En gång varje månad samlas anställda i arbetsplatsträffar, APT. De är obligatoriska om arbetsgivarna vill det och utgår från Medbestämmandelagen (MBL).

Paragraf 19 i MBL tolkas av praktiskt taget alla större arbetsgivare som att APT är obligatoriskt och bör ske ca en gång /mån

”19 § Arbetsgivare skall fortlöpande hålla arbetstagarorganisation i förhållande till vilken han är bunden av kollektivavtal underrättad om hur hans verksamhet utvecklas produktionsmässigt och ekonomiskt liksom om riktlinjerna för personalpolitiken.”

Jag har både som anställd och arbetsledare suttit på många APT, men ofta tvivlat på dess värde. De är vanliga inom den offentliga sektorn och i större privata företag. Facken gillar dem. Idag tänker jag mer på Sovjetunionen och Iran när någon nämner APT.

De svenska APT träffarna är välmenande och säkert informativa för några, men har mest terapeutiskt syfte för de flesta. Alla ska få säga sitt och ingen ska efteråt komma med sura kommentarer att de inte var informerade. Ändå vet nog alla att verkliga beslut tas högre upp.

MBL kritiserades på 1970-talet från vänster och sades vara ett sätt för arbetsgivaren att tuta innan man körde över facket. I slutänden var ju arbetsgivaren den som bestämde även om MBL kräver fackliga förhandlingar innan beslut. Samma med APT idag.

I Sovjetunionen och i Östblocket tvingades alla medborgare att genomgå kurser i marxism-leninism.

Fysikprofessor Lennart Bengtsson skrev i Det Goda Samhället 2017 om hur den officiella svenska genusverksamheten påminde honom om DDR:s obligatoriska kommunistkurser för de östtyska fysikerna.

Men jag tror inte att det räcker med att peka ut den svenska snedvridna genuspropagandan, vilket debattören och matematikern Tanja Bergqvist och statsvetaren Bo Rothstein gjort förgäves i många år.

Problemet med de terapeutiska arbetsplatsträffarna är större än att staten bestämt sig för att uppfostra män och kvinnor till vad etablissemanget anser vara sunda och jämställda individer.

APT har en mer grundläggande funktion som innebär att alla anställda dras in i åsiktskontroll och tvingas recitera samverkansmål, ”corporate bullshit”, gemensam värdegrund och dessutom förväntas tro på vad som sägs, en lojalitet som kan tära ordentligt på ens samvete ibland.

Sovjet är förbi, men i Iran tvingas alla recitera ur Koranen vid offentliga möten. Där binds massorna samman i tillbedjan av Allah.

Här har vi partssammansatta grupper, förvaltningsträffar, partssamverkan, arbetsmiljöronder, utvecklingssamtal och så APT ovanpå det:

90 minuter fördelade till exempel på information 15, dialog 45 och beslut 30. Den sista punkten är rådgivande eftersom chefen ändå gör som han eller hon vill.

APT söver korporativt ned medarbetarna på eftermiddagen och stryper de åsikter som inte passar in, ett allt större problem i och med den ökande polariseringen i samhället. Den svenska konsensuskulturen har mer gemensamt med Sovjet och Iran, även om vi gärna inte vill tro det. Vi fogar oss, tvingas dit, tiger, fikar och går hem utan att få något vettigt sagt, än mindre gjort.

Vägra APT, men gå till större möten med alla ansvariga som arbetsgivaren och/ eller facket kallar till vid behov. Resten kan ni sköta på fikarasterna.

Jan Sjunnesson, journalist och debattör (refuserat inlägg 2017)