Liberalernas uppseendeväckande acceptans för ministrar från SD fick mig och runt 1600 andra politiskt intresserade nyligen att gå med i partiet.

Jag var med i L 2007–12 och hoppades då på de s.k. ”batongliberalerna” men förgäves. Simona Mohamssons och det extrainsatta landsmötets beslut tyder på bättre verklighetsförankring.

Redan 1996 började ledande liberaler tvivla på Statens Invandrarverk och dess satsningar. Folkpartisten Hans Nestius gav ut antologin ”Och vi som ville så väl… 19 röster om det mångkulturella Sverige” med bland andra den frimodige liberale debattören Mauricio Rojas. Han menade att de svenska folkrörelserna en gång fungerat så men att myndigheter och byråkrater tagit över och passiviserat nya initiativ. Särskilt tydligt var denna nedlåtenhet inför nyanlända.

Den socialdemokratiska kulturpersonligheten Harry Scheins bidrag hette ”Jag tror inte för fem öre på det mångkulturella samhället! Det fungerar ingenstans!”. Han skåpade ut USA, Schweiz, Rwanda, Belgien, Finland som möjliga mångkulturella förebilder och anser att invandrare inte ska ha kommunal rösträtt eller sociala förmåner. Men då ska de följaktligen inte heller betala skatt menade han.

Själv arbetade jag  från 1990-talet med integrationsprojekt och som skolledare i Tensta och Rinkeby. Ett gäng vuxna män klev in i Hjulstaskolan våren 2005 och slog sönder glas, viftade med kedjor och skrämde livet ur de elever jag ansvarade för som biträdande rektor.  Den erfarenheten blev avgörande liksom den kritik mot svensk invandringspolitik jag hörde från etablerade invandrare.

Nu verkar det finnas ett borgerligt block som ungefär står där SD stått i 20 år och det gläder mig.

Men det är sent. Den borgerlige debattören Thomas Gür skrev i GP sommaren 2018 ”9,5 teser om integration fram till valet 2038” där han  menade att ”det talas ofta om att invandrare är ’överrepresenterade’ vad gäller vissa typer av allvarliga brott. Det man talar mindre om är att invandrare också är ’överrepresenterade’ som brottsoffer” och ”en stat som inte behärskar sitt territorium, respekteras inte”.

Men liberalismen handlar knappast bara om invandring. Den har blivit den överideologi som dominerat Västvärlden sedan 1945 i socialdemokratiska, socialliberala eller liberalkonservativa former och få (klassiskt) liberala. Först efter millienieskiftet har liberalismens politiska teori granskats och i vissa fall förlorat väljarstöd.

Jag gav ut en sammanställning nu i våras, Liberalismens kritiker 1920–2020, där äldre och nyare kritiker kom till tals. Vissa konservativa som Patrick Deneen (författare till Why liberalism failed 2018) och Douglas Murray, andra skeptiska liberaler som Thomas Frank (Listen, Liberal! 2016), John Gray och Francis Fukuyama (Missnöjets tid : den liberala erans slut 2022).

Sambandet till det svenska partiet Liberalerna är att dess vändning mot SD är ett uttryck för en senkommen men äkta insikt i liberalismens kris som pågår för fullt över hela Västvärlden.

Om Simona Mohamsson eller hennes rådgivare kommer läsa min bok låter jag vara osagt men våra analyser denna vår sammanföll på bästa sätt.

Sjunne, klassiskt liberal