan jag kände till.

1967 föddes Magdalena Andersson vid höghusområdet Gränby i östra Uppsala. Hennes föräldrar hade studentexamen och undervisade vid universitetet respektive gymnasieskolor. De flyttade i början av 1970-talet till Murkelvägen  14 i Norby, strax bakom Svamptorget.

Magdalenas mor kom från en murarsläkt i Närke med fackligt aktiva socialdemokrater.  Själv blev hon adjunkt i samhällsämnen. Det fanns nog dock fler socialdemokrater bland höghusen i Gränby än i villorna i Norby.

Just på  Magdalena Anderssons, Murkelvägen som övergick i  Kremlevägen, bodde Roland Agius, kommunalråd (C) som fick min första röst 1976, liksom Torbjörn Fälldin. Intill Anderssons växte även  den gediget borgerliga författaren och SvD-skribenten Lotta Lundberg upp med egna hästar och  sin far, en framgångsrik neurolog som behandlat den iranske shahens vackra fru Farah Diba (SvD, januari 2026).

Mina föräldrar var lagom politiskt intresserade. HasseochTage retsamma revyer och sånger var så långt de kunde sträcka sig. De umgicks med andra byggare och ingenjörer som röstade borgerligt och drogs inte med av vänstervinden från 1968. Man gnällde på skatterna, men brydde sig inte om annat än materiell standardökning och semesterresor till Sydeuropa, stuga i fjällen, bridge och tennis. Bonniers Bokklubb och Vi gick väl an men sen var det stopp.

Vid en föräldrafest i vår gillestuga small det till medan Glenn Miller, Sinatra eller kanske James Lasts dansorkester mullrade från den nya fina stereoutrustningen i teak. En berusad byggnadsingenjör tillstod att han faktiskt sympatiserade med sossarna. En än mer onykter forskare i biologi tog till nävarna men hindrades vad jag minns. Kanske en av tjugo röstade på sossarna. Eller kanske fler i smyg. Erlander var en landsfader och uppskattades i alla läger på 1960-talet.

De flesta av våra bekanta kom liksom mina föräldrar från knappa omständigheter eller utan högre studier och hade tagit sig fram av envishet och läshuvud som min far. Min farfar, fattig lantarbetare med sju barn och änkling på skånska landsbygden, hade tackat nej till ett läroverksstipendium 1945 åt den begåvade sonen som arg gick till sjöss i två och senare tog sig fram via försvarets läroverk i Norrköping.

Magdalena Anderssons far tog studentexamen 1955 i Örebro och sen fil kand, pol mag och fil lic i Uppsala 1959–66. Hennes farfar och farmor hade både högre examina. Lärarfamiljen Andersson hamnade därmed rätt i Norby där akademikerna övervägde.

Vi på Malma Bergsväg 28 hade en läkarfamilj mittemot, en till vänster och en till höger. På Tuvängsvägen mitt över vårt hus trängdes professorerna och lite teaterfolk (Palle Granditsky, Anita Blom, Mikael Strandberg). Statarvägen bredvid gjorde knappast skäl för sitt namn med idel läkare, lärare och akademiker.

Woodstockfestivalen 1969 inspirerade till flera musikfester på Gärdet i Stockholm 1970 liksom i Slottsbacken i Uppsala 1971. Som nyfiken 13-åring gick jag runt bland Uppsalas hippies och smakade på linsgrytor, lyssnade på Samla Mammas Manna, Grus i Dojjan och mina idoler protopunkbandet Gudibrallan.

Jag minns ett rykte om att ett utländskt band som bara kallades The Band skulle uppträda men inget hände. Däremot har jag nu, 2026, fått veta via en nördig Facebook-grupp  för äldre Uppsalaflummare (de som fixade Folkfesten 1971 och sen startade Uppsala Musikforum 1974) att Robbie Robertson och grabbarna i Bob Dylans kompgrupp faktiskt kom till Uppsala efter sin konsert i Stockholm. De gick runt och lyssnade på samma rätt usla men roliga proggband som jag.

Från och med flummarna i Slottsbacken sommaren 1971 har jag med bestämda motkulturella kliv begett mig bort från Norbys borgerlighet och har egentligen aldrig återvänt. Redan innan folkfesten på våren 1971 hade jag köpt mina två första LP-skivor, Johnny Cash liveinspelning från San Quentinfängelset och Live Cream där Eric Claptons gitarr ljöd i 15 minuter. Inga mer korta mesiga poplåtar av Hep Stars, Beatles och Tages.

1978 startade jag en studiecirkel inom VPK i ABF:s regi för att läsa Karl Marx Kapitalet och sedan dess skrivit gratis i vänsterpress (som Broderskap, Arbetarbladet, Arbetaren,  Uppsala-Demokraten, Ny Dag, Zenit, Socialistisk debatt, LO-TCO Bulletinen, Vänsterpress, Flamman) och sen 2000, lika obetald, i högerpress.

Säpo bör ha en akt om mina mer vänsterextrema år, till exempel 1977 då jag prenumererade på anarkisttidningen Brand som stödde den västtyska terrorgruppen Baader-Meinhof gänget /RAF. Någon infiltratör måste ha fotograferat av prenumenrantlistan och min Norbyadress. Jag skrev sedan positivt om husockupationer och öppna butiksplundringar i Köpenhamn, om militanta rörelser som italiensk autonom marxism, fransk vänsterradikalism och anarko-syndikalism.

40 år senare hade jag tre säkerhetspoliser i min Brommalägenhet för att se till att min gäst, Lars Vilks, inte attackerades. Minns att Chang Frick lämnade vårt dissidentsällskap uttråkad.

2016 hade jag igen hjälp av personskyddet då jag tog den före detta muslimen Hamed Abdel-Samad till Stockholm för att tala på en internationell tryckfrihetskonferens på en restaurang Södermalm tillsammans med Douglas Murray med flera kontroversiella islamkritiker. Den tyskt-egyptiske Abdel-Samad levde under dödshot från egyptiska islamister som uppmanat alla muslimer att avliva honom.   Mer material till Sjunnessons dubbelakt finns från mina islamkritiska manifestationer runt om i landet.

Magdalena Andersson är min motsats. En socialdemokratisk plugghäst som jag som borgerligt fostrad slarver, politiskt extrem till vänster och sen till höger knappast hade något gemensamt med annat än Malmaskolan där jag hade träslöjd och Magdalena gick i låg- och mellanstadiet under sin högt uppskattade lärare Gunvor Sandred, vars son Jan är en god vän till mig.

Dessutom gick hon på Katedralskolans gymnasium som ansågs tråkig och borgerlig i motsats till Lundellska skolan, ”Skrapan”, där man kunde röka hasch på deras SSU-klubb. Jojo.

Mitt intresse, ja min hatkärlek till Socialdemokratin, tog sig i uttryck i ett gediget specialarbete som partihistorien och analys av valförlusten 1976.  Jag lärde mig att veva mikrofilm upp på Carolina Universitetsbibliotek 1977–78 för att läsa gamla tidningar. Min handledare berömde mitt alster och sa att den nog skulle duga som B-uppsats i historia. Den finns tryckt i min skriftsamling Tryckt och otryckt (2018).

Tjugo år senare hade  jag blivit ordförande och suttit i kulturnämnden för V. Jag läste Åsa Linderborgs avhandling, Socialdemokraterna skriver historia: Historieskrivning som ideologisk maktresurs och bjöd henne till Vänsterpartiet Uppsalas lokal på Kungsgatan. Sen tog jag dit Alexander Bard, Petra Östergren och andra libertarianer som ville avreglera droger och prostitution. Stort rabalder.

Jag hade som vänsterstudent  i KHF-VPK på 1980-talet tillsammans med litteraturvetaren Stefan Jonsson (före detta make till Svenska Akademins ständige sekreterare Sara Danius) och några till fixat föredrag på universitetet med Carl-Henning Wijkmark, Sven-Eric Liedman, Horace Engdahl, Ebba Witt-Brattström, Wallenstein/Van der Heeg (gift med Ann Heberlein) med flera i studentkårens föredragsserie ”Moderna filosofier i 80-talets Europa”.

Dessförinnan hade den rejäla simmerskan Magdalena Andersson gått fram till SSU-Kattes bokbord hösten 1983 där forskaren och författaren Henrik Brändén satt och sa att hon ville engagera sig i Socialdemokratin.

När jag bläddrar i hennes bok Helhjärtat (2025) rörs jag av hennes allvar, tåga och begåvning. I Bulletin (29/10 – 23, 15/1 – 26, 14/6 – 26) har jag förordat samlingsregeringar med M och M-SD och S i minoritetsregering.

Hennes präktighet i boken och i medierna skymmer den öppna och rätt charmiga Magdalena som också måste finnas men hon vill vara privat, tvärtemot min extroverta stil.

Om fler socialdemokratiska ledare skulle vara som hon vore Sverige i bättre skick. Men tyvärr har sunkiga skandaler följt S sedan 1970-talet (se urval från denna lista):

fackpampen Hans Ericsons solsemester  på arbetsgivarpengar till diktaturen i Spanien, samarbete med vänsterdiktaturer, IB-avslöjandet, sjukhusaffären, Geijeraffären, Ebbe Carlssons privatspaning och Anna-Greta Leijons intyg, Björn Rosengrens porrklubbsbesök på fackets bekostnad, Mona Sahlins Tobleroneslarv, Mats Hults krognotor,  Laila Freivalds lägenhetsköp, Annika Billströms ränksmideri,  islamisten Omar Mustafas inval i partistyrelsen,  Transportstyrelseskandalen,  bedräglig lotteriförsäljning till äldre, dolda konton i sociala medier, illegal bostadskö till Allmänna Barnhuset för ministrars barn, bostadsfördelar via facket för ministrar och  bostadsfusk av Håkan Julholt, sprit- och porrskandaler i facklokaler, fackresa till Bryssel med porrklubbsbesök, sprit och sexleksaker betalda av facket, ledare som slåss och stjäl, myglar och beter sig illa, kör rattfulla … och nu Botkyrka.

Du är inte alls sådan men din rörelse är bland annat det. Du kom från mina hemkvarter och gjorde det bästa av den uppväxten.  Din första ambition var att bli Konsumföreståndare, en hedersam inriktning. SvDs politiknördar dissikerar det mesta om dig här.

Vinner du i höst, vilket verkar troligt, är jag glad för din skull men den socialdemokratiska maktapparaten kan du inte rå över. Dess korruption och inflytande är för stort och djupt. Du behöver få framför allt de parti- och fackanställda att uppföra sig som du.

Ditt tal i Almedalen 25 juni i år var starkt och trovärdigt. Ingav hopp om ett helat Sverige, det land du hyllade flera gånger i talet. Man säger att du är den första nationalistiske socialdemokraten sedan Tage Erlander. Du ser de brister som radikal islamisering och illa skött invandring ställt till med men vill inte tala för högt om det. Du är beroende av att utrikesfödda röstar på dig men de mest okunniga, utlandsfödda som inrikesfödda,  tar allt som rasism.

Jag har arbetat med unga och arbetslösa i Gottsunda, Rinkeby, Hjulsta, Akalla, Hagalund och lett kurser för invandrare på Brunnsviks folkhögskola, det socialdemokratiska kulturnavet i Sverige.

De invandrare du vänder dig till måste kunna lita på att du inte fortsätter i gamla dysfunktionella spår utan att de, och alla dina väljare, lyssnar på vad nationalekonomen och Palmes högra hand på ditt älskade Finansdepartement på 1960- och 70-talen, Assar Lindbeck, sa i Sveriges radio 2017:

”Det är omoraliskt att uppmuntra invandring när man inte lyckas bättre med att erbjuda invandrarna jobb och bostad. Sverige är bland de allra sämsta länderna i världen på att integrera invandrare. Om man jämför med andra länder så har de allra flesta bättre integration av sina invandrare än vad vi har i Sverige. Och det omoraliska ligger i att vi slår oss för bröstet och säger att vi tar emot så många flyktingar”.

Du upprepar detta i din bok och skriver att du varit en av de drivande bakom en restriktiv migrationspolitik inom S. Det ska du ha heder för.  Kan detta förverkligas vore Sverige mindre sönderslitet och på väg att helas.

Magdalena Andersson från Murkelvägen, kan du höra av dig så får vi snacka?

Sjunne, tel 076/9000 900