MANNEN SOM FÖRSÖKTE TÄLTA SIG TILL KÄRLEK

I.
Utan förbehåll eller eftertanke dök han upp i hennes by och liv. Hon var förtvivlad men kunde inte göra något. Han satte upp sitt tält intill hennes hjärta och väl där kunde hon inget göra.

Hon trodde att han skulle ledsna på hennes förmaningar och förbud, men han verkade tvärtom alltmer övertygad om sitt förhastade beslut ju argare och mer besviken hon visade sig.

Till sist resignerade hon. Hjärtat skyddades av en trång mörk mur med svårforcerade staket så hon kände sig säker.

II.
De träffades aldrig. Ingen av dem vågade ta första steget. Han var nöjd i sitt tält och hon hade honom under bevakning 24/7. Hon hade satt upp en avlyssningscentral intill hans tält där hon kunde manipulera hans beteende och tankeliv.

En dag fick hon för sig att se in i hans hjärna men avstod. Han var en konstig fyr som säkert inte hade roliga saker där inne trodde hon. Men hon blev nyfiken på den mannens hjärna av blotta tanken.

III.
Hans tält var rött och gult med orangefärgade drakar utanpå. Inuti fanns ett helt bibliotek med hennes favoritförfattare; Kafka, Wilde, Dostojevskij, Proust.

Han verkade bara läsa prosa men det stämde inte. Hans lyrikhylla fanns på den nedre bokhyllan dit hon inte kunde se. Där fanns Werner Aspenström, Stig Dagerman, Eric Fylkeson och andra svenska författare.

Hon föredrog de utländska eftersom hon ansåg sig inte vara helt svensk. Faktum var att hon var till hälften ryss och katalonier.

IV.
De brydde sig om varandra genom att tala varje morgon. De berättade om hur de sovit och vad deras plan för dagen var.

Han skulle alltid promenera men gjorde det aldrig. Hon skulle leta efter en katt och hittade ibland grannens men inte någon hon kunde kalla sin.

De förstod att de inte kunde fortsätta så här. Hans tält blev med tiden allt rörigare. Hon tog tillfället i akt att spraya det med diesel en natt och han vaknade inte mer.

V.
Hon levde därefter utanför byn i ett pensionat där hon etablerade en litterär salong, Salong Malla efter Malla Silfverstolpe i Uppsala 1805.

Varje söndag kom traktens herrskap dit för att se henne uppträda med nya alster och presentera sina artister.

Hennes hjärta hade blivit en teaterscen där golvet var lagt med dieseldoftande tältduk.

***

DEN TILLFREDSSTÄLLDA KVINNAN SOM MISSTOG ETT TÄLT FÖR EN MAN

I.
De satt tillsammans i tältet de hade tillverkat tillsammans. Hennes tidigare liv var nu till ända och de hade bara äventyr framför sig. Hon var tillfreds med hans lugn och trodde inte att de skulle försvinna ut i världen utan varandra. Allt var öppet.

II.
I tältet förstod hon att han var en man. Hon hade aldrig förstått tältandets idé men i hans tält uppstod den friktion som de enkelspåriga kallar förälskelse. Hon visste bättre.

De rev sina sandpapper mot varandra och betraktade sedan nöjt spektaklet som omgav dem; hästarna, getterna, cirkuskonsterna och den fräna doften av lamaspillning.

III.
En dag gick han ut i havet för att borsta tänderna. Hon såg honom på avstånd, som om han var en vandrare genom hennes trakt. En solitär. Aldrig mer skulle hon vara ensam.

IV.
De gick från stranden tillbaka till skogen där de hade slagit läger för natten. En eld blossade snart och de stekte halloumi med paprika. Ingen hade sett deras läger. Ingen förstod dem.

En gång skulle de bilda en människosort som reagerade intuitivt men de var för tidiga. Deras barn och barnbarn skulle hinna ikapp dem 2050.

V.
Ingenstans fanns oro, utan de hade ett bestämt avstånd till kaos och oklara entiteter. Han skulle sedermera dö före henne och hon ta över deras livsverk.

Men intill dess fanns deras i Guds händer. Inget skulle ta bort den skyddande handen han höll över dem.

***

HON SOM FLÖG SIN EGEN VÄG

I.
Han trodde henne inte när hon sa att hon kunde flyga. Hon visade sina vingar men han kunde inte föreställa sig henne i luften.

II.
Vad som helst kan hända tänkte hon och började springa mot stupet. Han såg henne försvinna nedför bergväggen, flaxande som en läderlapp över dalen.

III.
På kvällen samlade bybefolkningen sig till en manifestation för de kvinnor som valt vingarnas väg. Hon gick med de andra vingförsedda kvinnorna och unga flickor såg upp till dem med drömska ögon.

IV.
På natten gav hon sig till honom för första gången. Men hennes villkor att ha vingarna på gjorde akten besvärlig tills de fann råd från de gamla indianernas och hundarnas metodik. Kärleken finner alltid råd.

V.
Han följde henne vart än hon gick. När hon flög satt han på marken som en snigel. Hon avslutade alltid sina flygningar med att be honom ta av vingarna.

Visserligen kunde hon göra det själv men de satt så nära huden att hon hellre ville känna hans händer mot sin kropp igen, oavsett orsak.

De störtade gemensamt utför berget den sista dagen och deras kroppar virvlade genom molnen. Hon visade honom vägen och han följde, som en albatross.