Krönika i Bulletin idag om Anna Hedenmos erkännande av mediernas SD-kritiska vinklingar.

Några tillägg som inte fick plats:

1. Medierna tog inte lärdom av två politiska valframgångar som visade att väljarna stödde viss invandringskritik, invalet av Ny Demokrati 1991 och Folkpartiets framgång 2002 pga dess krav på språktest för medborgarskap.
2.  Väljarundersökningar har genomgående visat på stöd för minskad invandring

3. Medierna förstod aldrig att väljarnas ökade stöd för SD från 2006 till 2010, från 3 % till drygt 5 %  inte innebar att att hundratusentals genomsnittsväljare plötsligt blivit rasister.Medierna menade samfällt att SD var ett rasistiskt, ja fascistiskt parti som öppet och dolt förledde väljare med ett våldsamt och auktoritärt budskap. Denna vrångbild kanske stämde med SD 1995 men inte 2005. Men medierna vill att SD skulle vara rasistiska stollar och skinnhuvuden. Bara Pontus Mattsson, vid SVT och SR, förmådde göra grovjobbet att följa och intervjua SDare och deras sympatisörer.

4. Om SD hade varit ett fascistiskt rasistparti hade medierna gjort rätt, särskilt SVT/SR som har demokratiska klausuler. Men partiet var inte ett nytt nazistparti utan tämligen slätstrukna fd sossar och allmänborgerliga väljare utan djupare politiskt engagemang utom i invandringsfrågan. Medierna hade alltså fel med minst 20 års fördröjning.

 

Min krönika i Bulletin:

”Ponera att SD hade varit – eller fortfarande är  – ett fascistiskt parti, tidigare öppet och nu i smyg.  Då hade väl SVT och övriga etablerade medier inte gjort fel om de medvetet tonade ned nyheter som skulle gynna ett sådant illa sett parti?

Anna Hedenmo, f.d. programledare för SVT, berättade i helgen i Sveriges Radios program Medierna att nyheter vinklades till nackdel för SD. Expressens politiske kommentator Viktor Barth-Kron höll med, men framhöll att idag anstränger sig SVT i vart fall för att vara objektiva. Låt vara att den populära radiokanalen P3 inte är det.

Ur de statsägda mediernas perspektiv, och TV4 får nog räknas dit, var det inte orimligt att vinkla nyheter. SD kom delvis från en rasistisk rörelse, BSS – Bevara Sverige Svenskt – och enligt partiets egen vitbok var runt en tredjedel av partiets aktiva vid starten 1988 och framåt kopplade till BSS eller till uttalat nazistiska eller fascistiska rörelser och ideologier. Detta framkom av den första delen av den vitbok idéhistorikern Tony Gustafsson presenterade sommaren  2022.

Först 2005 i och med valet av Jimmie Åkesson till partiordförande kan SD sägas vara på väg att ta itu med sina bruna rötter.

De forskare och debattörer som ägnat sina karriärer åt partiet och dess föregångares auktoritära drag, Helene Lööf, Anna-Lena Lodenius, Ola Larsmo, Henrik Arnstad, biskop Eva Brunne (som predikade mot SD i Storkyrkan vid Riksmötets öppnande  5 oktober 2010) och nästan alla etablerade politiker och skribenter (utom Staffan Danielsson (C)  och Göran Skytte) hade enligt dem själva och hela etablissemanget rätt i att särbehandla SD och peka finger.

Ett tidigt undantag var den erfarne politiske reportern Pontus Mattsson vid SVT och SR som gav ut Sverigedemokraterna in på bara skinnet 2009 och In klampar Jimmie 2020. Till de fåtaliga etablerade journalister som vågade skriva om invandringsproblem och mediernas tigande, särskilt om SD, var Gunnar Sandelin (tidigare vid SVT i Umeå)  och den borgerliga ledarskribenten Marika Formgren.

Sandelin spolierade sin karriär genom att skriva ett debattinlägget ”Journalisterna mörklägger sanningen om invandrarna” i DN i april 2008. Formgren belades med skrivförbud om ämnen som rörde integration, invandring m fl. av sin uppdragsgivare Östgöta-Correspondenten 2012  (se tidskriften Axess 2014, hennes föredrag 2015, antologin Priset, red Arnstberg 2017 och denna analys 2018 av mediernas svek mot den svenska underklassen).

Som Hedenmo bekräftat var dessa sanningssägare i medierna ytterst få medan alla, inklusive komiker, artister (Stellan Skarsgård, Laleh, Alexandra Rapaport, Håkan Hellström, Timbuktu) influencers och kändisar som Alexandra Pascalidou, Kjell Bergqvist  och hundratals i gemensamma upprop visade hur de avskydde SD och deras väljare. Ann Heberlein sa 2021 i Expressen att, ”Sverigedemokratin är tafflig. Jag ser människor i foppatofflor framför mig, såna som gillar att grilla flintastek”.

Så om alla dessa framgångsrika personer ogillar SD, liksom alla respekterade forskare och skribenter, har medierna bara följt med och inte gjort sitt jobb, dvs undersöka verkligheten bakom det snabbt växande stödet för SD, bara jämförbart med Socialdemokraterna vid förra sekelskiftet då deras agitatorer  svartlistades, avskedades, miste bostäder och misshandlades.

Det jobbet görs idag av nya medier.