Tidigare version med bilder

Den politiske historikern Burnham började sin politiska karriär som kommunist och brevväxlade med Lenins partikamrat, bolsjeviken Leo Trotskij, men blev ganska snabbt en konservativ debattör i början av 1940-talet och arbetade senare för CIA.

Hans bok The Managerial Revolution (1941) analyser den nya klass av byråkrater och företagsledare som oavsett politiskt system – nazism, stalinism, New Dealism – kontrollerar samhällsutvecklingen och ekonomin sedan 1930-talet: staten går före individen, planekonomi före marknadsekonomi, (subventionerade) arbeten ställs mot möjligheter, trygghet före initiativ, mänskliga rättigheter framför äganderätt. New Deal var ”fascism utan skjortor” skrev Burnham.

Om Roosevelts New Deal i 1940-talets USA:

“Det råder inget tvivel om att den psykologiska effekten av New Deal tänkandet har varit vad kapitalisterna säger att den har varit: att undergräva allmänhetens förtroende för kapitalistiska idéer och rättigheter och institutioner. Dess mest utmärkande egenskaper hjälper till att förbereda massornas sinnen för acceptansen av den sociala ledningens struktur.” (The Managerial Revolution 1941, s. 145)

Den brittiske författaren George Orwell använde hans analys från 1948 i boken Nineteen-Eightyfour där tre geopolitiska sfärer bygger på dessa principer; Oceania (USA), Eurasia (Europa) och Euroasien (Sovjet). Burnhams bok används rentav av Orwell i sin dystopi som den fiktiva studien «The Theory and Practice of Oligarchic Collectivism», en delvis trotskistisk analys av Sovjet.

Burnham fortsatte sina hårdkokta realistiska analyser av politik, särskilt i The Machiavellians (1943), där han kritiserade politiskt önsketänkande sedan renässansdiktaren Dante på 1300-talet.

1964 skrev han den banbrytande Suicide of the West: An essay on the meaning and destiny of liberalism. Den liberalism han avser är den sentimentala självkritiska och andefattiga socialliberalism som då dominerade i USA, och fortfarande gör det i många avseenden. Civilisationer dör oftare på grund av intern kollaps, självmord, än attacker utifrån, menade Burnham.

Att ens vilja att försvara sin civilisation med dess moraliska värden och historia har underminerats av liberaler som dömt ut dem som vidskepliga, reaktionära och irrationella, menade Burnham:

“I deras ställe föreslår liberalismen en uppsättning bleka och blodlösa abstraktioner – bleka och blodlösa just av den anledningen att de inte har några rötter i det förflutna, i djup känsla och i lidande.

Förutom legosoldater, helgon och neurotiker är ingen villig att offra och dö för progressiv utbildning, Medicare, mänskligheten i det abstrakta, FN och en tioprocentig ökning av socialförsäkringsutbetalningarna.” (Suicide of the West, s. 334)

Liberalismen utgår från en formbar mänsklig natur som antas kunna förändras till det bättre. Vi är okunniga men inte onda. Burnhams definition:

“Modern liberalism, i motsats till den traditionella doktrinen, menar att det inte finns något som är inneboende i människans natur som gör det omöjligt för det mänskliga samhället att uppnå de mål om fred, frihet, rättvisa och välbefinnande som liberalismen antar är önskvärda och definierar. ”det goda samhället”” (op cit. s. 44)

En liberal är förnuftig och skeptisk gentemot vanor, traditioner och auktoriteter, men optimistisk i förhållande till sitt förnufts överläge. En sådan person kan ha svårt att ens beteckna sina åsikter som liberala eftersom de är självklara och rationella för alla oavsett politiska åsikter. Alla problem har en lösning, ofta i form av en social reform eller utbildningsinsats, för liberaler, särskilt för amerikanska liberaler under efterkrigstiden liksom dess motsvarigheter i Skandinavien.

Burnham sätter upp två listor i boken Suicide of the West som definierar liberaler: en med 39 påståenden som liberaler bejakar (nr 1 – alla former av rasåtskillnad är fel, nr 36 – alla medborgare har rätt till social trygghet) och en lista på 19 definitioner av liberalism (2 – Den liberala ideologin är rationell, nr 18 – Liberaler tenderar att vara emot krig och krigare).

Liberalism har inte orsakat västvärldens nedgång, men är den verbala benämning som beskriver och godtar den globala nedgång som pågått sedan 1914. I början av boken berättar Burnham om en kartbok han hittade från 1920-talet som visade människans civilisationer från härskaren Sargon II i Assyrien 720 f.Kr till det Brittiska Imperiet fram till 1929.

Därefter har västvärlden förlorat hälften av sina kolonier och sin intressesfär. Varför? Suicide of the West kom ut 1964 och är ett polemiskt inlägg i det kalla kriget men samtidigt ett känslomässigt angrepp på liberaler som inte förstått att försvara de världen som Västen stått för. Knappt 60 år senare upprepar Douglas Murray kritiken i sin The War on the West (2022, svensk utgåva 2023).

James Burnham raljerar vidare över naiva vita liberaler som tror att de nya länderna i Afrika, Asien och Latinamerika – «half-formed pseudo-nations» – ska kunna klara sig. Han vill dock hålla en gräns mot reaktionärer och rasister men är den politiska inkorrektheten personifierad:

”Varför i hela friden skulle någon förnuftig person bry sig om vad någon talesman för kannibalistiska stammar eller slavägande nomader tycker om kärnvapenprov?”

Burnham begick dessutom misstaget att, mer eller mindre, ställa sig på antikommunisten Joseph McCarthys sida under 1950-talet. En kommentator i vänstertidskriften Partisan Review noterade: ”Liberalerna dominerar nu alla kulturkanaler i det här landet. Om du bryter helt med den här dominerande atmosfären är du en död anka. James Burnham hade begått självmord.”

James Burnham upprepar den konservativa och hårdkokt realistiska kritiken av liberalismen för dess missuppfattning av människan och samhället. Där är han inte originell, men genom att placera in kritiken i det kalla kriget och avkoloniseringen är hans bok läsvärd. Liberalismen är inte beredd att bemöta världskommunismen och de problem som avkoloniseringen och ambitiöst välfärdsbygge, inklusive raskonflikter och ungdomsbråk, innebär. Den är helt enkelt inte verklighetsnära och till hjälp, tvärtom.

Han godtar att liberala reformer behövdes en gång, t. ex inom brottsbekämpning fram till 1800-talet då en småtjuv kunde hängas. Liberaler behövs, ibland, för att initiera sociala reformer, men konservativa behövs för att få dem att fungera är en hållning han sympatiserar med.

1964 ser han den västerländska civilisationen stå inför ett vägval, att den måste bestämma sig för att överleva eller gå under. Modern liberalism, inte dess klassiska kärva 1800-talsvariant, är inte duglig för att ta itu med Västs överlevnad. Att till exempel omedelbart överge kolonier skapar maktvakuum där kaos och kommunism frodas.

Befolkningsökningen och den politiska aktivismen i de fattiga länderna och Sovjetunionens inflytande oroar honom lika mycket som den ökande brottsligheten i de större amerikanska städerna. Liberalernas ursäktande av brott utifrån socio-ekonomiska orsaker gör honom urförbannad. Tillstånd av anarkotyranni rådde i New York redan på 1960-talet enligt de tidningsartiklar han citerar.

Liberaler är skyldiga och vet om att de är det menar Burnham. De delar dessutom ideal och principer med kommunisterna. Men dessa är hårdföra och mer klarsynta. Mer i stil med Burnhams förebild Machiavelli som, liksom tidigare politisk teori, hade en pessimistisk syn på människan, eller i vart fall inte optimistisk.

Burnham föredrar termen tragisk människosyn. Liberalismen innebär dock något annat, nämligen att vara Västs självmordsideologi. Den omdefinierar nederlag som segrar och är en slags svanesång över svunna, bättre tider. Rasupplopp ses som hälsosamma tecken på känslor av liberala psykiatriker, ryska raketer på Kuba 1963 är inte så illa, och vidare i samma ursäktande slappa stil.

Nästa avsnitt handlar om den politiska analysen kommunitarism