Greger hann knappt stänga bildörren vid parkeringen vid LUX i Lund förrän den amerikanske forskaren Dean Erikson dök på honom.

-You must come, now!

-What?

-We need a priest. Someone has gone really crazy.

Greger följde med Dean in i trapphuset och nedför en spiraltrappa. Dean pratade under tiden men Greger förstod ingenting. Han frågade om någon tagit droger men Dean skakade på huvudet.

-No, not at all. She is straight as my granny, svarade Dean. But she is hurting, inside.

De steg in i ett källarrum där studenter brukar samlas, hänga som de sa. Soffor och saccosäckar, dunkel belysning. Längst in hördes snyftningar. En ung kvinna låg utsträckt på golvet med några kamrater intill.

-Vad har hänt? frågade Greger dem.

-Hon kan ha fått en uppenbarelse, sa en ung man. Hon fastade i flera dygn, bad och grät tills allt brakade samman för henne.

-Har hon fått hjälp? Jag menar av någon läkare eller så.

-Nej, hon vill inte prata med någon annan. Bara med en präst.

Dean såg på honom där han hukade bredvid flickan. Han kände på hennes puls, som var regelbunden men hon hyperventilerade. Dock andades hon normalt när hon fick se Greger.

-Tack, o gode Gud för att du kom!

-Visst, jag hjälper gärna till men vem är du? frågade han.

Hon skakade på huvudet. Greger väntade en stund. De andra gick sakta ut ur rummet. Dean stod i dörröppningen, men Greger vinkade att allt var under kontroll.

-I can handle this, sa Greger. Don’t worry.

Dean gick ut och långsamt reste sig studentskan upp och satte sig i soffan. Greger hämtade ett glas vatten. De sa ingenting på en stund medan hon hämtade sig. Sedan forsade orden ut ur henne.

-Jag heter Lisa och pluggar här. Vanlig kristen uppväxt i Skåne. Sen fick jag för mig att söka efter Gud. Det var något jag läst om i hans kurs.

-Deans?

-Mmm. Det fanns olika metoder som inte hade något med droger att göra. Man skulle fasta och be tills Gud uppenbarade sig. Kanske gjorde han det. Men jag vet inte.

-Vad hände? Såg du något? Hörde nåt?

-Jag bad och bad och bad och bad. Sen tyckte någon att jag skulle dansa runt, runt och be samtidigt. Sen minns jag inget mer.

Greger lyssnade på henne tills han var säker på att hon återhämtat sig. Han såg henne rätt i ögonen och sa till henne att Gud är med henne överallt. Han går inte att söka upp eller tvinga fram. Bara vila i hans närvaro.

-Jag vet, sa hon. Men ändå. Kan du inte göra så att allt blir bra igen?

-Jag vet ju inte vad det är för fel på dig men du verkar bättre nu. Vi ber den bön Jesus själv har lärt oss.

De bad Fader vår tillsammans. Greger avslutade med att ge henne välsignelsen. Hon grät först men fann sig och tackade honom med en kram.

När de kom upp ur källaren möttes de av ett uppbåd lärare och studenter i entréhallen. Greger berättade kort vad som hänt och hänvisade till Dean Erikson. Den biträdande prefekten Julija Horvat såg skarpt på honom och tackade Greger.

-Du är verkligen en hjälpsam präst. Vi borde ha dig här oftare, sa hon med en snett leende och tog med honom till sitt rum i övervåningen.

Hon stängde dörren och började berätta om Dean Eriksons kurser. Han var mycket populär, karismatisk men också oberäknelig. De studenter som nu läste teologi och religionsvetenskap var mer omogna och mer stirriga än tidigare ansåg hon.

-Han förutsätter att de ha mental beredskap att hantera den kunskap som finns om heliga riter, narkotika, extas och shamanism.

-Vad? Sysslar ni med shamanism här?

-Dean gör inte det men studenterna gör det ibland och han inspirerar till det. Säkert oavsiktligt, men följderna har blivit katastrofala. Polis och ambulans kom tre gånger förra året. Sen finns det religiösa aspekter på shamanism som man kan studera men knappast praktisera.

Greger lyssnade och såg på henne, en erfaren doktor i ortodox teologi från Zagreb som nog sett värre saker än överspända studenter. De satt tysta en stund.

-Han verkade så intressant när han kom hit från Harvard, Dean alltså. Han skrev om Andra Petrusbrevet och antika och moderna ritualer kring apoteos och kosmoteism. Och om en fallande skala från Gud, till Jesus, till Helige Ande, till människorna. En gnostisk tolkning av Origenes som kyrkomötena sedan bemötte i de striktare trosbekännelserna.

-Det låter ju rimligt, inflikade Greger, men han verkar alltså ha tagit med mer otillbörliga tankar.

-Inte han. Studenterna. De kollar upp allt på nätet, föredrag, texter, grupper och chattar. Vi har nu två som vill syssla med synteism och Game B. Vet du var det är?

-Nej. Låter som något från Kalifornien.

-Synteism är en slags modern zoroastrism, alltså den gamla persiska religionen, uppdaterad med andlig naturalism och processfilosofi. Den måste du hört talas om?

-Lite grann. Men det är alltså populärt igen?

-Ja men i en internetversion. Sen finns det alltså Game B som är något besläktat. Jag har bett mina kollegor ute i Europa kolla upp det men det verkar mest finnas i USA. Och i Kalifornien som du sa.

-Anade det. Game B låter som en plan B. När A kollapsar finns B. Om A är den normala västerländska industriella livsstilen.

-Hur vet du detta? Jag har inte mött någon svensk präst som ens hört talas om Game B.

Greger berättade att han brukar lyssna på podcasts i bilen när han kör runt bland kyrkorna i Halland. Ibland fortsätter han hemma i hörlurar. Genom referenser från religiösa poddar kom han in på de mest kända podcastprofilerna John Vervaeke i Toronto, Jordan Hall, Daniel Schmachtenberger och bröderna Weinstein. Han rabblade upp några buzzwords.

-The Intellectual Dark Web. Dark Renaissance. Dark Enlightment, Hermitix. Vissa är kristna som Paul VanderKlay.

-Wow! Studenterna kommer att älska dig, Greger! Jag har knappt koll på Dean Erikson. Du och han skulle ha en kurs ihop! En mer sansad variant.

-Nej tack. Jag ska ägna mig åt judar och kristna. Men kanske någon gång kunde jag höra på vad hans studenter talar om. Allt är ganska nytt tror många men faktum är att det mesta av detta surr på nätet fanns redan hos grekerna och sen hos oss på medeltiden. Kabbala, alkemi, esoterika. Egyptiern Hermes Trismegistos ju förebådade Messias ankomst.

-Allt kan kokas ned till prisca theologia och perennial philosophia om man så vill eller traditionalism. Vad den reaktionäre ryssen Dugin gör med detta kan bli farliga saker om de sätts i händerna på intellektuella och strateger som han runt Putin.

-Vi har en kurs tillsammans med Göteborg om västerländsk esoterism, sa Julija muntert.

-Jag har som sagt lite inblick i allt detta, det historiska om apoteosriter och liknande idag. Men jag är mest en vanlig präst som nu blivit pensionär och ska gräva ned mig i hebreiskan.

-Det låter utmärkt, svarade hon. Tack för att du tog dig tid med Lisa. Hon har svimmat tidigare under lektioner och har blivit en förebild för andra unga känsliga kvinnor. De ser henne som Guds ställföreträdare på jorden. Det kan sluta illa men vi kan inte göra något. Knappast stänga av studenter för att de vill möta Gud.

-Eller bli Gud, sa Greger utan ironi.

Han visste att Platon sagt just detta i sin dialog Teaitetos: ”Därför bör vi söka att så fort som möjligt fly härifrån och dit bort. Men detta att fly bort är detsamma som att så mycket som möjligt bliva lik gud”.

De skildes med ett handslag och Greger bestämde sig för att åka direkt till studenthemmet. Förmiddagen hade varit omtumlande och han behövde ringa sin egen själavårdare, Elisabet.

Han lade sig ned på sängen och kopplade in hörlurarna i mobilen. Inställd på ett långt samtal.

Elisabet svarade men vad upptagen just då. Hon ringde upp efter en kvart då Greger drog vad som hänt.

-Så fruktansvärt, sa hon. Men du tog allt bra och jag är stolt över dig. Vad som händer i skolorna idag och där vi läste en gång är något helt annat och ganska skrämmande.

Hon berättade om en gymnasieskola i Varberg som fått stänga för att eleverna lagt sig ned i entrén och bara gett ifrån sig läten. De skrattade inte och hade inget budskap, ville bara visa upp sig tillsammans. Några ledare menade att de tillhörde Generation A, andra att de bara var uttråkade tonåringar. Varbergs kommun lovade att anordna fritidsaktiviteter.

Elisabet hade kallats dit av en skolpsykolog hon kände men kom för sent. Hon såg bara polisbilar och ambulanser, fotografer och reportrar. Greger kände igen situationen.

-När de kommer till Lund eller Uppsala kommer några fortsätta spåra ur.

-Jag förstår dem inte. Vi hade andra uppror, även i kyrkan, men hela 1970-talet var fullt med protester och ungdomskultur, sa hon.

-De är skörare nu. Har inga försvarsmekanismer. Önskar verkligen att ansvariga inser allvaret.

-Människor klarar sig inte själva, fortsatte Elisabet. Nu finns varken släkt eller sammanhang, allra minst andligt. Jag förstår dem faktiskt. Vore jag nitton år idag i Varberg skulle jag kunna gå med i vilken grupp som helst. Om jag var som de alltså.

-Kärnfamilj och kyrka är ute. Kristaller och ångat underliv är inne, skrattade Greger. Har du sett vad de gör?

-Tala inte om det. Två kärringar som var med i en bönegrupp jag deltog i har köpt stenar. Om de ångar skrevet vet jag inte men troligen.

De skrattade tillsammans

-Sådana föräldrar, såna barn, sa Greger när han avslutade samtalet.

-De behöver höra någon som talar allvar, sa Elisabet. Inte skäller men inte viker sig. Deras föräldrar har tyvärr gjort det.

De lade på och Greger vilade sig. Dagen hade verkligen varit oförutsägbar. Varför just han hade valts ut att rädda den stackars flickan visste han inte. Utanför ven den skånska vintern med lite snö och minus en grad.

Kap 6

De hade resten av veckan för sig själva, det vill säga Elisabet arbetade medan Greger ordnade sitt hemmakontor med böcker, skrivare och mappar för alla utskrivna filer han hittat och fått från Lund. Vid ett fönster mot deras trädgård satte han upp bokhyllor och ordnade med en ny läslampa.

Elisabets tjänstgöring som själavårdare och diakon var över hela pastoratet. Ibland stötte de ihop i någon församling men oftast arbetade de var och en för sig. Båda var måna om sin integritet och hade skilda efternamn.

Elisabet hette sedan myndighetsåldern Olivera i efternamn efter sin mors portugisiska släkt men var döpt Holm efter sin far. Att ha dubbelnamn var annars vanligt bland kyrkans kvinnliga anställda men varken hon eller Greger gillade det. Dessutom undvek de att bli sammanförda när de arbetade på samma arbetsplatser.

När fredagen var slut åt de ofta en gemensam festligare middag. Greger skulle ha gudstjänst i Gällinge på söndag och miniorer i bykyrkan på lördagen.

De satte sig vid köksbordet med en fiskgryta med stark portugisisk korv som Elisabet lagat efter sin mors recept. Vino verde passade bra till den starka grytan. De talade ofta om Portugal och ikväll tog diskussionen fart.

-Mamma har gjort det där släkttestet hon talat om. Visade sig som vi trodde att vi har släkt i Nordafrika, började hon.

-Då kan ni vara antingen araber eller judar. Eller berber. Eller alla tre, sa Greger. Ska du ta ett test du med? Det kan skilja sig.

-Om hon är judinna så är jag det också och våra barn. Tänk på det. Ärvs på mödernet.

-Jag vet inte. Varken du eller hon är judar i religiös bemärkelse. Hon är katolik, du protestant.

De fortsatte med att diskutera för- och nackdelar med att göra ett DNA test. Deras barn skulle nog inte uppskatta upplysningen om att de kunde vara judar.

Greger lutade sig tillbaka, tog ett glas vitt vin och funderade. Hans forskningsämne om judar och kristna kunde kanske gynnas av att hans fru skulle vara judinna. De kunde ta sig in i vissa kretsar i Göteborg och Israel.

-Vad säger du? Ska du ta ett test? Eller ska jag också? Bara uppländska pigor och drängar vad jag vet.

-Nej, jag tycker inte någon av oss ska ta testet. Men vi kan kolla in de judiska kvarteren i Lissabon i höst. Kanske fördrevs mina släktingar därifrån på 1400-talet.

-Ja. Men både muslimer och judar drevs ut då. Så det är inte klart vilka din släkt var.

De dukade av och fortsatte samtalet framför brasan med varsin dry martini. Rummet var varmt men utanför ven vindarna över Kattegatt från Danmark. Vinter och mörker.

Nästa dag for Greger till en miniorgrupp i bykyrkans källare, full med barnteckningar och gosedjur. En julkrubba stod kvar. Femton barn i åldern sex till tio år leddes av en församlingspedagog Greger arbetat med men inte just där.

De klarade av den stimmiga barngruppen tillsammans och Greger avslutade med välsignelsen:

-Herren välsigne dig och bevare dig. Herren låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig. Herren vände sitt ansikte till dig och give dig frid. I Faderns och Sonens och den helige Andes namn.

Han gjorde korstecknet i luften framför sig och barnen tystnade ett ögonblick. Sedan var mötet över och han drack kaffe i samlingssalen med några i personalen och ett par föräldrar. Ibland brukade de be först men idag hann inte Greger tänka på det. En farfar kom med sitt barnbarn och satte sig ned med kaffekopp och ett glas saft. Han såg på Greger som om han synade hans kort.

-Vad sysslar du med nuförtiden? frågade han. Hörde att du ska doktorera om judar i Lund.

-Ja, det är tänkt så, svarade Greger och andades hastigt.

-Judar är knepiga, kom ihåg det.

-Inte värre än vi men visst. De har en annan, ska vi säga, debattkultur.

Greger tänkte tyst på alla podcasts han lyssnat på i bilen och YouTube klipp han sett hemma med judar som sällan lyssnade på varandra eller sina meningsmotståndare. Vissa som den stridbara kristendomskritiske rabbinen Toiva Singer var outhärdlig. Men Greger teg.

-Fast de har ju en poäng, sa den äldre mannen. Något gudsrike kom ju aldrig efter Jesus, som han lovat. Och någon återkomst har jag i vart fall inte sett av.

-Det kan vi diskutera. Jesus predikade inget jordiskt paradis utan en inre frid med Gud, svarade Greger. Men visst, de första evangelierna ger intryck av att Guds rike ska uppstå i Israel strax efter hans korsfästelse.

-I den väntan har många präster fått jobb och många skrifter blivit författade, sa farfadern med visst eftertryck.

Greger avslutade diskussionen med att ge honom viss rätt. Aposteln och brevskrivaren Paulus och flera andra kristna trodde nog på ett jordiskt rike någon gång där på 30-talet i Jerusalem och Galiléen. Men deras efterföljare ändrade på det apokalyptiska budskapet. Och redan i Nya testamentets allmänna brev fanns uppgifter om att de kristna hånades eftersom deras frälsare Messias inte hade återkommit och upprättat gudsriket.

Men ingen av hans kyrkliga kollegor hade någonsin tagit upp dessa frågor. Han själv hade börjat tänka på Jesus som en domedagsprofet som inte fått gehör för sina varningar utan måste vränga sitt budskap allt eftersom. En ordvrängare. Pratmakare. Jude.

Söndagens mässa gick snabbt. Tredje söndagen efter trettondedagen handlade bland annat om Paulus första brev till församlingen i Rom, cirka år 60, strax före hans troliga martyrdöd där. Guds kraft som räddar var och en som tror skrev Paulus och fortsatte, främst judar men också greker.

När Greger läste upp denna nytestamentliga text kände han att orden betydde något annat. Först judar, sen greker. Kanske var kristendomen en rent judisk angelägenhet. Några forskare i Lund höll på med Paulus och judendomen visste han, men han hade inte tidigare varit intresserad.

-Hvad tänker I på, käre make? frågade Elisabet honom när han steg in i tamburen.

-På Jesus och judar och Gud. Ungefär, svarade han med ett leende som hon återgäldade.

-Ha! Anade det, svarade hon glatt. Då kan du vara i behov av en Jourhavande Teolog, eller hur?

-Ja, precis vad jag letade efter, skojade han men såg att hon nog hade mer att säga.

När han kommit in i köket berättade hon om ett nytt projekt som några diakoner talat om, att inrätta en Jourhavande Teolog man kunde ringa till. Nu fanns ju Jourhavande Präst, Jourhavande Medmänniska, Kompis, Psykolog.

Elisabet var upprymd av projektet och skulle planera allt nästa vecka i Göteborg. De skulle ha ett 031 nummer så folk kände igen vart de ringde. Sen skulle en kvalificerad präst i Svenska kyrkan eller doktor i teologi eller religionsvetenskap besvara alla frågor om Gud.

-Alltså inget om ångest eller ensamhet. Bara rent teologiska frågor om ondskans existens eller hur Jesus skildras i de olika texterna i NT. Eller hur GT kan leda till NT osv osv.

-Jag ringer direkt, skojade Greger. Faktiskt, det är en mycket bra idé. Ni har något nytt att erbjuda som inte finns.

Hon blev glad och berättade lite mer. Göteborgs stift skulle bli ett pilotstift, ett hemskt ord tyckte de båda men så talade man i kyrkokretsar. Om det föll väl ut skulle hela Sverige få Jourhavande Teologer. En fråga var givetvis när man skulle ringa. Helgnätter och vardagar var kanske redan upptagna men vardagskvällar mellan 18–21.

-Kanske det, sa Greger. Annars funderar man kanske efter en gudstjänst så söndagseftermiddagar passar.

-Men hur många går i gudstjänst? Och de som går, är de intresserade eller frågande inom teologi?

-Nej, du har rätt. De är rätt nöjda med kyrkan som den är och har inga teologiska frågor alls är min erfarenhet.

De fikade och vilade en stund. Om ett par timmar skulle son med två livliga barn anlända och bli serverade kyckling och ris. Elisabet hade tagit fram färdiglagat från frysen. Bara sätta in i ugnen 50 minuter när de kom.

Till dess njöt de av att vara tillsammans.

Kap 5

Det lilla seminarierummet på våning fyra i var halvfullt. Greger satt i mitten av stadiga läderklädda länstolar och såg sig omkring bland en marmorbyst av Martin Luther och tunga porträtt av professorer.

Den legendariske Lundateologen och biskopen Gustaf Aulén kände han igen och log inombords. Greger Svensson  hade alltid uppskattat Auléns tankar om gudsbilden som påminde om hans egen prioritering av Gud framför Jesus, även om teologiprofessorn inte helt skulle hålla med.

Dessutom hade Aulén skrivit väl om Pär Lagerkvist, den författare Greger hyste en hatkärlek till. Den trulige smålänningen med hela Medelhavets riter och religioner runt sig och med ett hjärtats skri i världen. Auléns vänliga blick följde Greger när han gick runt i seminarierummet.

Några seminariedeltagare hade lett välkomnande mot honom, andra bläddrade i vårens programpunkter på ett blad. Utanför sken vintersolen över träden i parken nedanför.

-Så, välkomna alla till det allmänna teologiseminariet, sa professorn när han hade rest sig upp efter att klockan slagit kvart över tio på tisdagsförmiddagen.

-Särskilt välkommen Greger Svensson, präst i Halland och teologie kandidat. Och nybliven doktorand.

-Och pensionär, fyllde Greger i med ett snett leende.

Några fnissade och professorn log mot honom. Därefter följde en rapp redogörelse på engelska för vårprogrammet som också gick ut direkt via Zoom. Greger noterade att Paula Fredriksen, amerikansk bibelforskare och en favorit som han ofta lyssnat på i bilen medan han kört runt bland de halländska kyrkorna, skulle komma i vår och Dale Allison, en annan kompetent bibelforskare.

Doktorandernas ämnen var speciella och några förstod han sig inte på som psykedeliska riter inom judendomen, Game B, synteism, och esoterisk kristendom. Men han teg och lyssnade på när doktoranderna redogjorde för sina ämnen på en minut.

-The double elevator pitch, inflikade hans handledare mitt över bordet. Professorn nickade.

I kaffepausen  i ett rum intill pratade handledaren och Greger med varandra för första gången. Gregers ämne var så nytt att det inte hade ett namn. Judisk förföljelse av kristna lät illa på både svenska och engelska. De letade i en äldre bibel som låg på ett bord i korridoren.

-Första Korinter, 23? sa handledaren.

-Den om stötestenen? Ja den kan passa, svarade Greger och läste lågt: ”Vi åter predika en korsfäst Kristus, en som för judarna är en stötesten och för hedningarna en dårskap”

-Du kan ta Stumbling Block, det räcker. Alla vet vad du menar.

-Jo, eller Stötestenen om jag skriver på svenska. Måste alla skriva på engelska här i Lund?

-Helst. Men ett par doktorander skriver på svenska. Vi kan kolla här, sa han och vände sig mot ett anslag över kommande disputationer.

Han räknade upp disputationsämnena och fann att nästan hälften var på svenska.

-Fast om vi ska få ned dig till STI i Jerusalem och träffa folk där bör du skriva på engelska.

-Visst. Men det lär dröja, svarade Greger.

Handledaren hade varit på Svenska Kyrkans Teologiska Institut i Jerusalem många gånger. Greger hade aldrig haft någon längtan att åka till Jerusalem men gärna till Tel Aviv.

Men han hade andra funderingar som handledaren kanske kunde svara på.

-Jag undrar lite om vad doktoranderna sysslar med, Game B och hallucinogener, vad har det med teologi att göra?

-Jaa du. Vete sjutton, svarade handledaren undvikande. Du kanske ska fråga dem. Deras handledare är en ung amerikan som forskat vid Harvard Divinity School.

Handledaren pekade bort mot en ung man med välansat skägg och tweedkavaj som stod med några forskarstudenter. Greger hade aldrig ägnat 1960-talets LSD-tripper en tanke, och än mindre prövat något narkotiskt, men nu kände han sig nyfiken. Han hade ju lämnat prästrollen och var en fri pensionär med tid till allt möjligt.

-Hello, my name is Greger Svensson and I am a Lutheran minister, sa han

-Hej, jag heter Dean Erikson och talar ganska bra svenska, svarade amerikanen som hade svenskt påbrå.

Han sträckte fram sin tunna hand och Greger valde att inte trycka till den i hans betydligt större näve.

De stod en stund tillsammans i den varma korridoren och Dean förklarade att religiösa upplevelser varit en del av de drogexperiment som gjordes vid Harvard i början av 1960-talet. Ämnet hade varit tabubelagt sedan flera studenter fått psykiska problem. I slutet av 1970-talet publicerades en bok om de naturliga substanser – enteogener – som fick användare att få kontakt med Gud eller andliga upplevelser.

-Aha, teo för Gud och gen för skapad. En på grekiska kan väl betyda inom eller så, undrade Greger medan hans handledare nickade.

-Enteogen betyder att vara uppfylld av Gud. Så har jag förstått det, fortsatte Greger. Men teologiskt är det knepigt att gå genvägen över narkotika, det kan jag tycka.

-Well, svarade Dean Erikson. Judar och kristna tog över riterna från grekerna som hade sina Elyseiska fält. Vissa utvalda invigdes där, som Platon, Homeros, Plutarkos och andra romerska skalder.

-Så du menar att allt detta kom till Israel och Juda under helleniseringen? frågade handledaren. Och påverkade kristendomen?

-Ja. Det finns till och med i Nya testamentet, svarade Dean nöjt.

Greger såg förvirrad ut. Han lutade sin rygg mot korridorsväggen och lyssnade.

-Bröllopet i Kana, Jesus förvandling av vatten till vin, nattvarden, Paulus himmelsfärd . . . allt detta kan ledas till bruk av psykedeliska substanser. Inga bevis men indicier.

Dean Erikson tog fram sin mobil och visade upp boktitlar varken Greger eller hans handledare hört talas om:

The psychedelic gospels: The secret history of hallucinogens in Christianity, The Mystery of Manna, The Apples of Apollo, The Road to Eluesis, Getting high with The Most High: Entheogens in the Old Testament, The Return of the Dragon.

 Han slutade efter en stund men Greger och hans handledare frågade vad allt detta kom ifrån. Amerikanen svarade att forskning om psykedelika i Europa och i USA har fått en renässans efter millennieskiftet, även i Sverige.  Arkeologer, historiker, etnobiologer,  kemister men även teologer och religionshistoriker har fått upp intresset för droger och andlighet.

-Jag får tacka för föreläsningen, sa Greger artigt till Dean när de gick in i seminarierummet där nästa ämne var konspirationsteorier.

En ung kvinna presenterade ett avhandlingsavsnitt där hon menade att högerpopulister utnyttjade kristna värden så att en Domedag kunde målas upp. Greger tänkte att detta låter som Daniels bok eller Uppenbarelseboken mer än Donald Trumps läger i USA, men han sa inget.

Han hade en dag till i Lund som skulle ägnas judisk kritik av kristendomen. Nästa dag besökte han återigen tegelbyggnaden som hyste LUX och fick tag i en finlandssvensk forskare som sakligt berättade om vad judiska tänkare skrivit om Jesus.

-Du får akta dig, sa han, så att inga aktivister på endera sidan tror att du är mot dem.

-Jag förstår, svarade Greger, men judisk förföljelse av kristna kan väl inte irritera Hamas anhängare?

Forskaren nickade men såg bekymrad ut och drog efter andan.

-Ämnet är praktiskt taget okänt bland allmänheten. Några forskare känner till Toledot Yeshu, den medeltida hädelseskriften som tyvärr utnyttjats av antisemiter eftersom den framställer judar som lögnaktiga och onda mot kristna. Och som sprider skvaller om att Maria blev våldtagen av en romersk soldat och Jesus en bluff.

-Ändå citerade Martin Luther den, fyllde Greger i.

-Han har haft stort inflytande tyvärr. Utan honom hade inte falsariet Sion Vises Protokoll fått spridning. Alla vet idag att det var en förfalskning och satir över påstådd judisk konspiration tillsammans med frimurare, liberaler, kommunister och kapitalister vilket passade både Tsar-Ryssland och senare Nazi-Tyskland för att driva fram pogromer. Och även Hamas idag som citerar den.

De resonerade om likheter och skillnader mellan den judiska kritiken av kristendomen och den kristna kritiken av judendomen, men gick bet. Båda verkade ungefär lika illvilliga, låt vara att de kristna varit mer framgångsrika i sina folkfördrivningar och förbud mot judar.

Det mesta kände han till flyktigt men han hade inte läst tillräckligt om den judiska kritiken, naturligtvis.  Han fick en lista gjord utifrån judiska forskare  på 365 referenser till Gamla testamentet som nämns i Nya testamentet och som handlar om vad Jesus skulle ha uppfyllt men inte gjort enligt dessa judiska kritiker.

-Egentligen handlar allt om Gamla testamentet, Tanakh, sa forskaren till avsked. Kan man inte GT är det inte gott att börja med detta ämne. Hur är din hebreiska?

-Den är faktiskt bättre än min grekiska, sa Greger. Det är ett ganska lätt alfabet, bortsett från vokalerna då. Jag har läst några distanskurser i Göteborg som kan ingår i min forskarutbildning här.

De skildes. Greger gick förbi sin handledare på vägen ned genom trapphuset men han var inte inne. Han skrev en lapp vid dörren. Papper överlägset än elektronik i kommunikation ansåg han.

På vägen hem lyssnade han i bilen på några av de judiska forskare och debattörer som fanns på Spotify. Tonläget var högt och de pratade i munnen på varandra. Kristna och judiska judar grälade oavbrutet, lika messianska båda lägren. Vid Helsingborg stannade han, bytte till Bach och ringde Elisabet.

Vinden ven in från hamnen. Greger berättade om seminariet idag och de märkliga teorierna som droger och religion. Elisabet var inte lika förvånad.

-Sådant har alltid funnits men inget man talar om. Särskilt inte om man lovat att tiga för att få delta. Grekerna hade sådana regler så det hade nog judar och sen kristna med. Platon nämner det.

-Men vad ska vi ha detta till? På ett svenskt statligt universitet?

Greger lät surare än han var. Elisabet var inte emot fri forskning och hade hört om hur psykedeliska droger hade hjälpt vissa med mentala problem. Att sen blanda in kyrkor verkade dock hon lika skeptisk till.

-Spetsat kyrkkaffe, skojade Greger. Det vore något i Hanhals kyrka det.

-Hanhals kyrka är jättefin så nu ska du inte tramsa till det. Kom hem nu !

Han stängde av luren och körde upp på motorvägen igen. Två timmar kvar till deras lilla by vid den halländska kusten. Januarivindarna ven medan han stod på gasen över Halmstad, Falkenberg, Varberg. Tjolöholms slott for förbi, numera världsberömt efter filminspelningen av Melancholia.

Gregers huvud var fullt av alla nya intryck och idéer när han svängde in i byn vid rondellen. Deras hus låg nedåt havet. Ingen snö men kalla vindar och regn mötte honom när han klev ur bilen. Elisabet vinkade i fönstret, han vinkade tillbaka och tog sin ryggsäck från baksätet. Äntligen hemma i Halland.

Kap 4

Nyårsnatten 2023 förflöt enligt traditionen: Greger och Elisabet hade barn och barnbarn över till nio på kvällen. Sen pustade de ut framför teven och såg Tomas von Brömssen deklamera Tennysons Ring Out, Wild Bells! – i en medioker svensk version.

Ingen av dem orkade kommentera uppläsningen och göra jämförelser till Kulle, Krook och Malmsjö. Allt var redan sagt och upplevat och upprepat.

De såg varandra rätt in i ögonen när de skålade in 2024. Båda log och var lyckliga. Från London uppmanade palestinier i tevekanalen Al-Jazeera till vapenvila inför det nya året, utan krav på att frige gisslan vilket skulle leda till vapenvila. Greger var redan trött på Israel-Palestina konflikten, men redo för att dyka ned i området nästan exakt två tusen år tidigare.

Han tog upp en studie av kyrkofadern Justinus, men lade snabbt ned den igen på nattduksbordet och släckte. Elisabet sov redan. Sovrummet blev med ens tyst, svalt och mörkt som i en grav tänkte han innan han somnade.

Nästa dag, Nyårsdagen 2024, gick åt att ta upp studier av Justinus, läsa om Apostlagärningarna i Nya Testamentet och förbereda besöket i Lund i veckan.

Allt hade gått enligt de planer som Uppsalateologerna färdigställt åt honom. En halvtidsdoktorand som Greger fick dela rum med tre andra, en handledare var utsedd bland de många kvalificerade Lundaforskarna vars specialitet var judendom och kristendom vid tiden för Jesu födelse och död, plus och minus 200 år.

Denna inriktning kallades ”The Parting of Ways” dvs. när och hur judendom och kristendom skilde sig åt. Greger Svenssons handledare var docent i exegetik och välkomnade honom i mail och med ett tungt bokpaket som anlänt före nyår med böcker på engelska, tyska och en lättviktig kursbok på svenska om den tidiga Jesusrörelsen.

Elisabet gick runt i köket och sjöng för sig själv. Greger åt frukost och såg ut genom fönstret. En vind blåste från havet, men än så länge utan regn eller snö. Termometern visade på noll.

-Ska vi ta en sväng ned till stranden? frågade han. Innan det blir regn och rusk.

-Javisst kan vi det, svarade Elisabet. Lite trött är man ändå efter igår. Skönt att de kom men lika skönt att de for.

Greger log mot henne och reste sig för att ta på ytterkläder. Hon strök sig mot hans kind, nyrakad och len.

När de gick ned mot klipporna inne i Kungsbackafjorden berättade de om vad de förväntade sig inför det nya året. Inga fler barnbarn sa de båda men gärna husdjur. Greger ville ha en hund medan Elisabet en katt.

-Vi får se hur det går med Lund först, sa Greger. Jag blir ju borta ibland och du ska ut på dina besök.

-En utekatt är enklare, sa hon. Den kan springa som den vill. Och jag kan ta med den till vissa jag besöker tror jag . . .eller kanske inte om den springer i väg!

-Jag skulle akta mig för en diakon som kom med katt, sa Greger vänligt men bestämt. Fokus ska vara på den som söker hjälp och…

-Vissa behöver flytta fokus från sjukdomar och elände till något neutralt som ett djur. Men katter är ju egensinniga så på jobbet är nog hund bättre. Eller inget djur alls.

De småpratade medan de vandrade runt samma promenadväg de gått i alla år. Campingen var öde. Den tomma uppställningsplatsen för husvagnar med bara träfundament och stag till stängsel såg ut som en kyrkogård. Om ett par månader skulle sommargästerna anlända och byn leva upp. På den lokala mataffären kunde man höra tyska och danska. Själva for de gärna bort någon vecka under den värsta turistsäsongen i månadsskiftet juli-augusti.

Greger gick tankfull tillbaka till hemmet i byn. Elisabet talade i mobilen med sin mor och önskade Gott Nytt År – Feliz Ano Novo. Hon försökte alltid med de få ord hon kunde på portugisiska med sin avó nere i Varberg. Morfar var borta, den karske Henrik Holm från Bua fiskeläge söderut mot Varberg.

Elisabet stannade och väntade in Greger som gick långsammare nu i dimman som sköljde in från kusten. Hon tog hans hand och båda gick sakta uppför backen till byn. Hemma vilade de, åt kvällsmat, lyssnade på nyheterna och gick sedan var och en till sitt hörn i soffan. Stickning och Bibel i händerna. Ett par ljus tända och så var nyårsdagen över.

Greger hade lovat att vikariera för kollegor i jul och nyår så han betade av tre högmässor, ett dop, en måltid för hemlösa, mycket kyrkkaffe och en vesper – aftonsång – i hans favoritkyrka i Ölmevalla. Ingendera sammankomsten var särskilt välbesökt, utom dopet. Han var van vid runt tio besökare i kyrkan.

Ingen frågade om hans arbete som präst eller pensioneringen eftersom han hoppade in i församlingar han knappt kände. Sin egen hade han tagit farväl av innan jul och fått många gåvor, bland annat ett aktuellt storverk om den judiska och den kristna Bibeln som någon måste fått tips om och beställt tänkte Greger när han tog emot den i bykyrkans fina församlingshem där personal och församlingsmedlemmar samlats för att ta farväl.

Han tackade dem och höll ett spontant tal med värme och glädje till sina församlingsmedlemmar. De kom upp till honom och kramade och skakade hand. En rörd Greger Svensson lämnade sedan sin kyrka med glansiga ögon.

Måndag andra veckan efter nyår styrde han på E6:an söderut. Stannade till utanför Landskrona och skickade ett sms hem. Allt väl men mulet och blåsigt, nollgradigt vinterväglag. Efter drygt två timmars intensivt lyssnade på poddande amerikanska bibelforskare i bilens högtalare körde han in på parkeringen vid några ståtliga tegelbyggnader på Helgonavägen vid sjukhuset i Lund, Skånes universitetssjukhus.

Klockan 11 var avtalad tid med biträdande prefekt som skulle lotsa honom genom universitetsbyråkratin. Greger Svensson var inte obekant med den världen efter sin uppväxt i Knivsta strax söder om Uppsala, Fjellstedtska gymnasiets förberedande prästutbildning och sedan teologistudier.

Hans kandidatämne handlade om Erik Gustaf Geijers personlighetsfilosofi. Långt ifrån judendom och tidig kristendom men han kunde formalia och akademiska förväntningar. Praktiskt taget alla han växt upp med i Knivsta hade föräldrar som antingen arbetade på eller hade studerat vid Uppsala universitet eller något annat universitet.

-Välkommen, sade en färgstark lång kvinna i dräkt till honom där han väntat utanför prefektens kansli i en korridor full med bokhyllor och porträtt av företrädare vid teologiska fakulteten i Lund. Du måste vara Greger Svensson. Jag heter Julija Horvat som du nog vet.

-Tack, Greger Svensson, nybliven pensionärsdoktorand från Norra Halland, sa han och skakade hand.

De gick in till hennes modernt inredda arbetsrum där hon förklarade villkoren för hans forskarstudier.

-Svenska kyrkan betalar 50% av din tjänst och vi hoppas att du blir klar inom fyra år ändå. Det där vet du ju. Men har du några frågor?

-Ja. Är det mycket bråk runt konflikten i Gaza här i Lund? Uppe i Halland är det ju lugnt, men i Göteborg brinner det ibland. Särskilt i förorterna.

-Nej faktiskt inte. De demonstrationer som haft tillstånd har fungerat bra, både för och emot Israel och Palestina. Jag tror bråkstakarna drar till Malmö, svarade Julija Horvat som om hon visste mer än hon kunde berätta.

-Okay. Min forskning rör ju knappast dagens Israel och dessutom förföljelse av kristna från judar så det blir svårt att få mig till anhängare av antingen Hamas eller IDF. Men ändå vore det bra att ha lite information om säkerhetsrutiner. Vilka som får delta på seminarier och så vidare.

-Alla doktorander och anställda får delta. Övriga gör vi en bakgrundcheck på om de mailat in sitt namn och personnummer. Annars kommer de inte in och okända måste visa leg. Så vi har uppgraderat rutinerna sedan sjunde oktober i höstas.

De fortsatte tala om seminarierna, totalt fyra. Han kunde välja ett eller två att gå på: Allmän teologi, Gamla testamentet, Nya testamentet och judaistik. Hans handledare tillhörde det första allmänna så han valde det. Sen blev han villrådig angående ett till. Kanske judaistik eller NT.

-Du kan gå på alla några gånger och sen bestämma dig, sa Julija Horvat glatt. Ska vi säga två månaders testperiod?

Han nickade och kände att mötet var på väg att ta slut. Utan kaffe stod han sig inte länge.

En trappa nedanför administrationen i entréhallen låg ett stort kafé med många studenter. Han ställde sig i kön, köpte en kopp och en bulle och satte sig ensam vid ett bord. Logotypen Café LUX syntes på alla koppar, servetter, affischer och brickor. Allt från IKEA såg han.

En kvinna i kön i Elisabets ålder, runt sextio, såg på honom. Noga och förvånad.

-Men är det inte Greger? Vad gör du här? utbrast hon och log med hela ansiktet

-Hej Anita, vad kul att se någon man känner igen, ropade han över hela kön.

Båda skrattade. De hade läst i Uppsala i början av 1980-talet, båda på teologen vid Regnellianum. Många fester där i källarvalven och på Upplands Nation hade fört dem samman. Inget fysiskt eller romantiskt mellan dem, men de delade samma nyfikenhet på världen och tro på Skaparen som de sa. Inte Gud och sällan Jesus utan Skaparen som i den amerikanska självständighetsförklaringen 1776. Greger var en Guds man brukade Anita säga.

Anita och Greger fann att de fortfarande hade samma glöd i sina diskussioner. Hon hade fått tjänst som lärare på prästutbildningen i Lund och nu avancerat till en slags befordrad lektor, trots att hon saknade doktorsgrad.

-Åh, vad jag gillar studenter och deras liv, sa hon flera gånger. Varje höst samma förväntningar och samma tentaångest.

-Jag förstår, svarade Greger även om han kände tvärtom inför de unga förhoppningsfulla. Jag föredrar nog att verka ute i samhället, i kyrkorna och prata med vanligt folk. Men nu ska jag ju ge mig in i er värld igen.

De lutade sig tillbaka och sänkte rösten. Greger berättade om judarnas kritik av Jesus och hans anhängare. Om de verkligen skadade kristna visste han inte mer än vad som stod i Bibeln men snart skulle han bli varse trodde han.

-Det kallas visst kristofobi men det går ju inte att säga eller ens tala om i Sverige. Jag vet att kristna är den mest förföljda religiösa gruppen idag men nu ska jag gå till källorna.

-Vad spännande! Du kan väl gästföreläsa för mina studenter sen, sa Anita med inlevelse och tog fram sin iPad.

-Vänta lite, det är första dagen och jag vet inget alls.

Hon skrattade och la ned skärmen. De bytte mail och telefonnummer. Hon var gift med en läkare och bodde i Lund. Han hade ju sin husdiakon som han kärvänligt kallade Elisabet ibland.

Två dagar i Lund med inkvartering på Laurentiistiftelsens studenthem, bekostat av Göteborgs stift, hade han framför sig. I Uppsala hade han bott på Norrbyska Studenthemmet i ett snedvinklat rum kallat Romboiden (Euklides definition: En rektangel som varken är rätvinklig eller liksidig). Kristet men också studentikost med många fester och andliga diskussioner bland de endast manliga studenterna, de så kallade hemiterna.

Hans rätt stillsamma studentliv var nu över 40 år sedan och han hade ingen längtan tillbaka. Men som 65 årig forskarstudent skulle han påminnas om allt han lämnat i Uppsala. Greger tänkte att det var för väl att han inte hade börjat igen i Uppsala utan i Lund som var helt rätt plats. Inga minnen av samtal på biblioteket Carolinas steniga trappor, där lärda herrar som Thure Stenström och Thorild Dahlkvist smög förbi. Den ene skrev jämt, den andre aldrig.

Greger Svensson hade varit för ung för att minnas den ateistiske filosofiprofessorn Ingmar Hedenius, men hans prästätande dispyter kom upp i varje samtal om Gud och religion i Uppsala, ja i hela Sverige verkade det som. Hela Dekanhuset darrade om hans namn kom upp.

Greger tog några kurser på Filosofen på Villavägen bakom Botaniska Trädgården men var inte sugen på mer logik och språkexercis.

Anita och Greger lovade att ses om två veckor då han var i Lund igen.

-Du måste träffa de nya spännande studenterna och dina doktorandkollegor, ropade hon när de skildes.

-Jodå men jag tror inte de är intresserade av att träffa en gammal avdankad präst, svarade han.

De skrattade tillsammans medan de stod nedanför ingången. Anita kramade honom en sista gång i entrén till det pampiga tegelhuset där teologer och humanister höll till. Det såg precis ut som gamla Seminariet i utkanten av Uppsala som han cyklat förbi på väg mot Fyrisbadet tvärs över Fyrisån. I Lund hade tegelhuset tidigare hyst Zoologiska muséet.

Greger körde vidare till studenthemmet vid Södra Vägen tvärs över centrala Lund, mittemot Nöden i en anspråkslös låg tegelbyggnad. Han tog sig in med kod eftersom expeditionen var stängd på måndagar. Rummet var litet men bekvämt med en liten soffa, skrivbord och bred säng. Dubbelt så stort som hans studentrum i Uppsala. Laurentiistiftelsens boende i Lund hade fortfarande främst manliga teologer medan Norrbyhus hade tillåtit studentskor sedan ett tiotal år hade han hört.

Han lade sig på säng efter att ha hängt upp kläder och packat ur necessären på en hylla den gemensamma toaletten i korridoren. Vatten fanns vid ett handfat i rummet och han hällde upp ett glas innan han lade sig och somnade. Studentboendet luktade kyrka kände han i näsan.

Kap 3

En berättelse om en vilsen präst i Halland och hans öden i Göteborg, Lund och Tel Aviv åren 2023-2025.

Hans utveckling går från sökande till en frigörelse från traditionell kristendom men han lämnar inte sin gudstro eller sin hustru, diakon och anställd inom Svenska Kyrkan liksom han.

De läste i Uppsala på 1980-talet och han tar upp, som pensionär, forskarstudier i Lund om judisk kritik av kristendomen.

Han hjälper förvirrade teologistudenter, möter en ukrainsk shaman, lyssnar till amerikanska bibelforskare, läser mer om judendomen och far till sist till Israel med sin fru.

Bloggen kommer uppdateras dagligen i januari 2025. Vinjett av Maria, tack.

Hela boken som pdf här

God läsning och Gott Nytt År!

/JSj

Som ett ofött barn simmar mot sin födelse, som en kvinna räknar andetagen mellan värkarna, så längtar jag efter dig. Som en fisk dras till betet, fiskaren till den punkt där linan möter vattnet, är jag bunden vid ett strängt krav, O den absoluta enhetens konung. Vad ska jag göra för att mildra denna förväntan, för att bärga hoppet undan min fiendes hån? Barnet föds in i din värld, fisken får sin föda liksom fiskaren sin, Batseba ligger med David, apor kommer ned från Babels torn, men i mitt hjärta ser en apa skönheten bada. Min girighet bekräftas från helvetets alla hörn. O Abrahams sköld, bekräfta mitt hopp.

Leonard Cohen, Nådens bok, 1984

***

Kapitel 1

Kriget mellan Israel och Hamas som bröt ut den 7 oktober 2023 ändrade Greger Svenssons liv till doktorerande pensionär från vanlig om än intellektuellt nyfiken präst i Svenska kyrkan i Norra Halland.

Den nye biskopen i Göteborgs stift, Abraham Söderblom, var tydlig:

-Du får börja direkt efter nyår. Se till att klara ut allt med Lund nu.

Söderblom hade tillträtt snabbt efter att den förra kvinnliga biskopen hamnat i en skandal med anledning av just kriget i Gaza. Hon hade godkänt uthyrning av kyrkolokaler till en pro-palestinsk grupp som ockuperat platsen i flera dygn. Detta trots förhandsinformation om att gruppen inte var att lita på med flera gängkriminella och islamister som höll sig runt de ledande, leende välartade talespersonerna.

Greger Svensson bet ihop käkarna där han satt i en skön fåtölj i ett kontorshotell vid Götaälven i stiftskansliet. Kyrkans lokaler vid Lilla Bommen, en hamn med kontorsbyggen vid Hisingsbron strax norr om Centralstation, bestod av kontorslandskap utformade som en aktivitetsbaserad arbetsplats med tre zoner (aktiv, lugn, tyst) och heltäckningsmattor. Konstverk med Jesusmotiv syntes diskret vid mötesrummen som alla bar namn efter de tolv lärjungarna.

-Vad kommer hända nu? frågade Greger sin högste chef.

-Tja, jag ska rensa ut Sussis walk-in-closet och ta ned alla regnbågsflaggor och klimatdiplom. Det kommer att ta sin tid att bli kyrkokansli igen efter Eckerdahlarnas biskopsvälde. Kanske kan vi flytta till Domkyrkan eller i alla fall till Vasakyrkan, sa biskopen.

-Vad gäller dig, min gode man, så får du ta itu med den judisk-kristna relationerna, men det vet du ju redan. Men det kommer inte bli lätt eftersom du ska ägna dig åt den judiska kritiken och förföljelsen av kristna, ett ämne som knappt någon forskat om. Som du vet. Och det heliga landet välkomnar alla utom dess fiender.

Greger Svensson hade talat med biskopen och den teologiska kommittén i Uppsala om sitt forskningsuppdrag men då hade man talat om judendoms arv i kristendomen. Kriget hade satt fler ämnen i fokus och antisemitism hade fallit bort eftersom kyrkan tyckte sig ha gjort sitt genom att ta avstånd från ersättningsteologin som raderade judendomen.

Antisemitism hade hörts i varje diskussion om Hamas anfall mot Israel och kyrkan ville flytta fokus till judars skuld gentemot de kristna. Eller i vart fall inte driva på ändlösa diskussioner om att kritik av Israel kunde misstänkas vara antisemitisk. Greger förstod inte alla dagspolitiska turer.

Kanske hans uppdragsgivare hade fler anledningar att ge honom ledigt ett par dagar i veckan åt forskarstudier i Lund. Vad som skulle hända det närmaste året kunde varken han eller teologerna i Uppsala och Lund föreställa sig.

Han tackade för sig och gick ut från Lilla Bommen. Decemberblåsten ven över gångvägen bort mot Nordstans galleria där han vek av. Värmen slog emot honom där inne bland alla daglediga göteborgare av allehanda slag. Han gick in i gångtunneln mot Centralstationen och kollade tågen söderut. Om 30 minuter gick ett Västtrafiktåg mot Varberg.

Greger Svensson hade nu tre veckor på sig innan ett nytt liv skulle ta vid: halvtidsdoktorand i Lund och halvtid pensionär/vikarierande präst i Norra Halland. Rörigt kanske men kul tänkte han medan han tog en öl på O’ Learys vid utgången. Sport intresserade honom sällan men idag vilade han gärna sin blick på fotbollen på skärmarna.

-Ska du ha en till? frågade en servitris men han avböjde och stegade raskt mot pendeltåget från perrong 14 längre bort på bangården.

Strax flimrade Mölndal och Kungsbacka förbi. Han steg av i sin kustby och gick ett par hundra meter hemåt där Elisabet väntade med middag. Förväntansfull eftersom dagens möte var viktigt och hade fått honom in på nya vägar.

De pratade om den nya inriktningen, judisk kritik och förföljelse av kristna. Lundateologerna var kända för sin forskning om judisk-kristna relationer och judaistik så han kände att kyrkan hade gjort rätt som valt ut Lunds universitet åt honom. Hur visste han inte riktigt men teologiska makthavare hade väl sina vägar både inom kyrka och lärosäte.

-Uppsala universitet är äldre än Lunds men Lunds Domkyrka är äldre än Uppsalas, sa han till Elisabet.

-Så säger du varje gång Uppsala och Lund kommer på tal, svarade hon leende. Jag vet. Och du ska som uppsaliensare foga dig i Lund.

-Lilla Lund, mumlade Greger och log tillbaka där han satt emot henne vid köksbordet i deras lilla by en kilometer från Kattegatts hav. Vinden ven och de tog fram en flaska rödvin för att fira dagens händelse.

Ett beslut var taget och ett datum fastställt, den 1 januari 2024. Kriget i Gaza må pågå ett tag till eller helst sluta omedelbart med frigivande av gisslan. Vem skulle bry sig om en svensk prästs studier om judendom och kristendom under rådande förhållanden?

Greger tänkte att biskopen hade rätt i att forskningen måste fortsätta oavsett. Krig hade skett i området sedan samarier, babylonier, perser, greker och romare erövrat Israel och Judéen för över 2500 år sedan. Klostren och sekter fortlevde utanför striderna och hade bevarat de heliga skrifter som hans tro byggde på.

Han såg sin framtid mer som en munk än som en gift präst. Låt vara att Elisabet var diakon, hans kall var nu att få flitens lampa att lysa i minst fyra år framåt. Innan 70-strecket skulle han lägga fram sin avhandling som ännu inte hade fått ett namn.

Han släckte lampan efter att ha bläddrat i Jakobsböckerna av Olga Tokarczuk, en över tusensidig virrig roman om hänförda polska judar, muslimer och kristna inför en ny Messiasgestalt på 1700-talet söder om Polen, väster om Ukraina, passande nog för vår samtid polysexuell redan då.

Dess tjocklek på en decimeter skulle möjligen vara till nytta i en duell, placerad vid hjärtat, men var otymplig vid sängläsning. Hans slutresultat skulle bli inom föreskrivna 164 sidors gräns för tryckbidrag för doktorsavhandlingar.

Kap 2