SASHA BARON COHEN NÄMNER den amerikanske komikern Lenny Bruce i filmen The Trial of Chicago 7. Cohen spelar Yippieledaren Abbie Hoffman som tydligen hade en slags politisk ståupp under ”The Siege of Chicago” i augusti 1968, vid Demokraternas konvent.  En bra film som visar vad 1968 handlade om. 

Cohens Abbie Hoffman slänger ur sig något om Lenny Bruce, att han skulle vara en liknande showartist som Bruce. En föregångare, liksom Hoffman ironisk judisk komiker med extravaganta drogvanor.

Bruce åtalades för obscenitet flera gånger men frikändes, Han vägrades inresa till Storbritannien 1963, liksom dagens islamkritiker Robert Spencer och judinnan Pamela Geller (rätt roliga de också  men inte som Lenny Bruce). 

På 1970-talet satt jag hänförd i musikavdelningen på Uppsala Stadsbibliotek, den gamla adressen vid Fyrisån som luktade klor från Centralbadet intill. Att bad och bibliotek skulle byggas samman var för  övrigt en lyckad kulturpolitisk åtgärd . 

LP-skivan som snurrade i musikavdelningen var Jarl Kulles föreställning Varför gömmer du dig i häcken? från 1972. Jag begrep inte alla skämt, men en provokativ ådra slog an som blommat ut alltmer under åren. Mina föräldrar log lite snett när jag berättade vad jag hade hört. 

Lenny Bruces bok How to talk dirty and influence people köpte jag under en liftartur i USA 1979 men bläddrade bara i. Den kändes passé redan då men Bruce hade banat väg för fräcka banbrytande komiker som John Belushi, Woody Allen, Richard Pryor,  Georg Carlin och vår egen Aron Flam (i #twitterpodden). 

Bob Dylan, också en judisk ironiker med drogerfarenheter, sjöng 1981 i låten Lenny Bruce:

”Lenny Bruce is dead but he didn’t commit any crime
He just had the insight to rip off the lid before its time
I rode with him in a taxi once
Only for a mile and a half, seemed like it took a couple of months
Lenny Bruce moved on and like the ones that killed him, gone

They said that he was sick ’cause he didn’t play by the rules
He just showed the wise men of his day to be nothing more than fools
They stamped him and they labeled him like they do with pants and shirts
He fought a war on a battlefield where every victory hurts
Lenny Bruce was bad, he was the brother that you never had”

Lenny Bruce dog 1966 i en överdos. 

Följ min dagbok på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

DEN SISTE ATENAREN av Viktor Rydberg utkom 1859. Han var då 31 år och journalist på GHT i Göteborg. Boken hade gått som följetong, ett grepp för att pressa sig med deadlines. Balzac och Dickens hade varit framgångsrika så varför inte tänkte Rydberg och lade ut sin lärdomsfyllda text varje vecka för läsekretsen som knappast hängde med i hans filologiska bryderier.

Boken blev en flopp. Dess långa repliker där kristianer (dvs kristna) lägger ut sina tolkningar och filosofer sina blev för träliga trots kärleksintriger. Att skildra den siste företrädaren för antik förnuftsfilosofi , ärkehedningen Krysanteus i det då kristnade Aten,  en man som förde fram tankar som Platon och Aristoteles lagt fram i Aten 600 år tidigare, kunde kanske ha lyckats om han gestaltat personerna bättre. Ungdomsboken Sofies värld av  hobbyfilosofen Jostein Gaardner (1991) lider av samma uppräkningar.

Jag som länge har studerat filosofi log under läsningen. Rydberg vill foga samman kristen teologi och antik filosofi genom att hans romangestalter blir omvända, mer fasta i sina övertygelser eller bara resonerar utifrån sina klara tankeinriktningar. Plotinus, som faktiskt existerat och just gjort sig känd som en nyplatonsk kristen tänkare, nämns. 

Dock fann Strindberg boken intressant för dess upproriska innehåll mot de kristna som dessutom slogs inbördes (på 1800-talet fanns frikyrkliga kontrahenter och statskyrkan som inte kunde enas). Rydberg hade i sin bok om Aten på 300-talet e.Kr. hittat på två större kristna grupper i Aten, Homousianer och Homoiusianer. Dessutom  fanns Arianer. 

Rydberg slog igenom med sin kritiska uppgörelse  Bibelns lära om Kristus 1862. Jag kommer nog inte att läsa den men har förstått att den var viktig på sin tid. 

Verklighetsbakgrunden är korrekt. Vid denna tid, runt 300 e.Kr, så stred flera kristna grupper, ibland med våld, mot varandra, utifrån deras skilda tolkningar av Treenigheten (Fader, Sonen, Helige Ande). Vissa menade att Gud fanns i alla tre delarna, vissa att Jesus både var Gud, Guds son och människa. Andra att han var en gudomlig profet men inte Gud själv. Et ce tera.

Först vid kyrkokonciliet i Nicaea år 325 slog kyrkliga ledare fast vad som gällde, att Fadern och Sonen var av samma natur. Mötet nämns i boken. Personligen anser jag att just Treenigheten är bland det mest ologiska som kristendomen består av.  Arianismen, ja tom Islam, är mer tilltalande om man vill undvika inre teologiska motsägelser.

Följ min dagbok på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

17 okt, 2020

För att få ur mig tankar om vad jag läst och upplevt, tänkt och tyckt, kommer jag regelbundet skriva under denna rubrik. Det blir inte dagsaktuella kommentarer om politik utan mer om filosofi, litteratur och historia.

Titeln är tagen från Fjodor Dostojevskijs dagbok från 1870-talet där han resonerade fritt om politik och religion utifrån Ryssland.  Där finns massor att ösa ur liksom i Thomas Manns uppföljare En opolitisk mans betraktelser nu finns på svenska. Jag  gör inte anspråk att nå upp till deras nivå, men kommer kanske hämta inspiration därifrån.

Vinjettbilden ovan kommer från fotografen Niklas Palmklints projekt Ordet är fritt där han filmade personer när de berättade om sitt favoritord. Mitt var förvisso. 

Håll till godo och på gensyn.