Blogginlägg 1, 2 , 3 , podd, video och i Bulletin

I fem böcker har den engelska debattören Douglas Murray nagelfarit dagens skamfilade liberalism i Väst, framför allt dess extrema kulturella uttryck: Neo-conservatism: Why we need it (2006), Islamophilia (2013), The Strange Death of Europe: Immigration, Identity, Islam (2017), Madness of Crowds: Gender, Race and Identity (2019, på svenska 2020) och The War on the West: How to prevail in the age of unreason (2022, på svenska 2024).

Hans slagkraftiga retorik riktar in sig på liberalt hyckleri och osammanhängande verklighetsuppfattning. Hans kritik är indirekt riktad mot liberalismen, som han till viss del stödjer i dess klassiska form. Vad hans böcker riktar in sig på är den vänsterliberalism som urartat sedan 1960-talet i vissa frågor, kolonialism, sexualitet, ras, kön, migration och som fullständigt löpt amok sedan millennieskiftet under parollerna woke, cancel culture, anti-rasism och så vidare.

Många etablerade liberaler viftar bort de vänsterliberala avarterna som något ovidkommande. Men Murray visar att de radikala vänsterliberala krafter som har tagit över universitet, offentliga institutioner, medier och partier ingår i dagens mer traditionella politiska liberalism och att balansen rubbats som angrepp mot sunt förnuft. De mer moderata liberalerna förmår inte hålla tillbaka radikalerna.

Han menar vidare att de etablerade grundvalarna för demokratin, vare sig de styrs av liberala eller konservativa krafter, riskerar att spricka om de mest extrema vänsterliberalerna ignoreras. I stället för att försvara homosexuella, som han själv, mot angrepp, har extrema talespersoner för icke-heterosexuella ägnat tid och kraft åt transpersoners idrottande och barns könsbyte.

Under tiden har väst tagit emot miljontals homofientliga muslimer och andra från fattigare länder som inte genomgått samma utveckling som västerlänningar. Murray menar att liberaler bör koncentrera sig på dem och deras uppfattningar om homosexuella, kvinnor och ateister än åt den promilles promille som vill byta kön. Samma sak med kritiken mot slaveriet under kolonialismen.

England var först med att avskaffa slaveriet på 1830-talet, USA 30 år senare. Att ideligen ta upp detta är inte bara felaktigt historiskt, då långt större slaveriexport skedde från Afrika till Arabien, utan även att negligera de länder, mesta dels afrikanska, som fortfarande tolererar slaveri, liksom i delar av Mellan-Östern och i Asien.

På punkt efter punkt har Murray visat att tongivande liberala demokratiers ledare inte har förmått att mota tillbaka de ofta yngre högljudda radikala, ofta kvinnliga, progressiva liberalerna. I USA återfinns de runt «The Squad», en grupp feministiska vänsterradikala Demokrater, vilka levde upp under 2010-talets aktioner som #metoo, Black Lives Matter, 1619-projektet och andra symbolpolitiska jippon.

Silence is violence, skrek de åt de medborgare som förhöll sig avvaktande till att avskaffa polisen (#defundthepolice) medan våldsvänsterns BLM aktivister i Seattle och Portland plundrade och slogs. Demokratiska, progressiva borgmästare ingrep inte.

Douglas Murray är konservativ men också liberal. Han hämtar sina ideologiska argument såväl från klassiskt liberala filosofer som John Locke, J. S. Mill såväl som Edmund Burke. Ingen av dem skulle ha godkänt den utveckling inom liberalismen som skett sedan efterkrigstiden, menar han. Bara takten i åsiktsbytena de senaste decennierna har varit obegriplig.

Vad som var normala dygder och åsikter igår anses vara reaktionärt idag, av medier och tongivande experter. Ett exempel är allmänhetens inställning till homoadoption eller homosexuellas partnerskap. Murray menar att inte ens de homosexuella själva är eniga om allt eller kan hänga med i åsiktssvängningarna.

Likadant i fråga efter fråga där medier, politiker (ofta liberala/socialistiska, men även konservativa partiledningar) och jurister har legat på för förändring i progressiv riktning.

Vad han vill säga till de radikala liberalerna är ett artigt men fast Nej («A polite but firm No!»). Men det liberala etablissemanget förmår inte att hålla emot, utan viker hellre ned sig.

Därmed kan de liberala demokratierna åsamkas irreparabla skador. Ständigt växande utom-europeisk invandring och islamisering, onödig symbolpolitik och ihållande självkritik mot Västvärlden, där det är oändligt mycket lättare att leva som icke-heterosexuell, är snart systemhotande.

För varje staty som rivs ned försvinner respekt för de band som binder samman generationer. Att radera bort historien är alltid fel, vilket inte betyder att gångna fel inte kan diskuteras. Men att som en brittisk teaterregissör gjorde när han åkte till Västafrika och paraderade i kedjor genom gator för att sona att hans förfäder på 1500-talet handlar med afrikanska slavar är patetiskt.

Douglas Murrays inledande beskrivning av Västerlandets förestående självmord är inget att vifta bort:

”Europa begår självmord. Eller åtminstone har dess ledare beslutat att begå självmord. Huruvida det europeiska folket väljer att gå med på detta är naturligtvis en annan sak/…/

Jag menar att den civilisation vi känner som Europa är i färd med att begå självmord och att varken Storbritannien eller något annat västerländskt land kan undvika det ödet eftersom vi alla verkar lida av samma symtom och sjukdomar. Som ett resultat kommer Europa vid slutet av livet för de flesta människor som för närvarande lever inte att vara Europa och Europas folk kommer att ha förlorat den enda plats i världen vi kallade hem.”

(The Strange Death of Europe. 2017, s 1)

Västerländska liberaler måste hitta tillbaka till den syn på politik som föregick dagens relativistiska och undfallande hållning. Murray menar att neokonservatismen förmår att försvara individuell frihet samtidigt med att minska statens makt utifrån mer realistiska positioner än både liberalism och traditionell konservatism, som gärna bara blickar tillbaka.

I likhet med J. S. Mill så befarar han att en omfattande stat med liberal demokrati kan minska utrymmet för excentriker inför majoritetens konformism, hur liberal den än anses vara.

Folk i allmänhet skyr att göra annorlunda än vad som förväntas av dem skrev Mill 1859 i Om friheten: ”Att ha någon säregen smak, att uppföra sig excentriskt undviks nära nog som ett brott”.

Douglas Murray, som jag träffat några gånger och arrangerat föredrag med i Stockholm 2016, skrev sin första bok som 21-åring om den excentriske homosexuelle Oscar Wildes unge och vackre adlige älskare Bosie.

Han står upp för vad som nedlåtande kallas homonationalism, se boken Homonationalism (2018) av Anna-Maria Sörberg där Murray och jag intervjuas. Hans syn på samhället och kulturen är nyanserad och tolerant.

Nästan liberal, men av Sveriges Radio kallades han 2019 för kontroversiell när hans kritiska Europabok skulle presenteras.

Han är ständig gäst hos BBC, Sky News, Channel Four, Fox, CNN, skriver i The Times, New York Post, WSJ, med flera etablerade dagstidningar, har hållit föredrag vid Europaparlamentet i Bryssel och i Vita Huset och är biträdande redaktör på den etablerade tidskriften The Spectator, men alltså kontroversiell i svensk statsradio.

Liksom Leo Strauss ser Douglas Murray moralisk relativism och vekhet inför politiskt våld som uttryck för nihilism. För Strauss handlade 1900-talets nihilism om nazism och stalinism. För Murray om den nihilism som de extrema vänsterliberalerna släpper lös genom sin ursinniga kritik av Västerlandets samhällsskick.

Går det illa kan historien upprepas genom vänsteranarki på gatorna, strider mellan dem och våldsamma högergrupper och till sist ett nytt tyranni. Douglas Murray vill se mer allvar och förståelse för vilka hot de liberala demokratierna står inför.

Liberaler är som förvuxna barn och deras naivitet kan skada Västvärlden i grunden. Bättre med en leende, men bister och vuxen konservatism.

Nästa avsnitt Slutord