Krönika i Bulletin:

En film får mig att minnas det folkhem jag som ung gjorde uppror mot, men som för unga socialdemokrater i backspegeln upplevs som en förlorad Edens lustgård. Och de har antagligen rätt och jag hade antagligen fel.

Jag såg en film från 1975 igår, ”En kille och en tjej” med Brasse Brännström.

Det har blivit en hel del filmer och dokumentärer från mitt årtionde, om Cornelis, Pugh, John Holm, Klarakvarteren, Norrmalmstorgsdramat, Hasseochtage, ja till och med fyra filmer om ABBA.

I likhet med det unga socialdemokratiska regionrådet Sebastian Karlberg i Dalarna har jag fastnat  i nostalgi. Men till skillnad från honom, 28 år, så upplevde jag denna tid, ett struligt men ändå tryggt slut på rekordåren från 1945.

Karlberg skrev i Dala-Demokraten (fristående socialdemokratisk, Göran Greider chefredaktör) i maj under rubriken ”Min generations utopi är min föräldragenerations vardag”:

”Min generation, 90-talisterna, har vuxit upp i ett samhälle där det folkhem som våra mor- och farföräldrar byggde upp sakta men säkert har rullats tillbaka. För oss är bilden av det gamla folkhems-Sverige det närmaste man kan komma en radikal utopi. Det är en berättelse om ett land som vi aldrig har upplevt, men som vi längtar tillbaka till /…/ Jag vill att alla ska kunna leva som min pappa gör. Han har ett tryggt jobb på SSAB, bor i ett vanligt hus, lyssnar på dansbandsmusik och tycker om att hänga i lekparken med sitt barnbarn. För mig representerar hans liv en oerhört radikal vision om hur människor ska kunna leva i ett fungerande samhälle.”

Att hans nostalgiska vision delas av många Socialdemokrater och nästan alla Sverigedemokrater reder Johan Hakelius ut i Fokus. Det som var normalt på 1970-talet, och som regissören Lasse Hallström fångar så fint, kan ses som ett ideal idag.  Några opinionsbildare,  Katarina Barrling och Cecilia Garme i boken Saknad (2022) och nu senast Adam Cwejman i GP, visar vilka förändringar som skett de senaste 50 åren.

Cwejman gör en artig uppläxning av filosofiprofessor och akademiledamoten Åsa Wikforss som skrev i DN att SD har förändrat Sverige:

”Sverige är demografiskt, socialt och ekonomiskt inte samma land 2022 som 1992. Det är ett, på många sätt, förändrat land. Det är inte otänkbart att åtminstone några av dessa förändringar även har påverkat befolkningens uppfattningar och därmed även den svenska partipolitiken. Sådana stora förändringar har möjliggjort vissa ideologiska ståndpunkter och försvårat för andra. Så länge man tror att det är SD som har förändrat Sverige så kommer man inte förstå vad det är som har förändrats i Sverige.”

Men vi behöver en fördjupad diskussion och lägga till ”kulturellt” och ”religiöst” Adam Cwejmans analys till vad som har förändrats. Den kristne debattören Per Ewerts bok Landet som glömde Gud: Hur Sverige under 1900-talet formades till världens mest sekulärindividualistiska land (2022) är en sådan början.

Men kanske det är precis tvärtom, att vi är mer religiösa än sekulära. I statsvetaren Katarina Barrlings kommande bok Världens mest protestantiska land: Sverige- det extrema landet lagom driver hon tesen  om en särskild sekulär ”svenskprotestantism” som bygger på hög arbetsmoral, kompromissvilja, stränghet och konformism. Just sådant som många, inklusive jag,  på 1970-talet gjorde uppror mot.

Brasses tragikomiska gestalt Lasse i  70-talsfilmen ”En kille och en tjej” är en sådan slacker, som gått ut Journalisthögskolan men hellre delar ut morgontidningar än skaffar ett jobb.  Jag gjorde  detsamma när jag startade en alternativ lokal kultur- och reportagetidskrift i Uppsala och behövde försörjning. Min far – ingenjör, borgerlig villaägare och småföretagare – var inte min förebild då, vilket han tydligen är för Socialdemokraten Sebastian Karlberg idag.

Jag förstår de båda bättre idag.

Född 1958.

Se även Dan Korns ledare i samma anda