Några dagar senare var de båda kallade till Göteborgs stiftskansli. Spänningen var stor men varken Greger eller Elisabet trodde att de hade något att frukta. De satte sig i biskopens rum vid hans skrivbord och såg honom plocka i ordning några papper.

-Välkomna. Här är en sekretessförbindelse som jag vill att ni skriver under innan vi talar, förklarade han. Det är inget mystiskt eller topphemligt men vi har den här rutinen för speciella ärenden, som detta. Gratiae heter den.

Greger och Elisabet skrev under och sköt pappren över till biskopen Abraham Söderblom.

-Då så. Nu kan jag berätta: Ni har fått gratiae, av nåd alltså. Det kallas detta hemliga tecken på erkänsla som kyrkan tidvis har använt sig av när vi vill belöna våra särskilt lojala och särskilt behövande tjänare, men inte vill skapa uppmärksamhet och förväntningar eller en tävlan med nomineringar.

-Gratiae kan utfärdas av biskopar en gång per decennium om stiftet har medel. I Halland har vi sålt av skog under 2024 som gav oss rejält med klöver så efter ditt tal här innan jul bestämde jag mig, efter att en kvinna i Lund skickat in ditt namn som förslag, att slå till. Hon har förbundit sig att inte prata om det på teologen där nere.

-Aha Anita, sa Greger tyst för sig själv.

Elisabet nickade.

-Ni ska skriva en rapport om er vistelse, högst två sidor, med redogörelse för judisk-kristna relationer. Den kommer Uppsala att ta hand om och begrava, var så säkra. Inget hände väl heller?

-Nej, inte alls. Vi arbetade i kök och i garage med judar och andra folkgrupper utan några problem, sa Elisabet. Greger hade prästkrage ibland men ingen reagerade. Ja, han hade det inte i garaget, där hade han sin Lantmännen keps. Men ute i Tel Aviv. Själv hade jag diakoniskjortan på när han hade kragen men det var ingen som reagerade.

-Då ber jag att få tacka. Ni har skött uppdraget utomordentligt och må Gud vara med er.

-Vi ska tacka och inte berätta för våra kollegor eller familjen. Detta har varit oerhört att få ta emot.  Guds frid, sa Elisabet och Greger när de gick.

Mötet var över på tio minuter. De kom knappt ut ur Lilla Bommens kontorshus så förvirrade var de.

-Gratiae, sa Greger. Av nåd. Vi fick verkligen känna av Guds tacksamhet. Han är en biskop jag kommer minnas.

-Så överraskande! Hela resan och hela förra året var ju nytt för oss, sa Elisabet. Så mycket som har hänt under ett år.

-Ja. Mina studier och Tel Aviv har lett mig rätt in i historien med judar och Jesus. Men jag ska inte fortsätta i Lund. Det går inte.

-Varför inte?

-Om jag fortsätter att studera den judiska kritiken av kristendomen, inte Jesus egentligen, men hela historien efter hans död, så kommer jag nog förstå deras version av allt kyrkan står för.

-Du menar att judarna hade rätt om Jesus och Messias?

-Tyvärr tror jag det. Det kanske märktes under mitt föredrag här i Göteborg.

-Så tror du att vi fick resan för att du inte skulle lämna kyrkan? Verkar långsökt, lika långsökt som att kristna skulle attackeras i Israel för att Svenska kyrkan tagit ställning för palestinierna.

-Jag vet inte. Men om jag skulle ha skrivit den där avhandlingen om den judiska kritiken och visat mina sympatier och försvarat judarna så hade jag nog lämnat kyrkan.

-Och det vill du inte?

-Nej, det vill jag inte, så jag låter bli att gräva i kristendomen och judendomen. Vi vet egentligen inte alls vad som hände med Jesus. Bara att han levt som en vanlig arbetare i norra Galiléen, predikat som vuxen och blivit avrättad runt år 33. Efter fyrtio års kyrkotjänst och teologistudier är det sanningen, Elisabet. Det är rätt att inse detta.  Sanningen ska göra er fria skrev Johannes.

Hon sa inget men höll om honom. De satte sig i bilen och körde ned via E6:an och sedan Varbergsvägen  till sin hemby. Maj månad hade anlänt med blomning i alla träd och buskar de kunde se längs kusten från Ölmevalla med kyrkan till vänster uppe på en höjd. I deras egen trädgård hade Elisabet grävt ned lökar och Greger hade monterat pallkragar.

Han skulle bli heltidspensionär nu och bara predika när, hur och var han ville. Men det skulle dröja. Han förlitade sig på Gud och slöt fred med Jesus som han inte visste något alls om egentligen. Men Greger var, liksom den gåtfulle mannen från Nasaret och alla människor i sina bästa stunder, en sann man, en Guds man. Ish Elohim.

Slut. הסוף

 

Efterord

Tack till Hallandsprästen Carl Magnus Adrian, Lundateologoen Magnus Zetterholm och den kristet övertygade Micael Östlund för kloka synpunkter och till min fästmö, halländskan Ana-Maria Moreira, för kristet och varmt stöd och för den fina omslagsbilden

Länk till hela boken här