Tidigare version med bilder och referenser

Neokonservatismen är en politisk, och enligt vissa kritiker, en logisk följd av filosofen Leo Strauss tankar. Strauss koppling till denna grupp och hans roll i invasionen av Irak, 30 år efter sin död, har dock fått orimliga proportioner, vilka inte ska beröras här men reds ut nyktert av Douglas Murray in hans Neoconservatism: Why we need it (2006). Den svensk-amerikanske statsvetaren Claes Ryn sablar ned alla neo-cons i sitt bidrag i antologin Konservatismer (2024). Läsvärt men vinklat.

HISTORIA

Eftersom denna bok handlar om kritik av liberalism under 1900-talet ska de neokonservativas kritik behandlas och inte hela deras historia. Vad som skilde dem från tänkarna Leo Strauss och Carl Schmitt var att deras kritik byggde i första hand på empiri, även om vissa teoretiska resonemang underbyggde de empiriska påståendena.

Irving Kristol (1920–2009) var den, vid sidan av Norman Podhoretz, som ledde den neokonservativa generationen efter andra världskriget. Under 1960-talet bevittnade han hur marken skakade under honom allteftersom unga vänsterradikaler intog alltmer extrema ståndpunkter och levde allt friare. Äldre liberaler såg på, men gjorde inget.

President Lyndon B Johnsons välfärdsreformer underblåste liberaliseringarna och de ungas uppror. En vänster växte fram som inte tog ställning i kapprustningen mellan Sovjet och USA. Denna förmenta neutralitet inför världskommunismen kallades den “tredje ståndpunkten” i Sverige.

Sovjetunionens kommunistiska diktatur likställdes med det demokratiska USA i västvärldens press, av de radikala studenterna och av många liberaler. I Sverige hukade den socialdemokratiske utrikesministern Östen Undén under det ryska hotet och i 1947 hyllade 31 svenska författare Stalins diktatur på 30 årsdagen av Sovjetunionens bildande den 7 november. Bland undertecknarna var Ivar-Lo Johansson, Jan Fridegård och, sedermera akademiledamoten, Artur Lundkvist.

IRVING KRISTOL

För Kristol var liberalismen inte bara roten till nihilism och relativism, utan även till kollektivism, maskerad som jämlikhetssträvanden. De neokonservativa riktade stark kritik mot president Johnsons välfärdsbygge «Great Society» (den svenska socialdemokratiska statsministern Tage Erlanders “starka samhälle” i Sverige).

Projekt som skulle avskaffa fattigdomen förvärrade den genom att stärka de ledare för de fattiga som utnyttjade de statliga programmen. På 1990-talet arbetade jag i Rinkeby och Akalla med dessa integrationsprogram som byggde på att segregationen fortsatte och gav sådana som mig fortsatt sysselsättning.

Rapporten The Negro Family: The Case For National Action (1965) av sociologen Daniel Moynihan, ibland betecknad som neokonservativ, beskrev hur svarta kvinnor övergavs av sina män och försörjdes av socialbidrag, ett ständigt återkommande problem som varken lösts i USA eller i Norden i och med 1960-talets välfärdsprogram.

Incitamenten att separera och gå på bidrag är starkare än äktenskap. En ghettokultur och arv från slaveriet bidrog till misären. Liknande studier av Charles Murray och Thomas Sowell bekräftade hans teser om de självförstärkande mekanismerna bakom de svartas fattigdom.

VÄLFÄRDSSTATENS VÄL

Vad som skilde de neokonservativa från de äldre konservativa var att de förra kunde se fördelarna med en begränsad välfärdsstat som byggde på individuellt ansvar och gemensamma konservativa värderingar, en socialkonservativ modell. Medan traditionellt konservativa inte ville ha särskilt mycket stat alls, bara låga skatter. Neocons, som de kallades, ville ha en bättre stat, inte mindre. En ny moderat hållning som prövats 1991–1994 och 2006–2014 med tveksamt resultat.

Irving Kristol visade i artikeln «The Best of Intentions, the Worst of Results» i The Atlantic Monthly 1971 hur andelen bidragstagare hade ökat sedan 1964 medan arbetslösheten hade sjunkit under samma tid. De fattiga var försörjda ändå och nya definitioner av existensminimum skapar nya bidragstagare.

Hur statliga pengar skulle lösa fattigdomen i innerstäder med förödande resultat studerades i rapporten Implementation: How Great Expectations in Washington Are Dashed out in Oakland från 1973 av Jeff Pressman och Aaron Wildavsky, men som neokonservativa välfärdsskeptiker kunde dra nytta av.

De neokonservativa stod mot liberaler angående dessa statliga reformprogram. För liberaler fanns bara fel som byggde på metodmisstag och för lite pengar, medan för neokonservativa byggde reformerna på felaktiga, alltför optimistiska analyser om mänsklig natur. Programmet Aid to Families with Dependent Children ledde till fler fattiga barn i singelhushåll.

ALLAN BLOOM

”Det finns en sak som en professor kan vara helt säker på: nästan varje student som kommer in på universitetet tror, eller säger att han tror, att sanningen är relativ”, skrev Leo Strauss student Allan Bloom i den mest lästa av alla neokonservativa böcker, bestsellern The Closing of the American mind (1987). Bokens arbetstitel var «American Nihilism» vilket blev namnet på mellankapitlet «Nihilism, American style».

Relativism och nihilism var vad Strauss hade identifierat som Västerlandets två värsta inre problem. Bloom fortsatte i sin bok i samma anda genom att kritisera den masskultur och frigörelse som marknadsekonomin och liberaliseringar i livsstilar hade släppt lösa under 1960-talet, särskilt i USA. Dessa studenter hade blivit så ’öppna’ att de inte kunde försvara sig, än mindre se andra fiender än de som inte är ’öppna för allt’, som Allan Bloom uttryckte det.

Neokonservatismen hade sin stora stund på 1960–70 och 80-talen. Många policyrådgivare till både Nixon, Carter men framför allt med Reagan och Bush, far och son, i Vita Huset kom från dessa läger.
Särskilt stark har kritiken varit mot neokonservativa argument för USA:s ingripande på Balkan, i Afghanistan och Irak, något som vänsterdebattören Christopher Hitchens avvisade:

”De neokonservativa ansåg också tidigt att samexistens med Saddam Hussein var både omöjlig och oönskad. De hade helt rätt. De hade dessutom tänkt på hotet med jihadism när de flesta var halvsovande.”

(Christopher Hitchens and his critics. Terror, Iraq and the left (2008), s 206.

Sedan två decennier har paleo-conservatism, libertarianism, högerpopulism och alt right-tänkande kommit att ta strid mot liberalismen utifrån andra grunder än Kristol och Bloom. De neokonservativa ses som konservativa liberaler vars enda effekt är att de fördröjer den felaktiga och utopiska vägen till det liberala paradiset, en analys Leo Strauss själv gjorde.

Den senaste interna kritiken från konservativt håll är Yoram Hazonys Conservatism: A rediscovery (2022) där han avvisar den moderna konservatismen (Strauss, neocons) omfamnande av klassisk liberalism (Hayek med flera) och återupplivar en traditionell konservatism.

Han avvisar därmed den liberalkonservatism som många numera tror på, inte minst borgerliga svenskar som ofta behåller lojalitet mot den stora staten och det politiskt korrekta uppförandet i sällskapslivet där konflikten med vänstern helst undviks.

Nästa avsnitt handlar om James Burnham