Svandammen – en oas i centrum

Måsarna är glupskast

-Schas med er, ropar en barsk mamma vid räcket samtidigt som hon smular sitt medhavda bröd till änderna och duvorna. 

Måsar är inte populära bland Svandammens besökare. Men dammens två svanar tycks inte intresserade av den välmenande mammans gåvor. De simmar lugnt vidare och doppar ned de långa halsarna för att nafsa sjögräs.

-Kom, kom, lockar kvinnan svanarnas åtta gråduniga ungar, som inte följer sina föräldrar. De vaggar upp genom gräset och får sin del på ett par armars avstånd från mor och dotter.

Denna regniga måndag innan midsommar är Svandammen nästan tom på flanörer, barnfamiljer, turister och dagisgrupper. Svandammen är annars en pålitlig attraktion både för turister och oss uppsalabor. Själv minns jag turerna från lekskolan i Sommarro till de stora och lite skrämmande svanarna. Nu, 25 år senare, håller mina barn mig hårt om benen när svanarna klampar fram med hårda och vassa näbbar.

Men även om besöket till Svandammen kan bli en vardagshändelse för institutionerna (de kommer i mängder om våren och sensommaren) och familjerna, så är vyn som ett vykort.

Står du med ryggen mot Vattenverket (eller Pumphuset som det kallas) och ser Slottet skymta mellan de höga pilträden i en regnbågskaskad från fontänen med solen speglande i vattenytan kan du lätt få den känsla som förstagångsbesökaren får.

Eller stå vid gången till Stadsparken, ”Strömparterren”, och titta upp. Synen är nästan för perfekt och man förstår att stadens styrande tidigt vårdade det vackra området mellan Slottet och Fyrisån.

På 1500-talet anlade den djurintresserade kungen Erik XIV fiskodlingsdammar här med bland annat rudor från Laggasjöarna. Under 1600-talet togs hela området från Svandammen i söder till Riddartorget i norr i bruk som slottsträdgård. Gränsen i öster var, naturligtvis, Trädgårdsgatan och i väst Slottsbacken. Den lummiga delen vid Svandammen kallades Fågelsången som idag finns kvar både i caféets och kvarterets namn.  

Munkgatan utmed dammen är av äldre anor och stammar från en bro. Munkbron, från 1500-talet som gick över Fyrisån. Broarna var av trä på den tiden och spolades ofta med nedför vårfloden.

Olaus Rudbeck, naturforskaren som även var trädgårdsarkitekt och anlade Slottets nuvarande terrasser mot Botaniska trädgården samt ordnade stenläggning och posttrafik i Uppsala på 1600-talet, sägs ha lett bygget av en träbro över ån som blev klar på en enda natt. Han kan ses blicka ut över dammen från sin byst vid gamla Anatomicum, det gula stenhus som nu inrymmer Psykologiska institutionen i hörnet av Munkgatan/Västra Ågatan. 

Svandammen var länge en del av Slottsträdgården och kallades in på 1900-talet för Kungsdammen och Trädgårdsdammen. Dess rykte som badplats för berusade studenter kom nog under studentromantikens punschglada dagar, dvs. från 1840-talet och fram till dess att en tillfällig uppsalabo, Johan August Strindberg från Stockholm, skulle punktera myten om den eviga ungdomens stad på 1880-talet. Under denna sorglösa tid blev området kring Svandammen omsjunget av Gunnar Wennerberg i hurtig gluntstil:

”Nedanför backen, ja just vid foten, Badhuset* gömmer sig i pilars skydd och utmed ån har du Kungsängsroten, Islande därnäst med sin förstabygd. Märk hur den skummande Fyris kastar silver och pärlor i fallet ned, leker en stund i fördärfvet och kastar sen till Flottsund, som många andra fler!”   

*Dr. Doverties kallvattenanstalt, nuvarande Slottskällan (som jag och andra glada anarkister ockuperade 1980)

”Fördärfvet” hette restaurangen på andra sidan ån där Hamnpaviljongen nu ligger. 1842 uppfördes ”Lilla Fördärfvet” som i folkmun fick öknamnet ”Flustret”. Namnet kom sig av mängden glada gäster som likt bin vid ingången till bikupan, det s.k. flustret, flockades kring den nya och populära krogen.

Kanske kan man tala om tre gruppers dominans över dessa ägor, liksom över samhället i övrigt. Kungen, borgerligheten och folket.

Under seklen före 1800-talet var området bara slottets, dvs. kungens mark. Inga allmänna utskänkningsställen och ”schweizerier” (som Flustret) tilläts. Tiden efter 1800-talets borgerliga och akademiska beslag skulle i så fall vara allmänhetens.

Men om de vita mössorna bara dyker upp vid Valborg som en blek och patetisk påminnelse om students lyckliga dag och borgerligheten inte märks vid Flustrets bord mer än andra, så är Slottet inget man flyttar på i första taget. Atmosfären är folklig vid dammen med korvbar och plastmuggar, men en besökare känner sig gärna lite högstämd och lite utanför när vykortet plötsligt fastnar på näthinnan. Folkligt men ändå kungligt.

Det är som med landshövding Hans Alséns residens. Visserligen bor ingen Carl XVI Gustav där med honom utan hans grannar är Vägverket och landstingslokaler uppe på Uppsala Slott. Men ändå är det ett slott, ett riktigt slott som historielösa amerikaner kan begapa och vi känna oss stolta över när de turistar Uppsala på 45 minuter.

Med klivet in i 1980-talet befinner vi oss utanför konditori Fågelsången. Soliga dagar dras cabrioleterna gärna förbi på ettans växel för att se och synas vid uteserveringen. Annars är Fågelsången ett ställe där man slipper möta de nyrikas pastelloveraller och blå blazers. Det andra fiket med samma stil i Uppsala är Café Uroxen i S:t Johannesgatans brant. 

1950-talet har man bedrivit café här vid Svandammen bakom Munkgatans askar, först av konditorifamiljen Lind (vem minns Linds café på Vaksalagatan där gamla EPA låg?). och nu av ägaren Marit Alfredsson.

Mitt på 1970-talet då alla svenska konditorier dömdes ut som urmodiga med sina bakverk och galonsoffor till förmån för pizzerior tog hon tog hon sig an kaféinrättningen. Stamkretsen är taxichaufförer, dagisgrupper och ensamma personer som vill ha sällskap men inte för nära. Dock går det lätt att prata över borden här inne. Inredningen är påkostad med bra blåblommiga fåtöljer, små röda lampor, doftande violer och Uppsalamotiv på väggtavlorna.

Utanför rinner bilar, bussar och en och annan ambulans förbi i en strid ström. Kungsängsleden har inte minskat Munkgatans trafik nämnvärt och sedan Övre Slottsgatan stängdes av har den ökat.  Att se på folkliv året runt, varje dag, var cafégästerna vid Fågelsången länge ensamma om, men den kontinentala stilen och stadens folkmängd har möjliggjort många fler uteserveringar än tidigare. När Fågelsången hade köer bort till Östgöta Nation (nästan) för tio-femton år sedan var det för att allt annat stängde på sommaren i universitetsstaden Uppsala. Icke nu längre.

Svandammen ger leklusten frihet. Hos oss vuxna finns en barnslig fröjd inför det stillsamma men ändå underhållande liv som fåglar och vatten visar upp tillsammans. Den nästan övervuxna ön med sitt röda fågelhus och vita lustiga torn mitt i dammen, vad finns där inne, vem kan krypa in där?

Vårt leklynne nöjer sig när vi lyckas att kasta upp små brödsmulor högt upp i luften så att måsarna kan ta dem innan de faller ned till änderna. Fast det är mest ett nöje för pappor verkar det som.

Uppsala-Demokraten, 7 juli 1988  

Se även denna kulturartikel om arbetarförfattaren Ragnar Jändel i Uppsala-Demokraten 1986