Protesterna sedan massakern i Southport förra veckan har lamslagit den brittiska regeringen som besvarat upploppen med hårda tag mot alla våldsverkare som tagit tillfället i akt att begå inbrott, vandalisera och slåss med polisen.

Det är bedrövligt att protesterna mot dödandet av tre engelska barn i Southport av en ung psykiskt sjuk afrikan urartade så, men det var inte oväntat. Europa har tagit emot oproportionellt många fysiskt och psykiskt sjuka från instabila länder som bär på trauman som kan explodera i våld när som helst. Mördaren i Southport kom från Rwanda, född i England men knappast utan psykiska sår genom sin familj.

Jag i likhet med Josef Fransson, SD, fördömer våldet men inser samtidigt att det finns en bakgrund till det och önskar att britter hellre hade avstått från att ta till nävarna och plundra butiker, en del drivna av invandrare som skött sig. Illa, mycket illa.

Labourregeringen har hamnat i ett låst läge där varje politisk reaktion som kan tolkas som eftergifter gentemot proteströrelsen kommer kallas rasism och där varje repressiv handling kommer leda till mer protester.  Hur de kommer ta sig ur detta dilemma ska bli intressant.

Hittills har regeringen och polisen kört på med att beskydda moskéer och se mellan fingrarna på beväpnade muslimer och sätta in hårdast möjliga utrustade polisstyrkor. Några eftergifter har inte synts till och sanningen att säga har inga företrädare trätt fram som ställt vettiga krav. ”Send them back!” är inget förhandlingsbud. Vilka? Polska rörmokare? Indiska läkare ?

Labour har tidigare besvarat kritik av invandring med att ”We will rub multiculturalism in their nose!” och kallade vanliga britter som var skeptiska till massinvandring för ”bigots”, dvs. fördomsfulla, som Labours premiärminister Gordon Brown sa till en kvinna 2010.

Labour, och Tories för den delen, har samma strategi som Fredrik Reinfeldt 2010 då han gjorde upp med MP och satsade på än mer invandring när SD röstades in på 5, 7 %. I stället tredubblades SD 2014.

Labour 2024 verkar än så länge tänka likadant. Alla upprorsmakare är rasister och våldsverkare som inte går att tala med. Så var det även med BSS, VAM och SD på 1990-talet men den rörelsen samlades kring några mer städade herrar (Åkesson, Söder, Karlsson, Jomshof).

Idag finns partiet Reform UK:s ledare Nigel Farage som tagit avstånd från våldet men liksom jag, Elon Musk, Douglas Murray, Gad Saad, Matt Goodwin, Dave Rubin med flera inser att massinvandringen har nått sitt slut och vi beklagar att det gick så långt som det gjort den senaste veckan. Men etablissemanget och medierna valde att ignorera missnöjet alltför länge.

Den som utpekas som informell ledare, och eftersökts av brittisk polis på Cypern, Tommy Robinson, har agiterat och skrivit i snart 20 år om detta. Han var tidigare huligan och mer våldsam, men har tydligt tagit avstånd från våld som metod. Hade regeringen valt att lyssna på honom, Douglas Murray och andra kritiker som kan tala för sig hade Robinson åtminstone kunna kyla ned protesterna. Han har tydligt talat om var han står.

Det behöver inte gå så långt som inbördeskrig, vilket Elon Musk befarar, och de nya militariserade polisstyrkorna kommer förhindra fler brott och misshandel. Men  i så fall måste Keir Starmer inse vidden av vad som drabbat främst den engelska arbetarklassen och ta itu med islamiseringen och stoppa massinvandringen.

Ronie Berggren skriver i Bulletin:

”Det betyder inte att man behöver ställa sig på upploppsmakarnas sida. Upplopp är fel, våld är fel oavsett vilken sida av spektrat respektive part står på. Islamismen är ett hot mot Storbritannien men pöbelns makt är inte lösningen.

Politiker behöver inte välja sida. Däremot behöver de komma till insikt om orsak och verkan. De spänningar som byggts upp, som lett fram till detta, beror på den massinvandring och mångkultur som Enoch Powell försökte varna för redan för femtiosex år sedan. Få lyssnade, och här är vi nu.

Om västra Europa vill avstyra denna revolutionsartade utveckling, så måste den västerländska underklass som nu löper amok på brittiska gator få höras, utan att stigmatiseras. Deras upplevelser av att de förlorar sitt eget land måste tas på allvar. För att så ska ske krävs dock att andra politiker reser sig i Marie-Antoinette-politikernas ställe.”

Göteborgs-Postens Adam Cwejman är inne så samma linje:

”De sociala problemen har skapat ett utmärkt rekryteringsunderlag som nu syns på brittiska gator. Inget av det här rättfärdigar våldet, men det är en förklaring till varför situationen ser ut som den gör. Fattigdom, ökad inkomstojämlikhet, arbetslöshet och andra sociala problem är alltid farliga för ett land. Men kombinerar man det med Storbritanniens djupa segregation så exploderar det till slut.”

 

Länkar

Om Tommy Robinsons självbiografi, hans tal på Oxford Union, intervju i Köpenhamn efter pris och samtal med Jordan Peterson.

Om Douglas Murrays bok The Strange death of Europe (2017)

Om romaner som befarar inbördeskrig i Europa mellan muslimer och invandrare å ena sidan, å andra sidan vita européer.