Moralstatens rötter – inlägg från 2003

Återpublicerar en text från det fria bloggarkivet Sourze från 2003.

Moralstatens rötter

Från stelbent maoism till regeringsunderlag.

Den moraliska statens uppgång och fall

Från 70-talets radikala aktionsgrupper till 90-talets regeringskansli löper en kärv kampvilja för folklig kultur, bestämd uppfostran, moral och sunt bondförnuft. Ofarliga som plakatbärare, livsfarliga i regeringsställning tillrättavisar forna vänsteraktivisterna medborgarna med indragna bidrag och moralism. I frågor om sexualitet, drogbekämpning och arbetsliv syns deras auktoritära synsätt tydligt och börjar tom ifrågasättas, men först en samtidshistoria och tillbakablick.


Lenin poppis på 70-talet

Dagens socialdemokratiska ministrar och deras rådgivare i synnerhet har formats av den, ofta maoistiska men alltid leninistiska, nyvänster som ville vara det stora partiets bättre samvete. Kfml/Skp tröttnade aldrig på att tala om hur såväl SAP och Vpk sålt ut sig till liberala krafter och mesat till sig. Själva stod de för naturlig sexualitet, kollektiv gemenskap, solidaritet med fattiga och så vidare.

Många sossar influerades av deras entusiasm i hyresgäströrelser, fack, anti-porraktioner, Riksförbundet narkotikafritt samhälle, Folket i Bild/Kulturfront och andra rättrådiga korrekta organisationer på 70-talet.

Ganska snart försvann Skp som rörelse varför har ingen utrett klart, men de mest aktiva anhängarna flyttade snabbt in i SAP och välkomnades för sin visserligen ungdomligt naiva men samtidig avundsvärda strid för förnuft, arbete och moral.

Samma fyrkantiga ledarstil och bakåtsträvande ideologi som tidigare, samma motsättning mellan å ena sidan individualism och frihet, å andra sidan byråkrati och traditionalism. Dessa moraliska värden fanns redan i en auktoritär arbetarrörelsetradition där svenskhet och framstegsoptimism blandades i en mörk mylla. I socialpolitiken trivdes de hårda grabbarna med batongmoderaterna.

Hassela- kollektivets Widar Andersson är bästa exemplet, numera riksdagsmans, regeringens så kallade rådgivare i drogfrågor och tidigt uppburen inom Skp-sfären.

Post-fordism

En djupare analys av orsakerna till denna moralism går utanför detta inlägg. Men klart är att industrins omvandling under de senaste decennierna till japaniserad ”just-in-time”, ”lean production” kräver andra mentala kvalifikationer. En ny produktionsstruktur växer fram, den utspridda fabriken. Det nya produktionssättet kallas ofta post-fordism.

Ett exempel är när datorer ersätter den tidigare fordismens löpande band. Datorer effektiviserar särskilt i processindustrin manuellt arbete. Arbetare frigörs från den auktoritära vänsterns kollektiva lösningar se Michael Allwins Det individualiserade arbetet 1997.

Den auktoritära nyleninistiska 70-talsvänsterns ideologi, liksom fordism och taylorism byggde på enkel massproduktion, utan särskilt stora intellektuella insatser, för enkel masskonsumtion, inte heller den särskilt djuplodande. Idag är företagare och förvaltning beroende av de anställdas subjektivitet och gör allt för att fånga, normalisera och uttrycka den. Alla måste uttrycka sig, tala, kommunicera, samverka och så vidare i en ständigt formbar lojal subjektivitet.

Om fordismen integrerade konsumtionen i kapitalets reproduktionscykel, så integrerar post-fordismen kommunikationen. Den politiska frågan blir vems styr kommunikation, och utifrån vilka värden? Jag hävdar att de forna radikalerna från 70-talet, som ofta även dominerar media, trycker ned alternativa verklighetsbeskrivningar. Istället för att öppna debatten har de fullföljt ett auktoritärt arv från tidigare generationer inom arbetarrörelsen. Men inom tre områden råder sedan en tid förvirring; sexdebatten, drogbekämpningen, arbetslivet. De politiskt korrekta kanslirävarna håller inte koll. Som tur är.


Tre öppnare debatter

Sexet först. Förra sommaren skrev jag en artikel om några kvinnoforskare i USA som var för pornografi och prostitution under vissa villkor. I den tog jag upp deras intervjuer med hundratals sexarbetare i porrbranschen, på gatan och i de prostituerades egna organisationer. De största problemen var inte våldsamma sexistiska män menade de, utan polisens och myndigheternas ständiga kontroll.

Värst var samhällets, och inte minst andra kvinnors, nedsättande syn på yrket. Elva refuseringar bland annat av Expressen. Men ett halvår senare ändrade Expressens kultursida sig och Petra Östergren, Nina Lekander och Channa Bankier fick in några sköna publicistiska motjuck. Arbetaren hängde seden på i våras och till sist blev även riksfeministerna i tidskriften Bang tvungna att agera, om än motvilligt. Regeringen fortsatte dock med vårens meningslösa men moraliska kriminalisering av könshandel i sin Operation Kvinnofrid utan att höra de prostituerade, deras egna organisationer eller forskare med andra åsikter.

Drogerna sedan. Narkotikabekämpningens ineffektivitet hade svenska forskare skrivit om länge i tysthet. Stack de fram hakan för mycket fick de veta av konstapel Gormander, känd från Skp-tiden, att de var piss-liberaler. Allt diskussion om den svenska drogpolitiken handlade om två alternativ -fullständig mobilisering för målet ett narkotikafritt samhälle eller en total kapitulation för liberaliseringsvågen i Europa. Ett krig mot narkotikan proklamerades där alla medel var tillåtna, och offren höll käft för de var döda i vätan på metadon. Sanningen, krigets andra offer, höll medier och etablissemang tyst om.

Men så lessnade Henrik Tham, Jerzy Sarnecki med flera erkända forskare och skrev under en hovsam öppning till en dialog om narkotikabekämpningen i ett omstritt brev till FN i sommar.

Visserligen gick socialminister Wallström upp i falsett och anklagade dem för drogliberalism i DN 21/6, men alla som kunde läsa brevet först publicerat idag i DN 29/6 ! visste att det inte stod en rad om legala droger där. Bara att en öppen dialog om droganvändning byggd på fakta bör uppmuntras.

Socialministern och medierna visade en pinsam oförmåga att gå bortom förenkling av narkotikafrågan i ett antingen/eller-tänkande som kan visa sig ge motsatt effekt. Antingen/eller-tänkande kan ha bidragit till legaliseringstankens frammarsch på kontinenten.

När alltfler människor nu upplever att den förda politiken misslyckats – samtidigt som de har bringats tro att det enda alternativet till en är legalisering – återstår bara att vara för legalisering”, skriver Ted Goldberg, professor i kriminologi och undertecknare. Goldberg är inte för en legalisering och redovisar sitt alternativ i boken Narkotikan avmystifierad 1993.

Kriget i medierna kulminerade under George Soros besök vid det svenska fredsforskningsinstitutet SIPRI. RNS fick då fredsforskarna med SIPRIs prydlige Daniel Tarchys i spetsen att framstå som en langare i politiskt korrekta Rapport. FN-uppropet stöddes av organisationen Lindesmith Center bakom vilken Soros finns, men hade ingenting med Soros föredrag om Östeuropas ekonomi att göra vilket alla visste men man hängde på i krigsrapporteringen ändå.

Ett annat exempel. Ett inslag i TV-programmet Sefyr SVT i våras har blivit anmälda av Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle RNS till Granskningsnämnden. Anledningen var enligt RNS att Sefyr hade varit för partiska i ett inslag om droger. De hade i inslaget talat om droger på ett allt för liberalt sätt. Sefyr-redaktionen hade ställt öppna frågor till svenska forskare, bland andra Henrik Tham, och det danska regeringsrådets läkare.

Stämmer det att mer straff leder till färre narkomaner? Stämmer det att informationskampanjer lyckas bland ungdomar? Framkallar cannabis hjärnskador? Blir alla som prövar knark automatiskt missbrukare? Svaren var sakliga och kunde bemötts i en öppen debatt istället för anmälas för granskning.

Det är typiskt för Wallströms självgoda världsförbättrargeneration att de reagerar tjurigt och säger att alla som ifrågasätter deras goda uppsåt är dumma och elaka.

Den tredje öppningen är nog den viktigaste men samtidigt mest svårbearbetade för dessa de mest ordentliga av alla svenskar – lönearbete som livsmål och plikt, som grund för inkomst och som alla partiers självklara valfläsk: att ordna full sysselsättning. Men både höger och vänster miste på krisen. De tror det är en konjunkturkris när det är en strukturkris. Jobben kommer aldrig tillbaka den gamla vägen.

Rikedomen växer och jobben försvinner. Frågan är hur vi ska fördela pengar och arbete är politisk, men socialdemokratin orkar inte se möjligheterna i en radikal arbetstidsförkortning, medborgarlön och ett annat sätt att arbeta.

Göran Rosenberg, Anders Ehnmark och Anna Christensen har nyligen diskuterat medborgarlön utan att helt avföras av problemformuleringspetimäterna i regeringskansliet, som de gjort i decennier med Gunnar Adler-Karlsson. Även Olle Sahlström på LO-idédebatt kunde tänka sig en framtid utan lönearbete, uttryckte han visionärt nyss i Sommarrummet i P1 fredagen 26 juni.

Även välmenande humanism kan leda till oönskade resultat i verkligheten, som Foucaults analyser av fängelsevård och sexualitet visat. Men säger han:

”Min poäng är inte att allting är dåligt, men att allt är farligt, vilket inte är detsamma som dåligt. Om allting är farligt har vi alltid något att göra. Så min position leder inte till apati utan till en hyper – och pessimistisk aktivism”.

All aktivism är farlig, särskilt i svenska regeringar.

En tanke på “Moralstatens rötter – inlägg från 2003”

  1. Sverige är en liten närmast obetydlig nation i världsekonomin. Vår storhetstid var på 1600-talet. Svenska politiker är bara lydiga marionetter. Den styrande megakapitalismen går inte att rösta bort genom det skendemokratiska systemet. Uppgiven, Ja!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s