Religionshistorikern David Thurfjell gav ut den populärvetenskapliga boken En lockton i ödemarken: Om människans förmåga att besjäla världen 2023 på Norstedts.

Jag hade inte läst honom tidigare men sett hans två tidigare böcker om de gudlösa svenskarna (Granskogsfolk, Det gudlösa folket) flimra förbi.

Eftersom jag befinner mig i egna religionsstudier och grubblerier så beställde jag hans nya bok. Steget från att läsa akademisk teologi och bibelexeges kändes först långt.

 

Han skriver i förordet att formen ”är essäistisk, fri och explorativ för detta är också en personlig bok. Religion är något som oftast är djupt personligt och privat för människor och något går förlorat om vi som studerar religion försöker förstå den utan att också livsnära, känslosamma och relationella perspektiv tas i beaktande. Jag kommer därför att ta mina egna och andras personliga erfarenheter och minnen till hjälp för att levandegöra framställningen”.

Thurfjell gör det ordentligt och jag ser hur våra vägar kan ha korsats: I den heliga staden Esfahan i Iran 1984  och Indien, ett land jag har särskilda band till liksom Thurfjell .

Hans föräldrar växte upp i Indien  och de tog dit honom 1989 där han fick en stark upplevelse vid ett litet hindutempel, inte religiös egentligen utan förundrad inför fenomenet religion (som en ung vetenskaplig blivande religionshistoriker). Hans far var ju präst, hans farfar missionär i Indien inom EFS och hans morfar doktor i religionshistoria.

Jag vande mig vid hans fria skrivsätt men läste översiktligt alla ingångar in i religiösa världar han visar på. Att det religiösa livet med dess platser, attribut och gränser intresserar honom är uppenbart. Han förklarar bra och visar på hur religioner fungerar (utan Mircea Eliade!).

Två särskilda erfarenheter han gör har fäst sig hos mig:

När han möter zenmästare Omori inom rinzai-traditionen där svårbegripliga gåtor, koaner, används för att bryta ned invanda föreställningar och begrepp. Frågan löd: Det finns en skog, I mitten av skogen finns en tjärn med mörkt vatten. Nedsänkt djupt i vattnet finns en sten som har en torr och en våt sida. Vad står inristat på stenen?

Thurfjell lyckas till sist besvara frågan och läsaren lär sig vad zen kan åstadkomma.

Det andra tillfället är i sydfranska Lourdes där pilgrimer kan få bada i händerna av stadiga franska hjälpare med starka armar och blå förkläden. Som slaktare tänkte den nakne svenske forskaren. Han fick läsa Fader Vår på svenska medan männen reciterade den på franska innan de ledde ned honom i iskallt vatten.

Männens barskhet berörde David Thurfjell och fick honom att ingå i en mänsklig gemenskap där alla sjuka och gamla som väntat tillsammans fick samma behandling och kristna hopp.

Boken är läsvärd på flera nivåer och han skriver väl om svåra och märkliga ting.

Vi har mer gemensamt än Iran och Indien, nämligen Södertörns Högskola där jag studerat  kontinental filosofi (Heidegger, Foucault, Deleuze) och där David Thurfjell är professor i religionsvetenskap.