Tidigare version med bilder och referenser

Denne filosofihistoriker från en judisk familj föddes 1899 i Preussen och dog 1973 i USA. Han är en indirekt länk mellan Carl Schmitt och den neokonservativa rörelsen som tog fart under 1960-och 70-talen i USA. Här ska vi bara ta upp Strauss kritiska syn på liberalismen som hans lärjungar förde vidare, särskilt Allan Bloom.

Leo Strauss växte upp i Kirchhain i Tyskland, en lantlig stad, i en moderat ortodox judisk familj. Vid 17 års ålder tog han ställning för den politiska och kulturella sionismen. Han doktorerade i Hamburg vid 21 års ålder på en avhandling om den tyske 1800-talstänkaren F. H. Jacobi under handledning av nykantianen Ernst Cassirer, som skulle tillbringa tid i Göteborg innan andra världskriget.

Strauss kom att lyssna på föreläsningar av Edmund Husserl och Martin Heidegger och umgicks med Hans Georg Gadamer, Hannah Arendt och Walter Benjamin. Han fick forskningsuppdrag från judiska forskningsinstitut i Frankfurt och Berlin. Han debuterade 1930 med en bok om den holländske exiljudiske 1600-talsfilosofen Baruch Spinoza, men kände sig alltmer obekväm som jude under den framväxande nazismen.

1932 flyttade han med stipendium från Rockefellerstiftelsen till Paris där han gifte sig med den unga änkan Marie Bernsohn, vars son han adopterade. I Paris lyssnade han på Hegelföreläsningar av Alexandre Koyré (1892–1964) och Alexandre Kojève (1902–1968), av vilka den senare blev en god vän.

Han påbörjade sedan studier av den engelske 1600-talsfilosofen Thomas Hobbes, men flyttade sedan vidare till Storbritannien där han fick tillgång till privata arkiv med Hobbes okända skrifter. 1935 publicerade Strauss en bok om den medeltida judiske tänkaren Maimonides och i 1936 The Political Philosophy of Hobbes.

Han var knuten till Cambridges universitet men hade ingen fast tjänst. En förhoppning om att få en tjänst i Jerusalem gick om intet. 1936 blev han gästforskare i historia vid Columbia-universitetet i New York och från 1938 till 1948 vid New School for Social Research (där jag har studerat).

Från 1949 verkade Leo Strauss vid University of Chicago som professor i den politiska filosofins historia där han förblev under större delen av sitt liv och där hans arkiv finns.

Strauss politiska hemvist till höger har renderat honom många belackare eftersom flera av hans neokonservativa studenter ansåg sig ha fått argument från honom för en inrikespolitisk elitism parat med vidlyftiga utrikespolitiska ingrepp. Strauss ansåg sig ha funnit att vissa äldre filosofer ska ha dolt sina mer kontroversiella åsikter genom att dels skriva dolt, esoteriskt, dels öppet, exoteriskt.

Det dolda budskapet kan bara uppfattas av vissa lärda filosofer och måste behandlas varsamt. Avrättningen av Sokrates år 399 f.Kr i Aten var ett varnande exempel för vad demokratiska folkförsamlingar kunde rösta fram. Spinoza, Platon, Machiavelli med flera ska ha använt detta dubbla skrivsätt, men utrymmet i denna bok tillåter inte några betraktelser om denna omstridda tolkningsmetodik.

HISTORICISM

Historicism betyder att varje tid har sina sanningar och att de bara kan förstås utifrån sitt historiska sammanhang, dvs det finns inga eviga sanningar. En modern variant är kulturrelativismen.

Strauss var kritisk till det moderna projektet i form av dess historicism och relativism som enligt honom bara kunde sluta i nihilism. Att vetenskapsmän och filosofer hade övergett tron på eviga sanningar till förmån för relativa till varje tid och kultur var för Strauss en styggelse som bara kunde sluta i omöjligheten att uttala kritik över kannibalism eller andra vidriga kulturella och historiska företeelser.

Som filosofihistoriker, bildad tysk humanist kunnig i grekiska såväl som latin och hebreiska, var Strauss beredd att mäta antika filosofer som Platon och Aristoteles mot 1600-talets Hobbes och Locke och 1900-talets Max Weber (befanns vara för lättviktig) och Martin Heidegger (tillräckligt tung, dessvärre).

Hans närläsning av de antika texterna övertygade honom om att deras analys av samhället och människan stod på fastare grund än de nämnda europeiska tänkarna. Han relativiserade inte antiken utan såg tvärtom att de antika tänkarna och några medeltida som juden Maimonides och muslimen Al-Farabi, kunde ha rätt i en absolut mening. De hävdade liksom grekerna att det fanns något gott och ont i sig, dvs en objektiv moral oavsett tid och rum.

STRAUSSIAN STRAUSS

“The Straussian moment” (IT-entreprenören Peter Thiel beteckning från 2004 som jag tar upp i ett kommande avsnitt) kan också förstås som att den smärtsamma insikten i att vårt liberalkapitalistiska sekulära samhällsbygge är dysfunktionellt utifrån Strauss analys av 1900-talets liberala kapitalistiska demokrati med dess nyttomaximerande individer.

Det jihadistiska hotet och attackerna sedan 2001 har ställt Väst inför oväntade militära och ideologiska angrepp som liberalismen knappt tagit hänsyn till sedan Machiavelli och Westfaliska Freden 1648. Strauss förutsåg det bräckliga bygge som Al-Qaida anföll 2001, som Iran inspirerat till sedan 1979 och det Muslimska Brödraskapet planerat i snart 100 år ända in till den svenska socialdemokratin.

I Leo Strauss studie On Tyranny från 1940 av den antike författaren Xenofons kommentar (runt 474 f.Kr) om hans samtida härskare Hiero, som en möjligen ”god tyrann”, beskrev Leo Strauss tydligt hur Xenofon bättre kunde förstå tyranniet än de samtida tyska tänkarna under Weimarrepublikens fall fram till Hitlers maktövertagande 1933

För Leo Strauss var vi 1900-talsmänniskor inte bättre i något avseende än de antika medborgarna och tänkarna. Materiellt har vi bättre villkor, men knappast andligt och moraliskt vilket var viktigast för honom. Han såg inte historien som en serie evolutionära steg mot allt bättre tillstånd, vilket Upplysningsfilosofer och liberaler gärna gör, särskilt de som vill ha ordet “progressiva” framför sina idéer. Framstegsoptimism och förnuft är ständigt överskattade menade han i mer konservativ och pessimistisk anda.

NATURRÄTTEN

Naturrätten intresserade Leo Strauss i så måtto att han satte antikens dygdemönster och naturliga livsmönster före individuella naturliga rättigheter förstådda i 1600-talsliberalen Lockes anda. Där antiken satte det gemensamma framför individerna, medan naturrätten sedan Upplysningen och den liberala demokratins genombrott gjorde tvärtom. Under antiken rådde gemensamma plikter inom naturrätten, medan den moderna varianten betonar individuella rättigheter. Varken demokrati eller tyranni når upp till det samhällsideal som fostrar de mest själsligen fulländade människorna, enligt Strauss. För Strauss var tanken om att moral och sanning er relativa totalt väsensfrämmande.

I Sverige har Uppsalaskolan inom moralfilosofin stått för just denna emotiva inriktning där värdepåståenden sägs bara uttrycka känslor, inte något objektivt sant och moraliskt rätt. Denna hållning har dominerat såväl socialdemokratiska som liberala ideologier under 1900-talet. Värdenihilism kom den att kallas och just nihilism var förutom relativism Strauss filosofiska fiender.

Socialdemokratiska regeringar har särskilt byggt sin argumentation på rättspositivism vilket är det motsatta mot naturrätten. Rättspositivism är en juridisk position som innebär att det verkliga, dvs det positivt – praktiskt och historiskt- givna inom rätten, är det enda som juridiken bör ta hänsyn till. Naturliga rättigheter, till exempel som de framställs i den amerikanska konstitutionen och FN:s deklaration om mänskliga rättigheter är bara vackra men tomma ord.

För Strauss ledde rättspositiva tankar till relativism och i slutet till nihilism. Den polske författaren Maciej Zarembas möte med långvården i Stockholm i början av 1970-talet visade hur långt instrumentella och värdenihilistiska handlingar kommit. Han skrev sedan flera böcker om tvångssteriliseringar där människovärdet ansågs oväsentligt för en stark socialdemokratisk rationellt styrd stat.

Strauss skrev i sin uppgörelse med liberala synsätt på naturrätten, Natural right and history (1953):

”Det finns en spänning mellan respekten för mångfald eller individualitet och erkännandet av naturliga rättigheter. När liberaler blir otåliga inför de absoluta gränserna för mångfald eller individualitet som införs även av den mest liberala versionen av naturlig rätt, var de tvungna att göra ett val mellan naturlig rätt och ohämmad odling av individualitet. De valde det senare. När detta steg väl togs framstod tolerans som ett värde eller ideal bland många, och inte i sig överlägsen dess motsats.

Med andra ord, intolerans framstod som ett värde lika i värdighet som tolerans/…/ generösa liberaler ser övergivandet av naturlig rätt inte bara med lugn utan med lättnad. De verkar tro att vår oförmåga att skaffa någon genuin kunskap om vad som i sig är bra eller rätt tvingar oss att vara toleranta mot varje åsikt om bra eller rätt eller att erkänna alla preferenser eller alla ’civilisationer’ som lika respektabla.”

(s. 5 i utgåvan från 1970)

ANTIKEN

Strauss försvarade demokratin genom att kritisera dess brister, inte genom att berömma varje aspekt av den. Han skrev att ”vi får inte vara demokratins smickrare just för att vi är vänner och allierade till demokratin” (s. 5, Liberalism ancient and modern, 1968).

Likt Platon och Sokrates ansåg han att demokratin var den bästa av alla dysfunktionella styrelseskick. Att massans makt kunde leda till avrättningar av sanningssägare som Sokrates, hade gjort Platon och med honom Strauss försiktiga i absolut tilltro till folket. Dessutom varnade det stora väljarstödet Strauss för demagoger som Mussolini och Hitler, men han var i hemlighet, liksom fler konservativa tyska judar, imponerad av den mer judevänliga italienaren.

I The Cambridge Companion to Leo Strauss citeras Leo Strauss kritik och försvar av den västerländska demokratin, vilket han gjorde även utifrån antika utgångspunkter. Liberal eller konstitutionell demokrati kommer närmare vad klassikerna krävde än något alternativ som är gångbart i vår tid menade han.

Däremot ansåg Strauss att de filosofiska försvaren av rationell liberal demokrati från Locke och Spinoza till Kant var undermåliga och ledde till den relativism och nihilism som under 1900-talet kulminerade i en särskild tysk nihilism, nazismen.

DEMOKRATI

Man ska alltså se Strauss som en försvarare av det västerländska arvet inklusive den liberala demokratin och som ansåg att vår civilisation har förlorat tron på sig självt genom att relativisera alla civilisationer som likvärdiga.

Strauss skilde noga mellan politisk praktik och politisk teori, dvs filosofi. Att liberal demokrati i USA klarade sig bättre än den europeiska liberala filosofi från vilken den amerikanska konstitutionen sprang ur, berodde enligt honom på att det amerikanska folket trodde och upprätthöll en tro på verklig naturrätt, gemensamma plikter och individuella rättigheter.

Dessutom vilar kloka politiska beslut inte på teorier utan på praktisk visdom, phronesis, det begrepp Aristoteles förordade och också Strauss. Han såg upp till Winston Churchill som verkligen inte byggde sitt handlande på esoterisk filosofihistoria utan slughet och erfarenhet.

Nobelpristagaren i litteratur Winston Churchills bok om sin adlige förfader Life of Marlborough (1933–38) var enligt Strauss det största historiska verk som skrivits i vårt århundrade, en outtömlig gruva av politisk visdom och förståelse som bör krävas läsning för varje student i statsvetenskap.

I nästa kapitel ska jag omtala just de politiska rådgivare, författare, debattörer, akademiker och diplomater som delvis axlade Leo Strauss arv, den neokonservativa gruppen och hans lärjungar, «The Straussians», varav jag sett två i livet (Seth Bernadete och Stanley Rosen).

Nästa avsnitt handlar om den neo-konservativa rörelsen i USA

Neokonservatismen