Hösten 2014 skrev jag i min artikelserie om Sverige sett utifrån i SDs webbtidning Samtiden om Jörn Donners Sverigeboken (W&W, 1973).

Jag hade fått boken i augusti 1975 av min far som reselektyr inför mitt år i USA som utbytesstudent, men jag läste den aldrig då.  Kanske var det rätt för jag hade inte förstått alla fina blinkningar och fräcka tilltag hos Donner om det grannland han hatälskade. En finne jag redan saknar.

Här är texten som jag fick till efter att ha läst boken sommaren 2014:

”Den finlandssvenske författaren, filmaren och provokatören Jörn Donner gav ut sin Sverigeboken 1973. Dessa strängt personliga för att inte säga intima iakttagelser av folk och företeelser i Stockholm och andra städer han reser runt i påminner om ett land som då stod på tröskeln till en ny modern tid: Olof Palmes skördetid av reformer och framtidstro.

Samtidigt är Donner självupptagen, skeptisk och har svårt att dölja sin avund inför grannlandet. Överallt letar han sprickor i muren, likt författaren Lars Gustafsson gjorde vid samma tid. Han hamnade som 16-åring efter kriget hos en svensk familj i södra Stockholm där den odrägliga sonen Sven Lindqvist retade sig på Donner. Lindqvist skulle sedan bli berömd författare men Donner var inte imponerad av socialistsnobben Svenne.

Den raljanta recensionen av Sverige rullar på i högt tempo: Handlar man vindruvor från Chile eller Grekland stödjer man diktaturer. Folket uppmuntras till kollektiva aktioner, det finns ett tryck och en terror på svenska arbetsplatser att delta. Den som inte deltar är fascist. När den regerande socialdemokratin bestämt att alla partier bör gå med i gemensamma uttalanden om Chile bör alla gå med, ve de reaktionära, för fem kronor insamlingspengar fredar du ditt radikala samvete.

Ändå älskar Jörn Donner Sverige. Och han ogillar absolut inte det Svenska Sexualforskningsinstitutet. Där kan äkta par få bot mot för tidig utlösning eller ingen alls, fridigidet och anpassningssvårigheter. ”Kanske några knullövningar under sakkunnig ledning kan hjälpa upp det hela”. Eller är Donner ironisk? Ibland ler man bara och läser vidare.

Sverigebokens huvudperson heter J och arbetar på Filminstitutet vid Gärdet på Östermalm. Han super och saknar sin kvinna, H, som dock är gift på annat håll i Finland. Därför fördriver J tiden med att intervjua bankdirektörerna Browaldh och Wallenberg, ministern Ingvar Karlsson och många fler representanter för det svenska samhället. Ingmar Bergman och Harry Schein dyker upp på middagar hos Bonniersfamiljen som Donner gör allt för att förstöra med gap och skrik, fylla och festliga påhitt. En rabulist som gör allt för att reta upp de sävliga svenskarna i världens mest förnuftiga samhälle enligt honom själv. Inte ironiskt utan allvarligt menat tycks det.

Kanske är detta lyckolandet. Kanske J inte vet vad lycka är. Lycka är att sitta hemma med en kaffekopp och se människor skjutas till döds i Bangladesh: det är beklagansvärt att världen utanför våra fönster är så primitiv. Sverige är nära 1984. Tio år dit.

Boken slutar med att J står på stranden vid Östersjön och ser tillbaka mot Sverige, säger ”jag älskar dig”.

I sin memoarskrift kallad Mammuten eller Jörn Donners efterlämnade handlingar. Om illamåendets historia i Finland (2012) berättar han om mottagandet av Sverigeboken 40 år tidigare. Hans korta noteringar om Olof Palme var de mest uppseendeväckande delarna.

På valvakan 1973, som slutade i oavgjort 175 – 175 mandat för de två blocken, såg Donner en trött statsminister som var ”ur form”.

Palme anmärkte på denna beskrivning men Donner menade att formsvackan snarare tydde på att Palme också var en skådespelare som för några ögonblick tappat bort sina repliker. Regissören Jörn Donner noterade och beskrev vad han såg, tänkte och kände.

Sverigeboken är som en dokumentärfilm över ett svunnet svenskt välfärdssamhälle. Den bitvis odräglige Donner gör vad han kan av alla stela studiebesök, trista möten med myndigheter och statistiska uppgifter om det land han säger sig älska. En bedrift. Sisu.

24 aug 2014 intervjuades Jörn Donner om sin Sverigesyn i Sveriges Radio.”