Den 26 november 2012 gick ett märkligt skådespel av stapeln på Kungliga Dramatiska Teatern, De misslyckade konsumenternas afton. . Till formen var föreställningen ”Spelet om världens framtid” en framgång men innehållet var tveksamt. Miljöförstöring, eurokris och kapitalism var de givna fienderna men även de konsumenter i väst som inte finner mening i att konsumera mer. Allt inramat av sedvanlig kulturradikal dramatik från Dramatenchefen Marie-Louise Ekmans introduktion till Göran Greiders flaxande hår och hundar (ja han verkar ha mer tilltro till dem än oss och liknar alltmer en jycke).

Men det finns få skäl till att vara så misströstande om världens utveckling som dessa vänsterradikaler ville framhålla. De var i majoritet i publiken av applåder att döma och dominerade antal personer som talade och agerade på scen. I vissa fall var dominansen oerhörd till vänsterns fördel som när den programledare/domare som Stefan Jonsson representerade stod för frågor och domar. Jonsson är nog det mest politiskt korrekta den svenska akademiska kulturvänster kan uppbringa.

Varför var skåespelet felslaget från början ? Ja de olika områden som rördes samman har inte med varann att göra och befinner sig i skilda stadier av utveckling, ibland accelererad av politiska beslut, ibland inte. Den miljöförstöring som vi känner av som global uppvärmning har nog fog för sig men Dramatens perspektiv verkade ha stått still sedan Romklubbens misslyckade framtidsförutsägelser 1972. Tom Friedmans Hot, flat och Crowded 2008 har inte nått till kulturvänstern som gärna vill dramatisera klimatförändringarna utan att ta hänsyn till de tekniska och ekonomiska framsteg som gjorts sedan 1970talet. Undergångsstämning är mer dramatiskt.

Vad gäller ekonomin så har 100tals miljoner i de fattiga länderna mycket bättre idag än för 40 år sedan. I Asien, Afrika och Latinamerika minskar antalet fattiga snabbt och levnadslängden ökar pga ökad handel och fungerande marknadsekonomi. I Globaliseringsrådets första rapport 2007 berättar Johan Norberg om dessa fantastiska framgångar som gått vänstern förbi. Att tala om dessa växande massor bättre förhållanden har tvingat en gammal vänsterman och världförbättrare som Lasse Berg att tänka om. Men av detta syntes inte ett spår på scenen där den ena världspessimistiska förutsägelsen avlöste den andra. Den ende som tog upp att fler är rikare och friare idag än någonsin tidigare var Fredrik Segerfeldt men mot den dystra hopen stod hans sig slätt. Ingen vill lyssna på tal om ytliga framgångar när man kan vara djup pessimist. Att ett jobb på HM i Bangladesh inte är det sämsta alternativet är fortfarande svårt att förstå för de som pekar finger och vill tvinga fattiga arbetare till arbetslöshet.

Konsumenterna i fattigare länder har dragit stor nytta av att kunna få kylskåp, rinnande vatten och toaletter vilket vänstern såg som futtigt där de proklamerade på Dramaten. Konsumism ! Att tro att konsumion av varor skulle vara livets mening såg som yttersta tecken på ytlig kapitalism. Men vem vill få medborgare att tro det ? Och för fattiga, och en del andra konsumenter, kan vissa varor och tjänster vara avgörande, särskilt för de mest utsatta som inte har bostad och existensminimum ordnat. Vänstergnället ter sig överdrivet också som livsfilosofi. Att en konsument måste vilja något annat, något högre och gärna kulturellt skapande, sades av elitvänstern på Dramaten som såg sig själva som uttolkare av livets mening. Jag tror få konsumenter är så inbilskt korkade att de ser konsumtion som livets mening, men vänstern verkar tro det.

Eurokrisen till sist. Vänstern tror dels att dess tanklösa expansion av offentlig sektor i Sydeuropa har med krisen att göra, dels att keynesianska metoder fortfarande duger. Filmen Europe’s Debt, America’s crisis? och boken Eurokrasch är betydligt mer relevant än vad Dramatens protesterande (skattefinansierade) kulturarbetare visade upp.

Sammantaget blev kvällen nog ett positivt bidrag till kulturdebatten av flera skäl dock. Dels hade Dramaten fattat sedan skandalen i våras då kulturkoftorna klappade när poeten Johan Jöhnsson deklamerade att han vill sprida herpes på toaletthanddukar hemma hos villaägare i Äppelviken, dels framgick vänsterns villrådighet tydligt eftersom man var minst tre decennier efter i utvecklingen. Men framförallt var formen, att blanda skribenter och skådespelare, domstol och debattprogram (där en kortlek fick vara slumpgenerator), radiosändning av Filosofiska Rummet i P1 (där tre konsumtionsskeptiker mot en konsumtionsvän diskuterade). Om denna form ges ett lika fantasifullt och samtidsrelevant innehåll har Dramaten hittat en ny nisch. Annars förbli dessa kulturvänsterns pessimistiska debatt- och dramatik stycken onödiga, överflödiga och passé för jordens alla fattiga som blivit mindre fattiga.
“Looking back over the past decade the long-run trend towards progress in human development has continued. On average, people born in a developing country today can anticipate being wealthier, healthier and better educated than their parents’ generation. They are also more likely to live in
a multiparty democracy and less likely to be affected by conflict.”
Från FNs UNDP rapport 2006 (som de smyger undan bakom ett storslaget pessimistiskt perspektiv, s. 7)