Den svenska sekulära nationalismen och den amerikanska kristna

 

Den svenska välfärdsstaten och vår natur är värda att försvara. Men hur formulerar man en nationalism utan högre mål än rimliga sjukförsäkringsnivåer och vackra moränfyllda åsar sedan istiden? En större livsåskådningsdiskussion om vad Sverige kan stå för behövs.

Islamiseringen har ställt sekulära svenskar inför utmaningar vi aldrig mötte under den tid statskyrkan hade ett starkt grepp om landets andlighet och inte heller när greppet lossnade rejält. Historikern Per Ewerts avhandling Landet som glömde Gud (2023) av hur tre svenska statsministrar (Hansson, Erlander, Palme) och några socialdemokratiska akademiker medvetet avkristnade landet har visat var vi står idag 2023.

Vad som återstår är en sekulär stat med skattebetalande individer som knappast känner sina grannar, har svaga släktband och minimalt engagemang i den tusenåriga Svenska kyrkan. Det samhällsband som håller ihop Sverige kan betecknas som ”statsindividualism” där staten garanterar individuell frihet från alla historiska, kulturella och inte minst religiösa band mot avsevärda inbetalningar, ofta dolda för den anställde.

2006 hyllade historikerna Henrik Berggren och Lars Trägårdh systemet i sin Är svensken människa? och fick stöd från vänster som gillade att staten tog hand om allt och från höger som uppskattade allt fler individuella friheter. Statsminister Reinfeldt applåderade det svenska högskattesamhället på World Economic Forum i Davos 2012 när Henrik Berggren presenterade det finurliga svenska upplägget. Åhörarna verkade dock inte helt övertygade.

Nu 2023 har både vänstern och högern problem med vad de ställt till med om man ska tro krönikören Lars Åberg i Fokus (nr 33/2023):

”Både till vänster och till höger längtar människor efter något som försvunnit; de förra till decennierna med välfärdsreformer och stabil regeringsmajoritet, de senare till en tid innan migrationen förändrade välfärdens förutsättningar. Gränsen mellan traditionell vänster och höger är samtidigt delvis upplöst och flera positioner har bytt plats. Politisk hemlöshet blir då ett utbrett tillstånd.”

Politisk hemlöshet är hanterbart genom att nya partier föds, som MP, KD, NyD och SD. Men Sverige befinner sig snarare i en nationell existentiell kris om vad landet ska stå för och vad det är. Någon liknade kris har vi inte haft sedan andra världskriget då Vilhelm Moberg formulerade vår rätt till detta land:

”Någon gudomlig rätt till ett visst landområde, någon rätt i och för sig att besitta ett visst land från begynnelsen och intill änden, gives naturligtvis icke åt vårt folk. Den rätten är någonting som skall förtjänas, som skall förvärvas av varje folk. Svenskarna har förvärvat sig rätten till sitt land.” (Svensk strävan, utgiven av Försvarsstaben, 1941)

Går vi över Atlanten så har en ny kristen höger formulerat alternativ till den individualistiska sekulära välfärdsliberalism som många västländer anammat och Sverige allra mest. Jag skrev nyligen i Bulletin om den katolske statsvetaren Patrick Deneen men han är inte ensam.

Där finns den socialt engagerade filosofen och katoliken Laurie M. Johnson i Maurin Academy, vår egen svensk-amerikanske katolske statsvetare Claes Ryn, och den lärde konservative  D.C. Schindler, ja till och med New York Times har en katolsk ledarskribent, Ross Douthat.  Runt dem finns lokala samhällsinitiativ som Front Porch Republic  och kristna tidskrifter som First Things.

Men USA är grundat av puritaner och kyrksamheten är fortfarande stark. Något liknande kan knappast återskapas i Sverige sedan Vilhelm Mobergs, Herbert Tingstens och  Ingmar Hedenius strider runt mitten av 1900-talet. Bara Tingsten insåg islams hot mot Västvärlden.

För sekulära svenskar återstår inte annat än välfärdsstaten, större eller mindre spelar ingen roll men den ska leverera, och vår underbara natur, upphöjd till nationalreligion. Enligt religonprofessor David Thurfjell i boken Granskogsfolk (2020) är den andliga naturen en individuell angelägenhet för urban medelklass.

Det är givetvis inget fel i att vara naturdyrkande sekulär medelklass med existentiella bekymmer i stil med vad den brittiske författaren Julian  Barnes skrev:

Jag tror inte på Gud men jag saknar honom.

Den nationalism vi behöver måste bygga på en genuin samhällsgemenskap som går utöver våra individuella fri- och rättigheter. Naturen visar oss att människans plats i kosmos är minimal­ men tillsammans betyder vi mer och blir något annat än rotlösa skattedeklaranter.

Avslutningsvis får Dan Korn, rabbin och Bulletins chefredaktör,  ordet från förordet till hans Som om Gud finns. Det sekulära samhällets religiösa rötter (utgiven på den liberala tankesmedjan Timbro 2019):

”I denna bok talar jag om Gud som om det vore en gammal bekant. Det spelar ingen större roll  om Gud finns. Som begrepp finns Gud i vår värld, vare sig vi tror eller inte. Själv förespråkar jag den inställning som brukar kallas panteistisk, att Gud är en beskrivning av själva existensen/…/ vi är så marinerade i kristet, och därmed ursprungligen ofta judiskt, tänkande att också helt sekulära sidor av vårt samhälle är mycket mer påverkade av religion än vad vi vanligen tror”.

 

Jan Sjunnesson