Greger stannade kvar när Elisabet for till kyrkokansliet i Varberg. Hon vinkade och han vinkade tillbaka. Klockan tio skulle hon möta den okände mannen för ett samtal i pastoratets besöksrum för diakoni. Greger hade inte kunnat säga något mer om honom på morgonen utan bara önskat lycka till. Hon kände sig spänd utan anledning men gjorde det i alla fall.

När hon haft sitt morgonmöte med kollegorna satte hon sig i besöksrummet med dörren på glänt och en kopp kaffe. Om ett par minuter skulle mannen från Ölmevalla stiga in.

-Hej, sa Greger och klev in. Det är jag som är inbokad nu!

-Oj, det var som sjutton! utbrast Elisabet.  Du är konstig du.

-Jag visste att du inte skulle ta emot mig om jag var öppen med vem jag var så jag tog en chans på detta vis.

-Jaha. Du får väl komma in då. Men stäng dörren, folk glor här.

 

Han satte sig i besöksstolen medan Elisabet dukade bort kaffekoppen. Hon var förvånad och lite förbaskad. Kunde han inte prata med henne hemma? Men sen log hon brett och såg på honom.

-Vad kan jag stå till tjänst med?

Han tänkte efter en stund, satte sig till rätta i fåtöljen, ovan att vara  på andra sidan i själavårdssamtal.

-Jag vill möta Gud, sa han. Han existerar, det vet vi båda. Men jag vill få erfarenhet av hans närvaro. Inte se och höra men känna av honom.

-Oj. Jag får nog säga pass på den. Att be dig knäböja och ta nattvard är väl inte relevant, sa hon bestämt. Du vet nog mer än jag om möten med Gud.

-Jag måste prata med någon och du är den ende som förstår mig, sa han och såg på henne ömt.

-Naturligtvis. Men då får vi diskutera på samma villkor. Jag är inte din diakon Greger utan din hustru och även om vi sitter här så ändrar det ingenting.

-Nej, jag vet men kanske vi kan ändra på hur vi pratar om Guds närvaro. I Bergmanfilmen är han tyst och folk blir övergivna och skjuter sig. Jag menar inte att jag ska göra det men hur ska vi göra för att erfara Gud ? Utom det vanliga i mässan, nattvarden, bönerna. Jag tänkte att om jag bokade in ett möte med en professionell diakon skulle han uppenbaras.

-Uppenbarligen inte, flinkade Elisabet in.

De diskuterade länge. Greger hade tänkt mycket på vad som hänt sedan upplevelsen i Lund på Valborg. Hon hade ju varit med om efterspelet. Sen var det den amerikanske bibelforskaren Dale Allison som berört övernaturliga upplevelser. Att Jesus utförde mirakel och uppstod skulle man acceptera som kristen men inget mer. Ingen spiritism, inga resor till dödsriket och tillbaka, inget hokus-pokus. Möjligen en kallelse till präst eller biskop.

 

-Greger, du får åka tillbaka till Lund och träffa shamanen igen. Kom du hit för att fråga mig om det? undrade Elisabet. Jag kan följa med om du vill.

-Ärligt talat så var det en av frågorna men den första och största var hur ska jag bära mig åt för att möta Gud. Du har väl fått sådana frågor förut här.

-Nej, eller kanske någon gång för tio år sedan. Annars är det mest dödsskräck och livsproblem, missbruk och barnelände. Guds närvaro är märkligt nog frånvarande för oss diakoner när vi möter människor. De vill mest bli bekräftade. Oavsett vad.

 

Greger kände igen kyrkobesökarnas längtan efter nåd och syndabefrielse, fast det var ord han sällan använde till dem. Men om dem i samtal med kollegor. Syndar gör alla och alla är redan förlåtna enligt Kristus, de behöver bara bli upplysta om det.

Elisabet följde med honom ut ur kyrkolokalen och kramade om honom hårt. Solen sken i majvädret när Hallandskusten var som vackrast. Han körde genom Falkenberg förbi Halmstad och Landskrona och stannade till i Helsingborg för en kaffepaus. Sen fortsatte han direkt till LUX i Lund.

Kap 16

Elisabet väntade med fredagsmiddagen klar. Inte tacomys som de både avskydde utan kalops med inlagda rödbetor, sås och potatis. Greger njöt i fulla drag och Elisabet kände sig huslig. De delade annars på allt men nu när han var borta i veckorna stod hon för marktjänst.

-Så skönt att vara hemma, utbrast Greger efter ett stadigt glas rioja. Lund är bra men jag känner mig inte hemma än.

-Du är inte hemma där, sa Elisabet. Du är hemma här i Halland.

-Jag vill bara inte känna mig som en landsbygdspräst hela tiden, sa han. De ser på mig som ett original, en överliggare. Tror jag.

-Det tror inte jag. Du har ju visat att du inte är rädd för vimsiga studenter och märkliga forskare som surrar om droger och new age.

 

Greger lutade sig tillbaka och nickade. Hon hade rätt, han var nog mer öppen än sina halländska kollegor. De var visserligen ofarliga och hyggliga, men ingen av dem hade någonsin talat om modern bibelforskning eller de podcasts han själv lyssnade på i bilen. När han fört dessa ämnen på tal log de och bytte samtalsämne.

 

Två av dem hade varit utsatta för rykten om att de tafsat på konfirmander, lekt blindbock och haft enskilda samtal som föräldrarna ogillat. Greger anade att motviljan mot dem snarare grundade sig i deras motstånd mot abort, kvinnopräster och samkönade äktenskap.

Nästa dag hade han en konfirmationsmässa i Ölmevalla kyrka. Ledaren hade råkat ut för maginfluensa och Greger fick hans förfrågan per sms sent på fredag kväll. ”Visst, krya på dig. Greger” skrev han och fick en glad smiley tillbaka från den betydligt yngre kvinnliga kollegan.

Konfirmandgruppen var på plats när han kom till den högt belägna kyrkan vid landsvägen till Kungsbacka, gamla E6:an. Vaktmästaren hade släppt in dem och vinkade från församlingshemmet där han drack kaffe. Greger vinkade tillbaka och gick in i kyrkan där ungdomarna väntade.

 

-Hej, sa Greger och alla svarade med ljudliga rop. I dag ska vi inte sjunga eller läsa, utan tala om Gud. Inte om Jesus utan om hans fader, Gud.

Greger lade ut texten om det gamla testamentets Gud, en våldsam och kärleksfull Gud som alltid prövade sitt folk, israeliterna och nästan alltid var besviken på dem.

-Gud är som vi människor, ibland god, ibland ond. Han är allt. Även vi dödar oskyldiga precis som naturen gör, eller Gud. Därför måste vi vara vaksamma på våra egna farliga sidor, sa han och såg på de undrande tonåringarna.

 

Efteråt läste han några rader ur Jobs bok och de talade om alla hemskheter de hört om i bygden, i Varberg, Kungsbacka, Göteborg, Stockholm och i Israel och Gaza.

Några ungdomar diskuterade Israels angrepp mot de palestinska terroristerna och mot Iran. De lät upphetsade och Greger försökte lugna ned dem. Själv stod han upp för Israel men visste att kyrkan länge hade stött palestinierna nästan oavsett vilka metoder de använt.

Men han teg och förde in diskussionen på deras konfirmation eftersom de mest högljudda ville antingen visa sitt stöd för Palestina eller Israel med armbindlar när själva konfirmationsakten skulle ske, något Greger var tvungen att berätta för sin företrädare i ett sms. Hon svarade att det var omöjligt men att hon kunde ordna en öppen debatt i församlingshemmet om kriget i Mellanöstern med fler aspekter från Iran, Jemen, USA och arabländerna inklusive Västbankens palestinier.

Greger sa inget till konfirmanderna men han lovade att deras tankar om att bära armbindlar skulle behandlas av deras ordinarie konfirmandledare. De var nöjda och han packade ihop och körde hemåt genom gamla E6:an, fortfarande kallad Varbergsvägen.

Hemma sa han till Elisabet att en kyrkobesökare sökt upp honom i Ölmevalla efter konfirmandträffen och ville boka in ett diakonisamtal med henne.

-Jaha, vem var det ?

-Ingen aning. En man i min ålder, han presenterade sig men mumlade så jag uppfattade bara Bo någonting. Han skulle komma på måndag kl. 10 sa han. Jag skulle höra av mig om tiden inte passade, annars får du väl ta emot honom.

 

Hon såg fundersam ut men sa att måndagsförmiddagar var ofta lediga. Diakonigruppen och kyrkohedern hade morgonmöte klockan nio, så tio gick nog bra.

-Bra bra, sa Greger och gick in i vardagsrummet. Ska vi se på någon gammal Bergmanfilm som vi sa eller nåt på Netflix?

– Vi skippar Netflix. Bergman blir bra. Jungfrukällan eller Nattvardsgästerna? undrade Elisabet

–Nattvardsgästerna, sa Greger. Den passar mig nu, en tvivlande präst.

-Äsch, du tvivlar inte. Gör dig inte till.

Han kramade och kysste henne men sa inget. Skärmen på väggen startade den svartvita filmen från 1963. Ingen av dem mindes premiären, men deras föräldrar hade sett repriser tillsammans med dem på 1970-talet och senare hade de sett den ett par gånger. Elisabet mindes den som outhärdlig och sa att det tyckte hon fortfarande.

-Du vänjer dig, sa Greger. Bry dig inte om Gunnar Björnstrands präst, utan se på Allan Edvalls kyrkvaktmästare.  Han är den som ställer frågan om Jesus ord på korset om varför Gud har övergivit honom. Då skulle det ha gått upp för Jesus att han misslyckats och var totalt ensam och övergiven.

-Det är för overkligt bara, sa Elisabet. En kyrkvaktmästare skulle aldrig säga något sånt, det vet du.

 

Greger nickade men sa att Bergman hade sina skäl att töja på verkligheten. Själv hade han inte samma tvivel men ansåg att orden på korset uttryckte vad inte bara Jesus kände utan vad alla levande kunde känna ibland och vissa jämt. Den man som sköt sig i filmen, Max von Sydows fiskare, gjorde det utifrån sin livsleda som skulle ha utlösts av Kinas atomvapen. Greger tyckte att den saken var obetydlig men att självmordet inte verkade beröra folket i kyrkbyn var mer skrämmande. En bild av ett känslokargt 1950–60-tal.

De lade sig efter ett till glas rödvin. På söndagen hade ingen av dem några plikter och sedan blev det måndag igen.

Kap 15

När Greger steg in i aulan på teologen i Lund blev han välkomnad av de studenter som varit med i Valborg. Han blev generad men stod kvar när de hyllade honom.  Sedan satte han sig längst fram vid podiet och inväntade den första gästföreläsaren, bibelforskaren Paula Fredriksen, hedersdoktor i Lund och professor emerita i Jerusalem.

-Most welcome, doctor honoris causa  here at Lund, professor Paula Fredriksen, sa universitetsrektorn Henrik Rengström. We are very proud to have you here.

 

Sedan tog en teologiprofessor vid med en introduktion av gästföreläsarens verk och forskningsområden: judaistik, tidig kristendom, antiken och inte minst, hennes vän och kollega, den svenske biskopen och teologen Krister Stendahl som länge bodde i hennes hemstad Boston.

Hela salen applåderade när hon steg fram till mikrofonen för att hålla sitt föredrag om tidig judisk kritik av kristendomen. Greger spetsade öronen. Hon kom in på Augustinus och den kristna sekten donatisterna  i Nordafrika på 300-talet.

-Jews were bad thought Augustine, but the Donatists were worse, sa hon med ett leende.

Greger hade läst flera av hennes böcker och kände igen det mesta om hennes tankar om kristna judar och judiska judar, och de icke judiska kristna,  före detta hedningar, som skulle dominera de första kristna församlingarna runt Medelhavet före år 100.

-If a new religion appeared that was neither Roman nor Jewish a city could be in danger if the newcomers did not pay respect to the Roman gods, as the Jews did apart from their own monoteistic God. So the Christians put cities at risk for natural catastrophes, that is the Gods of thunder or rain or fire. Very serious not to praise Mars, Jupiter, Saturn, planets we still take our weekdays from.  Paul acknowledged the existence of these pagan demons in Corinthinas 1, chapter 10, verse 20. But they were diminutive godlings, demons. The Jewish God reigned monolatrically. He was not alone but the was the best God. A Supergod in a messy monotheism!

 

Hennes kvicka anförande fick många att skratta och applådera. En riktig amerikansk show tyckte många. Efteråt kom många fram till Paula Fredriksen och gav henne beröm för hennes underhållande föredrag. Särskilt forskarna från judaistiken.

Sedan var det dags för dagens andra amerikanska bibelföreläsare, professor Dale Allison. Han var lika utåtriktad som föregångaren men hade ett personligt tilltal som intresserade Greger, nämligen att berätta om sina mystiska upplevelser samtidigt som han föreläste om den tidiga kristendomens utmaningar.

Han berättade om två upplevelser som förändrat hans liv; en gudsupplevelse vid 16 års åldern som om stjärnorna kom ned för ett ögonblick och proklamerade en mystisk utomkroppslig närvaro och en liknande upplevelse sju år senare då han nästan dog i en bilkrasch. När han låg på operationsbordet sa läkarna att han hade 50 procents chans att överleva. Gud betydde inget då, döden var lika skrämmande för den vuxne och övertygade kristne Dale Allison.

Hans tidiga dödsskräck gjorde den livsfarliga händelsen att han började forska om döden samtidigt som han studerade kristendomen och dess historia. Greger lyssnade noga.

Dale Allison avslutade med att berätta om sin dödsskräck idag.

 

-It is still there, I don’t have a grand conclusion. Actually I am curious, well fascinated by death. It might be something new, sa han.

-Good luck, y’all Swedes, avslutade han på sin breda nasala Kansasdialekt.

Studenterna applåderade ljudligt.

-Best ever! ropade Manoj och Benjamin. We luv ya, prof!! Whoa!!

Greger såg på dem och log. De hade rätt, Dale Allison var en äkta tänkare som vågade gå djupt, personligt och var öppen.

Efteråt talade Greger några ord med den populära professorn som gav honom sitt visitkort. Några Lundateologer stod intill och frågade Greger om han ville ta en fika tillsammans, vilket han tackade ja till. De gick uppför en trappa till lärarrummet där de satte sig ned i en vinklad soffa mitt emot varandra. Dale Allison pustade ut och alla väntade på att han skulle säga något. Men det var Greger som började.

 

-Sir, I am a Lutheran minister, as you can see from my collar, who is doing PhD studies here. I wonder if your ideas about mysticism and death are accepted among academics in the States?

-Well, yes and no, svarade Dale Allison och förklarade att hans religionshistoriska och teologiska forskning gav honom den status han behövde för att nu kunna tala om vad han upplevt i unga år men tigit om.

-I think academics treat experiences like mine as STD, Spiritually Transmitted Disease, skojade han. They get nervous when they should not. This goes for sceptics as well as believers.  We should all be open to en unexpected and unimaginable. Like near-death experiences, which are more common than people think.

-You are right, sa Greger. When in church we should be able to meet God or at least talk about meeting God.

 

Teologilärarna skruvade på sig i soffan. Greger kände sig lika hemma som i sina kyrkor. Han kunde knappast ta av sig prästkragen och bli neutral forskare. En kristen men intellektuellt öppen professor som Dale Allison förstod nog.

 

-Ska vi äta något eller…undrade en docent och sneglade på Greger.

-Visst, vi går ut. Kan gå till SOL tvärsöver, sa en ung adjunkt.

SOL var universitetets Språk- och Litteraturcentrum mitt emot LUX-huset dit många teologistudenter och lärare också gick. Dale Allisons sällskap kom mitt i lunchrusningen, men snart hade alla fått varsin bricklunch med kycklingpasta eller vegobiff. Professor Barmark som anslutit betalade allas lunch.

-International representation, sa han leende.

-Genau, Herr Doktor Professor Barmark, inflikade hans kollega som varit med honom i Tyskland.

Alla skrattade tyst och började äta. Greger sa inget heller. Studenternas muntra samtal omkring dem överröstade ändå eventuella försök till konversation.

-We skip the spoken words then, sa Dale Allison. You all know about the Jesus Seminar in 80s right?

 

Alla nickade.

-So then  when Crossan, Funk and all did this  up in Oregon, they had red beads represented words definitely spoken by Jesus; pink was for words probably spoken by Jesus; grey was for words probably not spoken by Jesus; and black was for words definitely not spoken by Jesus. Alright. We can do this by show of hands: Straight up is definitely spoken by Jesus, hand halfway is probably, hand sideways down probably not and hand down is definitely not.

 

Alla var med. Det gick ändå inte att prata om något väsentligt. Dale Allison fick föreslå bibelcitat och började med Matteus 5:39,  ”Om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom”. Alla räckte upp händerna utom två adjunkter som höll dem halvvägs.

-Good good, just like in Oregon 1985!

De fortsatte med några till citat. Svenskarna var mindre skeptiska än amerikanerna for 40 år sedan. Varför denna skillnad undrade Greger men lämnade snabbt den tanken.

 

Han tackade för sig, skakade hand med professor Barmark och Dale Allison och gick ut till bilen. Väl tillbaka på studenthemmet ringde han Elisabet och berättade om dagens händelser. Hon tyckte att han verkade mer uppåt än vanligt och han insåg att de amerikanska gästföreläsarna hade livat upp honom  rejält.

 

-De bjuder mer på sig själva, sa han. Och kan konsten att underhålla. Ett tag kändes det som i en standup när de drog judevitsar.

-Du kanske har lärt dig något, min käre make, sa hon.

Han visste att hon tyckte att han var för tillknäppt ibland och inte tog för sig.  Elisabet kunde vara mer spontan. Tillsammans var de ett bra par men Greger önskade att han hade hennes tåga. De lade på och Greger vilade ut på soffan. Dale Allison hade sålt sina böcker framme vid podiet och han hade köpt två, en om mystik och en om George Harrison, den tyste Beatlesmedlemmen.

Utanför studenthemmet i södra Lund ven Skånes kyliga vindar. Greger gick upp och drog ned persiennen. Han var inte sig lik efter mötet med de två bibelforskarna. Vad de trodde på brydde han sig mindre om än hur han skulle möta Gud. Igen.

Kap 14

Elisabet gick upp före Greger, åt frukost själv och åkte i väg till ett själavårdsamtal.

En döende man på slätten ute vid Landa hade sagt till hemtjänsten att han ville tala med en präst. De hade förmedlat kontakten till Elisabet som nu var på väg över slätten vid Landa kyrka. Att mannen sökt efter en präst betydde mindre än att han sökt efter en person från kyrkan.

Diakon visste få gamla vad det var men hon hade lång erfarenhet av samtal med oroliga äldre på landsbygden och stirriga yngre i Varberg.

När hon kom i huvudbyggnaden mötte ett vårdbiträde henne och sa att han låg inne i sovrummet till vänster.

-Tack. Stannar du kvar en stund? frågade hon.

-Nej, jak måsta åcka no, sa den utländske . Men tillbacka tåll.

Elisabet vinkade och gick in i ett stort hus. Hon ropade men fick inget svar. Efter en stund letade hon sig fram till sovrummet som låg till höger. Ett mörkt rum med gåstol, lyft och rullstol, lådor med sängskydd och kateterpåsar.

Mannen verkade sova men han vaknade när Elisabet satte sig bredvid honom och harklade sig.

-God morgon. Du är väl Krister Börjesson, eller hur? Jag heter Elisabet Olivera och är diakon här i pastoratet.

-Jaså. Jag skulle tala med prästen men han är väl upptagen, svarade mannen långsamt.

-Har du ont? Får du hjälp? undrade Elisabet när han vred på sig och suckade djupt.

-Jodå. De är snälla och hyggliga. Jag får morfin nu så det är väl inte långt kvar.

Han berättade inget om sitt liv men om huset han bodde i, vem som byggt det och hur han själv hade renoverat det. Elisabet lyssnade och frågade ibland om något tekniskt som han gärna utvecklade. Men mer blev det inte. Han tystnade.

-Du ville tala om vad som händer nu? Om du inte har långt kvar . . .

-Döden ja. Den kommer man inte undan.

-Nej.

-Nä.

-Gud tar emot dig, sa Elisabet. Han har plats för alla.

-Det sägs så, men jag vet inte, svarade den döende. Det är ingen som vet vad som händer. Ingen har berättat något.

Elisabet valde att inte citera från Bibeln men att få mannen på ljusare tankar genom att tala om döden som en ny värld, ett möte med det oändliga som vi levande bara kan ana. Hon hade försökt att förstå Gregers nya gudsupplevelse och kände sig fram med orden framför den svårt sjuke mannen i sin säng.

-Du behöver inte vara rädd, sa hon. Det finns en Gud och vi kan möta honom nu och efter döden.

-Tror du verkligen det?

-Ja, jag vet det. Han kan kännas i naturen och inom oss. Ett djup som vi människor möter varje dag, även om vi inte märker det. Först när vi söker så upptäcker vi att Gud har funnits där hela tiden.

Mannen tystnade och drog upp täcket till hakan. Elisabet såg slangar och inkontinensskydd sticka fram under täcket. Utanför sovrumsfönstret stod en lastbil och en traktor. En katt gick över gårdsplan och koltrastar sjöng. Hon önskade att mannen satt upp och såg ut han med.

-Kan du resa dig upp? sa hon. Jag kan hjälpa dig med en kudde bakom ryggen.

Mannen hasade uppåt i sängen med ett bygelhandtag som hängde ovanför honom medan Elisabet stoppade in en kudde i ryggslutet. Han såg lättad ut och bad om något att dricka.

-Här får du lite vatten, sa Elisabet och sträckte fram ett glas.

-Tack, sa han och tog glaset själv. Det var gott.

De satt så en stund, mannen halvliggande med glaset och Elisabet sittande i stolen bredvid. Samtalet hade avstannat. Elisabet visste att så sker det ibland, ja ofta med döende som tvekade inför att tala om Gud och döden. För att få fram något berättade Elisabet om vilka hon kände till där i Landa, den församling mannen tillhörde.

-Jo, Börjessons hade mange kjænninger, instämde mannen glatt. Vi var en stor släkt här ute.

De småpratade en stund om vilka som dött och vilka som levde bland gårdarna, vem som hade travhästar och vem som hade kor. Till sist tackade mannen för besöket och Elisabet gick ut. Hon vände sig om i dörröppningen och vinkade till honom. Han log och vinkade tillbaka.

Sedan kom två personer från hemtjänsten som skulle värma mat och ta honom till toaletten. Elisabet sa till dem att han verkade inte så orolig.

-Nej, han vill mest ha sällskap, sa en kvinnlig undersköterska. Tack för att du kom!

När Elisabet for därifrån kände hon sig inte nöjd med besöket men hon visste att han var nöjd, vilket var meningen med hennes uppgift som diakon, att göra andra mer nöjda. Och hon var nog nöjd med sin insats även om de knappt berört döden. De äldre hon träffat genom åren hade just denna önskan, att beröra ämnet men sedan släppa det.

Många äldre kom till dessa badorter vid kusten för att dö bland de klippor de lekt som barn och unga, och bott på pensionat. Nu i pensionsåldern bosatte de sig i sommarstugor eller byggde nya ståtliga hus med panoramafönster. De kom inte sällan från Mölndal, Göteborg eller Borås och behövde hemtjänst och, ibland, själavård. På 50-och 60-talet gick ett badtåg från Slottsskogen till dessa badorter, avgång kl. 10 och hemfärd till Göteborg kl. 16.

Elisabet förstod sig på dessa nyrika sommargäster som nu valt permanentboende efter pensioneringen. De utmanade henne på gott och ont med sitt gnäll och, ibland, rimliga krav på service. Ofta promenerade de i badrockar i maklig takt genom sommarstugorna till badplatserna i Skytteviken, Vassbäck och Fagervik. Badrocksavstånd.

Greger var ute och de åt lunch utomhus i trädgården. Vårsolen sken över bygden och fiskmåsarna dök långt borta över havet vid Hallandskusten. Vinden låg på som alltid men utan regnstänk. De andades in den friska vinden och njöt i värmen.

-De där vita hemtjänstbilarna är som dödsänglar, sa Elisabet. Jag tänker alltid på en sådan varelse när jag träffar hemtjänsten. Inte personerna men när bilen kör in till ett hus är det som ett förebud om att tiden är inne.

-I Uppsala jobbade jag extra på Kungsgärdets långvårdssjukhus, sa Greger. Kom att tänka på den tiden. Epidemin kallades sjukhuset för det skulle vara nära till gravläggning av de smittade. De gamla låg i sina sängar och hade utsikt över kyrkogården. När en likbil körde in där var det samma känsla som du kanske har. Jag hade inget ont av det, men. . .

-Hemtjänsten är väldigt bra. De hjälper till hemma så folk kan vara kvar, även dö där. När folk blir för sjuka kan de hamna på äldreboenden, demensboenden eller sjukhus och då dör de rätt snabbt.

Greger nickade. Hans halländska kyrkor blev allt tommare när de äldre dog bort. Frikyrkorna stod sig bättre, men hela kristenheten hade problem med generationsväxlingar. Lundastudenterna fanns men han visste knappt vad de trodde på. Tatueringar och kristaller intresserade både yngre och medelålders kvinnor. Så det fanns ett andligt behov som inte kyrkan kunde tillfredsställa.

-Apropå Uppsala så fanns ju bhagwan-sekten där. Jag såg de brandgula unga människorna på Musikforum på Drottninggatan, alldeles nedanför Slottsbacken och Carolina. De och kommunisterna. Allt detta verkar försvunnet nu.

-Ja lyckligtvis. Bara skandaler och stök.

De såg på varandra rätt in i ögonen för att bekräfta att de fanns och att Gud existerade. Varje gång de gjorde det med rätt inställning och utan tidsgränser stod Gud mellan dem. Han och de fanns till.

Kap 13

På Gazaremsan upprepades kriget som pågått i tusentals år. I Första Mackabeerboken  berättas om den judiske härföraren Jonathan Appus strider mot det grekiska Seleukiderriket 150 år före Jesus födelse:

”Därifrån fortsatte han till Gaza, men Gazas invånare vägrade honom tillträde. Han började belägra staden, satte eld på byarna däromkring och plundrade dem. Då bad stadsborna Jonathan om fred, och han gick med på det. Han tog sönerna till deras ledande män som gisslan och skickade dem till Jerusalem”.

 

Greger och Elisabet talade ofta om Israel och Palestina vilket många kyrkobesökare också hade gjort när de arbetat ute i Hallands många kyrkor. Att kristna i Gaza har funnits sedan 300-talet, men är idag fullständigt krossade mellan Israel och Hamas visste de båda. Att åka ned för att hjälpa till mitt under Israels krigföring var omöjligt, men kanske senare var något de hade diskuterat. Greger hade mailat stiftet i Göteborg och fått ett avvaktande med positivt svar om att de skulle återkomma snart.

Att åka ned till Lund igen kändes konstigt. Anita hade messat och berättat att studenterna var nöjda och att shamanen fått bra betalt av deras insamling. Men Greger var inte beredd att möta alla igen, dessa vilsna och virriga studenter som dragit in honom i shamandansen. Den hade gett honom en outsäglig uppenbarelse men samtidigt var han bara en vanlig präst.

Han skrev till sin handledare att han behövde en paus hemmavid och fick till svar att det godtogs. Samtidigt påminde handledaren om att de två amerikanska gästföreläsarna Paula Fredriksen och Dale Allison skulle komma senare i maj. Greger hade sett fram emot deras föredrag efter att ha läst några böcker och sett och hört dem på nätet så han skulle vara tillbaka i Lund till dess skrev han.

Gud, som Greger hade mött honom i gruppdansen, var inte personlig utan som en dimension av tillvaron. En egen värld vid sidan av den jordiska.  Greger återupplevde ibland denna andra verklighetshändelse men efter någon vecka efter shamandansen var den nästan borta. Bara minnen var kvar, inte den gudomliga existensen han känt av.

En kväll  såg de  på bokprogrammet Babel på SVT .

-Vilka är de där då? frågade Elisabet när två författare bänkade sig runt Jessica Gedin.

-Vi får läsa på namnskyltarna, sa Greger och läste Claes de Faire och Stefan Lindberg.

-Ingen aning där heller, sa Elisabet. Jessica får väl presentera dem.

Författarna var tydligen författare som skrev om sig själva i sina romaner, ett litterärt grepp som blivit populärt men inget för Greger och Elisabet. De stängde av teven och satte på Bachs Goldbergvariationer i stället, inte med Glenn Gould utan Lang Lang.

-Vad vill du göra nu,a lltså med din gudsupplevelse? frågade Elisabet. Vill du känna så igen?

-Jag är ju ingen känsloman, som de där författarynglen på teve nyss, svarade han. Gud finns och jag har bestämt mött honom men i en annan form än vad jag hittills trott.

-Du är ju en intellektuell präst, Greger. Du kan använda erfarenheten i något du gör.

-Jovisst. Men inte om judar och kristna tror jag. De grälade om Messias. Och om Jesus verkligen var Guds Son, något även jag kan betvivla.

 

Greger berättade om igen om sin syn på den första kristna församlingen i Jerusalem efter Jesu död, på 30-talet. Den leddes av Jesus bror Jakob men sedan kom Paulus, som aldrig mött Jesus i verkligheten, och manipulerade.

-Om jag ska kalla mig något vore det ebionit, en utraderad urkristen grupp som jag brukar tjata om.

-Jo du gör det, log Elisabet. I Lund kanske någon förstår sig på dem men ingen här i Halland, det är säkert.

-Jo, jag vet det och ligger lågt. Märkligt ändå med Paulus tycker jag. En intrigmakare.

 

De avslutade diskussionen som de båda hade fört ända sedan Uppsalatiden då Greger fått nys om denna okända kristna inriktning genom teologen Elis Schröderheims skrifter som han hittat i Bok-Viktors antikvariat.

I Lund och Göteborg fanns forskare som kände till ebioniterna, men annars var de mest uppmärksammade i USA. Greger hade hört de mest kvalificerade podcastprogrammen men ämnet var stort och nedtystat sedan över två tusen år. Hela kristendomen bygger på Paulus, det visste Greger.

Vad hans egen gudsupplevelse hade med kristendomen att göra visste han däremot inte. En slavisk förkristen shaman hade försatt honom i hänryckning som var ett ord han sällan använde. Det lät frikyrkligt men nu passade det, där han bodde i baptisternas första trakt i Sverige på 1850-talet, norra Halland.

Tungomål trodde både han och Elisabet på var en gruppsykologisk effekt av en karismatisk präst. När han sa det till henne svarade hon att i så fall hade shamanen utlöst Gregers himlafärd på ett liknande sätt, vilket han inte kunde neka till. Allt hade blivit obegripligt.

Kap 12

Elisabets uppdrag som diakon var givande men också utmattande och utmanande. Hon tog sitt arbete på största allvar och var alltid närvarande i sina samtal med oroliga och hjälpsökande.

Greger och hon var ett välkänt par i sin halländska by, i affären, på matstället och på järnhandeln. När Greger var bortrest i veckorna hade hon mer tid för sig själv och rörde sig mindre utomhus.   Att uppsöka någon brasa på kvällen var därför inte något hon tänkt. I stället var hon hemma och väntade på att Greger skulle ringa. Och det gjorde han:

-Elisabet, älskling!

-Ja vad är det? Har allt gått bra?

-Ja. Jag sitter med Anita och Dean här. De kan prata med dig.

-Jaha, varför?

Elisabet väntade på svar men fick inget. Hon hörde Anitas röst svagt och sedan inget mer.  Sedan ringde telefonen igen och det var Greger.

-Elisabet! Kom hit om du kan, sa han.

-Klockan är halv ett, Greger!

Hans röst lät underlig, som om hon talade med en främling. Hon visste varken ut eller in, gick runt i deras hus och lyssnade på honom. Till sist bestämde hon sig för att åka ned till Lund. Det skulle ta mindre än två timmar om hon stod på gasen på motorvägen och inga poliser var ute.

Vid tre var hon framme i Lunds utkant och hade talat med Anita under tiden. De var kvar i Uppåkra vid elden så hon körde dit direkt.

-Greger, hur är det? frågade hon när hon kom fram till brasan där Anita och Dean stod med några studenter. Greger satt på en fällstol. Han log och kramade om Elisabet.

-Berätta, vad hände? Mår du bra?

-Jag mår väldigt bra, svarade han. Har nog aldrig mått bättre.

 

Greger såg henne rakt i ögonen och berättade om sitt tal, shamanen och hur han påverkades.

-Jag höll ett kort tal om våren, gav välsignelse och sedan kom shamanen. Perun heter han. Han fick alla att dansa och slog på sin tamburin. Det var inget konstigt då. Men sen började han sjunga på sitt språk, ukrainska. Vi förstod inget men flera studenter hängde på. Till sist sjöng tjugo studenter med honom och han ledde en ringdans med mig i mitten. De kom närmare och trängde sig mot mig, studenter och shamanen.

-Vi tittade på, sa Anita. Dean var på väg hit då, så bara jag var utanför. Det såg läskigt ut ett tag så jag ringde efter Dean. Han vet mer om sådant här. Alltså gruppmystik, trans.

-Jag var aldrig i fara. Alla log och dansade runt mig. De bar mig på sina armar runt, runt i dansen. Har aldrig känt mig på upplyft, skrattade Greger.  Det var som en befrielse.

-Yeah, sa Dean. Du kände kraften från dina vänner. Och Gud. Sådant har jag varit med om många gånger på Burning Man i Nevada. And no drugs work as well as drugs.

 

Elisabet och Dean utbytte blickar. Hon skakade på huvudet. Varken hon eller Greger hade haft med droger eller sexorgier att göra. Studenternas dans var visserligen inget sexuellt men hon ogillade att hennes man blev omkramad av unga kvinnor. Anita log bistert men Greger var inte beredd att bekänna någon synd.

-Vi dansade tills alla föll omkull. Säkert i en timme. Jag kände att detta var något oerhört som hade hänt.

-Vad hände?

-Jag skakade och skrattade där jag låg bland en massa okända människor. Det var som om vi förvandlats av shamanen. Vart han tog vägen vet jag inte.

 

-Han är där borta, pekade Anita på en figur vid en stenmur.

-Låt honom vara, sa Dean. Bara Greger kommer hem nu. Kan du köra honom?

-Javisst, det är därför jag är här, svarade Elisabet surt. Men ingen är skadad och Greger verkar nöjd så jag ska väl inte skälla. Anita får väl berätta sen.

 

Hon nickade till Elisabet som ledde Greger till hennes bil där han lade sig i baksätet. Som att köra hem en full och utfestad Uppsalastudent tänkte hon och mindes deras kalas. Så här illa blev det aldrig men hon hade sett en del i Rackarbackens studentkvarter. Men då var alkohol och hasch med. Vad som hänt här var tydligen nyktert. Ändå mystiskt.

 

Nästa dag berättade Greger mer om sin upplevelse mitt under högen av unga kroppar. Han satt i köket med morgonkaffet och sökte långsamt efter ord.

-Paradisiskt, sa han till sist. Jag befann mig i en verklighetsdröm. Drömmen var sann och verklig men den var en dröm. Vet inte om andra kände så men jag kände mig välsignad av Gud där i hans paradis.

 

Elisabet lyssnade och ställde några frågor om Dean Erikson och hans drogexperiment.

-Nej, han var inte ens med i början, svarade Greger. Och inga drycker eller piller delades ut vad jag kunde se. Det var shamanen och studenterna som satte i gång allt. Jag drogs med och har aldrig varit med om något liknande.

-Hur länge satt det i? undrade Elisabet.

-Tills jag vaknade till under alla och fick fram mobilen och ringde dig. Men jag var fortfarande helt borta då. Eller helt närvarande ska jag nog säga. Jag hörde och såg allt, flög ovanför Uppåkra och över Lund och hela Skåne. Som en ande.

 

Elisabet försökte förstå och kunde känna igen sin makes egenskaper i hans vakendröm. Han hade talat om att bli uppfylld av Den Helige Ande och om att på djupet känna av Paulus resa till den tredje himlen såsom han beskrev den i Andra Korinthierbrevet. Greger brukade tala om de ord Paulus hörde och som ingen människa kunde eller fick uttala där i paradiset.

-Han blev uppryckt står det, sa Greger och lade till att det vore en stor sällhet att få uppleva denna lycka. Att få möta Gud.

Greger kunde inte säga att han hade mött Gud där utanför Lund, men han hade känt sin själ lämna kroppen, som då befann sig mitt ibland andra kroppar, och bara shamanens röst ekade överallt, en ukrainsk hednasång ingen förstod. Men det var denna sång som förde Greger ut kroppen och in i en salighet han aldrig känt förut.

-Guds närvaro kan jag förstå i naturen och i människor, men vad jag mötte var Gud själv, inte gudomlig närvaro utan Gud som en total omfattande Skapare av världen. Jag kan inte sätta ord på Gud annat än att han finns och att jag såg honom och hörde honom genom shamanen.

 

De satt tysta en stund. Sedan kom Elisabet över och kramade Greger hårt. De satte på sig ytterkläder och gick en promenad ned till havet. Småpratade om vad som hänt och vad det innebar.

-Jag kan inte upprepa känslan men shamanen hade en kraft som jag aldrig mött tidigare, sa Greger. Han fick oss, okända för varandra, att öppna upp och skapa något nytt, precis som Gud. Det var denna kreativitet som jag kände och som ledde mig ut ur kroppen och upp till Gud.  Kunde Paulus bli upplyft kan fler.

-Jovisst. Mycket av Jesus mirakel är av samma slag. Svårförklarliga men sanna. Så har jag förstått och så säger kyrkan. Men få har upplevt mirakel, som du gjorde.

-Livet, livet, sa Greger, och döden, döden.  Vi vet så lite och så plötsligt får vi insikt i vad allt handlar om.

 

De gick tillbaka hem efter att ha satt sina spår i sanden i Vallersvik där baptister hade döpts och dömts 150 år tidigare. Vårsolen sken mellan molnen och regnet var i luften.  De gick sakta hem på den gamla järnvägsbanken, nu gång och cykelbana i Rågelund. Greger höll om Elisabet och de pussades flera gånger på hemvägen, något de sällan gjorde utomhus. I fjärran skymtade Ringhals kärnkraftverk

Kap 11

 

Dagen efter mötet med studenterna mötte Anita och Greger shamanen på ett studenthem utanför Lund. Han satt i korridorens kök med Benjamin. En kort satt man i fyrtioårsåldern med en stor rock runt livet och liten mössa

-Dobrogo ranco, sa han vänligt och sträckte fram handen.

-Spasiboa, sa Greger som använde det enda ord han kunde på ryska.

 

Shamanen log och de slog sig ned. Benjamin sa att han hette Perun. Anita och Greger såg på honom. De hade talat i bilen till mötet om vilka språk som kanske kunde passa och kommit fram till tyska och franska.

-Sprechen Sie Deutsch? frågade Greger shamanen som lyste upp.

– Jawohl. Ich kann ein bisschen, svarade han och satte i gång med en vindlande historia om sitt liv i och flykten från gränsstaden Vovchansk.

Benjamin viftade med händerna och fick stopp på honom. Han kunde ingen tyska men sa på svenska att de måste prata om eldfesten.

-Fire! Bonfire!

-Feuer, sa Anita och Greger samstämmigt.  Das feuer fest. Wir sind Priester und die Studenten wollen uns zo kommen mit.

 

Greger fortsatte samtalet då Anita bröt ihop i fnitter. Hans tyska var bättre och efter en stund hade de rett ut situationen. Shamanen Perun skulle inte utföra några religiösa riter, besvärjelser eller välsigna studenterna, bara slå på sin tamburin, dansa och hålla upp sin spira.  Han gick till sitt rum och kom tillbaka med föremålen och en vit dräkt med ett vackert rött flätat band.

De drack kaffe tillsammans, tysta och eftertänksamma. Shamanen såg dem rakt i ögonen. Han utstrålade något svenskarna sällan mött. Han var en karismatisk och  helig man, det stod klart. Hans namn Perun var åskgudens namn, jämförbar med grekernas Zeus och den nordiske Tor.

 

Anita och Greger pratade med Benjamin om shamanen.

-Han är ofarlig men vi bör inte gå ut med att han är med, sa Greger. Får stiftet nys om vår medverkan blir det problem.

-Instämmer, sa Anita. Samma med teologprogrammet.

-Inga allvarliga bekymmer men vi har rykte och arbete att tänka på, sa Greger till Benjamin. Vi håller oss i utkanten.

-Var ska ni vara? frågade Anita.

-I Uppåkra, sa Benjamin. Det är en gammal kultplats sen stenåldern där. En halvmil härifrån.

-Jo vi vet, svarade Anita. Så det blir asatro, slavisk shamanism och så två prällar.

-Typ så, sa Benjamin med ett flin.

-Håll Alexander Bard utanför bara. sa Greger. Kommer han blir det ett jäkla liv. Pardon my French.

-Vi kommer inte annonsera om detta och han är inte inbjuden, svarade Benjamin. Jag var på hans boksläpp i Gamla Stan i höstas och vi har kontakt men inte mer.

-Tack. Har du läst något mer om synteism? Och har det med shamanism att göra? undrade Greger nyfiket.

-Har läst halva Process och event, sa Benjamin. Den är tung men shamaner nämns här och var. Ber att få återkomma.

 

De skildes vid utgången. Shamanen vinkade från köksfönstret. Greger och Anita tog sig tillbaka till teologen men körde först ner till Uppåkra. Benjamin hade nämnt en plats nedanför scenen vid det arkeologiska center som alla turister och andra intresserade besökte på sommaren. Valborg sista april skulle alla museibyggnader vara stängda.

 

Greger gick inte ut bilen men de stannade till vid parkeringen och vevade ned rutorna. Skyltar och pilar överallt.

-Bara inga vakter dyker upp på kvällen, sa Anita. Om de öppnar i mitten av maj är det nog folk där dagtid i alla fall.

-De och alla Skånepoliser kommer ha fullt upp med Siste April i Stadsparken, sa Greger. På mitt studenthem har de inte talat om annat även om de nog inte tillhör festprissarna direkt.

-Fint med bål här i Lund på Valborg, sa Anita. Brukar vara runt 25 000. Bålet tänds vid nio. I Uppåkra skulle de vänta till midnatt tyckte jag Benjamin sa.

De körde tillbaka mot stan och pratade om studenternas initiativ. Anita var mer skeptisk än Greger men de enades om att åka dit sent på kvällen och stå i bakgrunden. Gregers tal skulle bli kort sa han, bara några ord om våren vid kasen och så välsignelsen.

 

– Herren låte sitt ansikte lysa över Dig och vare Dig nådig. Herren vände sitt ansikte till Dig och give Dig frid, deklamerade Greger och Anita samtidigt i bilen. Amen.

-Jag vet att studenterna älskar att bli välsignade, sa Anita. Du kommer få än fler anhängare.

-Jag är inte så karismatisk som shamanen, skojade Greger.

 

Anita log och såg hemlighetsfull ut men sa inget. Några studenter vinkade till dem när de gick in i kaféet på institutionen och de vinkade tillbaka.  Rosa kom fram och hälsade.

-You two are very special people, sa hon. Maestros muy especiales.

De tackade henne och gick var och en upp till sitt. Anita hade möte med lärarkollegiet och Greger ett seminarium.  Nu var det två veckor kvar till Valborg och flera veckor till Kristi Himmelfärdsdag och Pingst.

Valborgsfirandet var ursprungligen en hednisk tradition som blivit kristen i och med helgonet Valborg visste Greger men det tänkte han nog inte nämna i sitt tal. Nu tände man brasan för att hålla oknytt  och häxor borta som de utländska studenterna påpekat, så några måste ha överlevt kristnandet tänkte Greger för sig själv.

Kap 10

Den andra april, dagen efter annandag påsk,  hade våren definitivt kommit till Lund. Byn låg ett par veckor efter med regn och rusk, som han motvilligt vant sig vid.

Greger märkte av temperaturväxlingen när han körde in i Skåne nynnande på Johannespassionens slutvers som ljöd i högtalarna:

”Ruht wohl, ihr heiligen Gebeine,
die ich nun weiter nicht beweine,
ruht wohl und bringt auch mich zur Ruh. . .”

Bach ska sjungas på tyska tänkte han och sjöng högt för sig själv.

Han åkte först till studenthemmet där morgonbönen – laudes  – pågick. Man sjöng Sakarias lovsång och Greger hann stämma in slutet – ”Han skall komma ner till oss från höjden, en soluppgång för dem som är i mörkret och i dödens skugga”.

Studenterna lade märkte till hans ankomst och kom fram för att skaka hand. Han välsignade dem inför veckans studier och de bad kort tillsammans. Det var första gången på en månad Greger ledde bön offentligt. Hallandskyrkorna hade inte hört av sig för vikariat så kollegorna verkade friska under hela mars och under alla mässor i påskhelgen.

Han körde sedan tvärs över centrum och upp till sjukhuset och LUX. På håll skymtade han Akademiska Föreningens magnifika tegelbyggnad.

 

-Greger, ropade några studenter till honom när han kom in i entrén vid LUX. Vi vill prata med dig.

-Javisst. Vi kan väl fika samtidigt, sa han.

De satte sig vid ett enskilt bord i kaféet och studenterna berättade att de skulle ha en vårdkase på Valborg sista april och ville ha med honom.

-Du kan väl hålla ett vårtal till studenterna, sa Benjamin, den student som fäst sig mest vid Greger. Snälla.

-Tack för förtroendet! Jag ska se i min almanacka och återkommer.

-Vi har en gruppchat på Discord som du kan hänga i, sa en student. Benny, kan du bjuda in Greger?

-Visst. Har hans mailadress, greger.svensson at svenskakyrkan.se eller hur ?

Han nickade. Nya elektroniska system intresserade honom inte, men Benjamin visade snabbt i hans telefon hur han skulle ladda ned och använda appen Discord.  Efter Benjamins inbjudan var de i gång. Chatkanalen döptes till Valborg2024.

Greger tackade och försvann snabbt uppför trapphuset till möte med handledaren. Han hade skrivit en forskningsplan som de diskuterade. Greger hade ingen vana vid akademisk planering, men hade skrivit många handlingsplaner och praktiska planeringar för pastoratet. Ofta om renoveringar, kyrkogårdsskötsel, personalpolicy, predikoturer och kyrkoårets 52 gudstjänster.

Nu skulle han formulera problem, syfte, bakgrund, teori och metod sa handledaren.

-Du har ju ett utkast som jag nog tycker duger, sa han. Vi kan utgå från det och lägga till under varje rubrik.  Syftet är det mest väsentliga och vad du ska hålla dig till.

Greger hade fått ett syfte från stiftet i Göteborg som den teologiska kommittén i Uppsala hade kommenterat. Det såg lite rörigt ut sa handledaren men alltid något.

-Huvudtanken ska vara judiska förföljelser av kristna i teori och praktik, sa Greger.

-The Stumbling block in theory and practice, sa handledaren, kan väl vara en titel.

-Ja eller nåt från Andra Vatikankonciliets uppgörelse på 1960-talet, svarade Greger. Jag har läst lite av vad påven Ratzinger skrivit sedan hans medverkan då.

-Visst men han är överslätande. Bättre att gå direkt till Matteus och sen därifrån. Här i Lund ser de flesta ordstriderna mellan Matteus och skriftlärda som en eldfängd internjudisk polemik, överdriven och misstolkad. Allt för att framställa fariséerna som hycklare.

-Jag har läst om det. Bra att ni har nyanserat bilden av onda judar och goda kristna. I Hallands kyrkor på landsbygden är det nog inte känt. Fariséer är ett skällsord.

-Du har ett gediget upplysningsarbete framför dig när du är klar. En svensk översättning borde göras. Har du läst bibelforskaren Candida Moss arbete om martyrskap?

Nej det hade Greger inte gjort. Han kände pressen från sina överordnade. Handledaren gjorde så gott han kunde, men Greger kände att han själv behövde bli mer intresserad av ämnet. Hur visste han inte. Att läsa mer om judisk-kristna dispyter räckte inte.

Han tackade och lämnade rummet. I korridoren träffade han den amerikanske forskaren Dean Erikson som frågade honom om Madison Margolin, en judisk skribent. Greger hade ingen aning om vem det var. Heller.

-Hon är nog mer känd i våra studentkretsar. De som vill testa, eh, acid or love drugs like MDA, sa Dean med ett hemlighetsfullt leende.

-Inget för mig och inte för dem heller, svarade Greger och gick med bestämda steg nedför trappan till kaféets matsal där en stark currydoft lockade honom och många fler.

-Ah, gobhi channa, sa en indisk student. Pasand hai.

-Yo lo gusta también, svarade en spansk studentska bakom Greger i kön.

Han vände sig om och alla tre övergick till engelska. Alla studenter talade bra engelska märkte Greger. De tre gjorde sällskap med brickor fyllda med blomkålscurry och bönor. Indiern hämtade vatten till alla tre. Greger hade sett dem i något studentgäng men han mindes inte. Så många studenter hade han talat med, ibland om allvarliga och personliga ämnen, att han inte kom ihåg alla.

Han frågade dem om studenternas Valborgsfirande men de visste inget.

-It is something Swedish, sa den indiske studenten Manoj.

-Yeah, a rite of spring, sa den spanska studentskan Rosa.

-They want me to give a speech, sa Greger. In Swedish I guess then.

-Nice, sa Manoj och Rosa samtidigt och skrattade.

-You can join, sa Greger till dem som log vänligt men avvaktande.

-Swedish outdoor customs are slightly pagan, sa Manoj. Nothing wrong with paganism, just an old tradition few Swedes know about. A spring bonfire was to fear off ghosts.

-And trolls and these small forest figures they mix up with Santa Claus, sa Rosa. Tomte the Swedes call them.

-Yes, indeed, sa Greger och log. Our folklore figure here in the North was a household spirit, a goblin or a gnome you could say,  that protected farms and humans. For the most time.

Manoj  började att berätta om liknande heliga skogsvarelser i nordöstra Indien men Rosa avbröt honom.

-We need to go to class, or lecture I mean. See you Padre.

-Nos vemos, svarade Greger.

Han satt ensam en stund med en kopp kaffe. Påsk brukade göra honom glad men han kände sig mer besvärad. Inte av studenter och forskningen men av en känsla av otillräcklighet, något han sällan upplevde. Vilsen.

Veckan fortsatte med seminarier, handledarträffar och studentsamtal som han nu värjde sig mot när de stötte på honom i korridorer, trappor och måltidsutrymmen. Att så många unga människor, som studerade religion, skulle vara så förvirrade kunde han inte ana från sin prästtjänst.

Dean Erikson undvek honom märkte han. Inte Anita som tog varje tillfälle att skvallra om prästutbildningen och jämföra med Uppsala, något han inte uppskattade. Inte heller ständiga referenser i seminarier till kriget i Gaza, vare sig från pro-palestinska eller pro-israeliska personer.

En brittisk-judisk gästföreläsare i Lund skrev ett sansat inlägg i Jerusalem Post som Greger uppskattade, men studenterna muttrade när han nämnde honom. Vårdpersonal demonstrerade  mot Israels krigföring vid sjukhuset intill LUX och studenter vid biblioteket. Annars var den lilla universitetsstaden lugn innan illegala protester bröt ut i maj med ockupation av Lundagård, hotfulla avbrott vid statsministerbesök och utfall vid doktorspromotionen i juni. Bortsett från 50 mediokra forskare brydde sig få stöket som dock fick nationell medieuppmärksamhet som givetvis kallade allt ”pro-palestinska protester”.

När han satt vid sitt skrivbord en eftermiddag i studenthemmet plingade mobilen till med signal från Discord-kanalen. Oftast brydde han sig inte om studenternas planer men hade tackat ja till att hålla ett tal.

Chatmeddelandet löd: Hej Greger, o tack för att du hänger med oss. Kan du komma till ett möte i kväll?

Han svarade att han helst avstod men om det var nödvändigt så kunde han komma.

Mötet var på Wayne’s Coffee vid Mårtenstorget. Greger gick in och hälsades av en grupp studenter som satt vid ett bord. Han kände igen Benjamin och Rosa och några till.

-Tack för att du tog dig tid, sa Benjamin. Vi har ett problem och det är viktigt att en klok person, en präst, som du kan höra vad några planerar på Valborg.

-Om jag kan var till någon hjälp så visst, svarade han.

 

Benjamin berättade om ett inslag som skulle ske efter hans tal. Några studenter planerade en rit där de med masker skulle trumma och dansa runt elden fortare och fortare tills de inte orkade mer. Då skull en shaman träda fram och få alla att följa hans rörelser.

-Även jag? frågade Greger.

-Ja, det är frågan, sa Benjamin. Har du lust att vara med fullt ut? Shamanen kommer från östra Ukraina, han flydde hit förra året och bor på ett studenthem vid Dalby. Om du vill träffa honom innan så kan vi ordna det men han talar inte engelska.

-Vad kallas hans tro? frågade Greger.

Studenterna svarade att han tillhörde rodism, gammal slavisk förkristen hedendom och att han var en volkhv på ukrainska.

Greger begrep att detta var något som institutionen inte skulle uppskatta, men det skedde på studenternas fritid. Och hans lediga tid. Samtidigt var det knappast något kristet i att medverka till hednaritualer.

 

Han stod upp från bordet och ursäktade sig, tog upp mobilen och ringde Anita. Hon svarade snabbt och han berättade om situationen.

-Aha. Benjamin är lite strulig men han kan nog styra upp detta, sa hon. Fixa ett möte med shamanen och oss bara.

Greger instämde och satte sig ned bland studenterna.

-Jag ringde Anita som är er lärare om ni går teologprogrammet. Hon är en gammal vän från Uppsala. Hon vill att jag och hon ska möta er ukrainare. Shamanen alltså.

-Okay, sa Benjamin men han pratar inte engelska.

-Vi ordnar det, svarade Greger. Att se honom är viktigare än att tala med honom.

 

Studenterna tackade för hans engagemang och lovade att ordna ett möte så snart som möjligt.

-”Vi hörs på Discord”, läste Rosa upp högt från sin mobil som översatte allt på chatkanalen till spanska.

-Muy bien. Vamos compañeros, lade hon till när studenterna packade ihop sina ryggsäckar och dukade undan koppar och fat.

De skildes och Greger körde tillbaka till studenthemmet. Han ringde Elisabet som inte gillade planer på ett Valborgsfirande med shaman och studenter.

 

-Men det kanske låter värre än det är, sa hon. Var försiktig bara.

-Jadå. Jag litar på Anita och känner mig inte orolig. Mer förundrad över deras tilltag. Studenterna är verkligen kreativa men kanske lite väl fantasifulla ibland.

Han avslutade samtalet med en bön för deras tro och kärlek, som Elisabet besvarade med en svarsbön. Ibland gjorde de så, en bad och den andre svarade med en bön. Sedan somnade de båda i varsin säng.

Kap 9

 

 

 

 

 

Greger körde igen nedför E6an. Inga surriga poddare i högtalarna denna gång, inte ens Läsarpodden eller Signumpodden, utan bara Kjell Höglunds gälla men varma stämma. Denne musiker skulle spelas i kyrkorna vid tillfällen som krävde både humor och allvar. Knappast något för körlivet men kanske yngre kyrkobesökare skulle fastna för hans stillsamma livsbetraktelser. En på tjugo kanske tänkte han.

Greger stannade inte på vägen utan körde direkt till teologernas tillhåll i det pampiga tegelhuset. Ingen kalabalik på parkeringen denna gång. Han stegade snabbt uppför trappan och in i korridoren till hans handledare som bokat in ett möte.

-Välkommen Greger, sa han.

-Tack.

De småpratade om vädret och forskarseminarierna. Sedan ställde handledaren honom en fråga som gjorde honom paff:

-Du blev inblandad i någon kris med en ung studentska sist eller hur?

-Ja, Dean drog in mig och jag försökte trösta henne efter  förmåga, men kände henne inte.

-Gott. Hon har inte gjort någon anmälan mot dig, annars har vi haft sådana fall. Varje år kommer universitetsjuristerna till alla institutioner med tydliga råd: drick måttligt, gå hem före midnatt och dansa inte med studenterna. Tyvärr kan inte alla hålla sig. Men ingen skugga faller på dig.

Greger pustade ut och undrade vad som skulle komma härnäst.

-Emellertid. Jag har fått veta av Anita Persson, som du visst är bekant med, att vissa studentskor lägger ut fällor för manliga lärare. Förr kallades de honeytraps om det gällde spioneri. Nu kallas de att göra en lyra. Varför vet jag inte.

-Jaha. Jag ska se upp med sådant.

 

Handledaren såg på honom och sa att Greger knappast var att betrakta som anställd, men flickan Lisa han hade hjälpt har tidigare försökt fånga in hjälpsamma män i kollegiet och sedan förtalat dem i sociala medier trots att hon inte hade några bevis berättade handledaren. Utpressning förekom men sällan. Ofta ville studentskor visa sin makt mot män. Testa som de sa.

-Så olustigt, sa Greger. Jag har viss vana av konflikter som dessa och ett par präster i stiftet har blivit avkragade så sådant händer. I deras fall fanns fog för biskopens beslut. Men jag känner till långt fler som förtalats och hängts ut. Särskilt i konfirmandgrupper.

De pratade om skillnaden mellan universitet och kyrka. Båda var lika oförberedda på anklagelser och aktioner, men de senaste åren hade ansvariga inlett tydliga riktlinjer för möten mellan studenter och lärare av motsatta kön. Aldrig ensamma, aldrig på kvällen och inga privata kaféstunder på stan med studenter.

 

Greger gick ut i korridoren. Han hade två seminarier att välja strax, GT eller NT som oturligt nog gick samma tid.

Han gick till GT, ett seminarierum fullt med doktorander. Professor Samuel Barmark ledde seminariet och första punkt handlade om ett avhandlingsutkast om den lyckade och framgångsrike okände judiske profeten Jesus från Nasaret. Barmark log när en nervös doktorand presenterade sitt paper.

Greger såg att Anita satt mittemot och vinkade i smyg. Hon log men sa inget.

I kaffepausen pratade de om vad handledaren sagt. Greger kände sig inte osäker men förundrad över hur normala kontakter mellan lärare och studenter kunde missförstås så pass.

-Och vad menas med att göra en lyra? frågade han Anita.

Hon svarade att hon inte visste riktigt men det hade något med en svensk författarinna och forskare att göra. Som forskat och skrivit om sina sexuella erfarenheter med handledare. Anita vände sig till några kvinnliga doktorander en bit bort. Hon kom tillbaka efter en stund.

-Tydligen har en författare Lyra Ekström och så ett till efternamn hållit på med detta.

-Aha. Jo, henne har jag hört talas om. Men då som expert på filosofen Iris Murdoch och metalitterära problem. Har aldrig uppfattar henne som intrigant manslukerska. I så fall var Iris Murdoch mer sådan. Givetvis.

Anita log mot honom och de talade om seminarier. Greger skulle nog inte följa detta med NT mer. Han skulle hålla sig till de i allmän teologi och judaistik.

Greger åt lunch i studentfiket LUX tillsammans med några doktorander och studenter. Med sin prästkrage blev han vänligt bemött och han beslöt att alltid ha den på trots att man sagt honom att lärare slutat med det på 1980-talet.

-Vad roligt att en gammal präst ska plugga med oss, sa en ung man med keps. Alltså, jag menade inte illa, inte gammal som gammal utan erfaren.

-Tack, det är nytt för mig. Jag läste för fyrtio år sedan i Uppsala men har alltid fortsatt med att följa forskning om teologi och religion. Vad ska du studera? Och vad heter du?

-Jag heter Benjamin och bor i Dalby här utanför, svarade han och fortsatte. Går religionsvetenskapsprogrammet. Sen får jag se.

-Du kan läsa till präst och sedan bestämma dig. Det finns gott om arbete för präster nu.

-Jo men jag är inte kristen utan mer inne på, vahettere, synteism.

 

Han förklarade att denna nya andliga rörelsen var populär bland studenterna eftersom den byggde på internetanvändare som skapare, en slags gudom.

-Syntheos betyder ju med, alltså syn och Gud, theos.  Gud är en process som vi själva ingår i. Allt är Gud.

-Låter som Spinoza, inflikade Greger som kände igen tankarna från filosofihistorien. Whitehead kom senare men jag har inte hängt med märker jag. Panpsykism är kanske inne.

-Oj men du är cool mannen! utbrast Benjamin. Alltså, jag känner till Spinoza och Whitehead men via Alexander Bard och Jan Söderkvist.

Han tog upp två tjocka böcker, Digital libido och Process och event, som han skulle skriva en kandidatuppsats om. Greger steg upp från bordet och tackade för sig.

-Lycka till Benjamin.

-Tack pastorn, sa han glatt. Behöver bara hitta en handledare som hänger med.

-Testa Dean Erikson, föreslog Greger som redan kände sig hemma i den akademiska världen.

Hans egna studier på fritiden hade bara varit ett nöje men här kände han sig hemma. En  egen fritidsforskare som hittat likasinnade sent i livet. Förutom Elisabet hade han ingen att tala med om vad han läste. Ibland träffade han sin bror Anders Svensson som var statsvetare i Göteborg så de hade visst utbyte, men det var sällan.

Resten av veckan gick åt att läsa och tala med forskare inom judendom. Hans handledare hade rekommenderat Greger att kolla upp samlingen av midrash-texter som fanns i biblioteket. Han letade länge tills han fann några handböcker på engelska men först hade han gått Mishna-samlingen. Som i alla universitetsbibliotek han varit stod böckerna i öppna hyllor där alla fick leta sig fram via hyllsignum.

Han var van vid Göteborgs universitetsbibliotek Humanisten men fick lära om i Lund. En annan skillnad var att i Göteborg gick man nere i mörka källargångar, men i Lund stod allt ovan jord med många sittplatser och stora fönster. Överallt studenter som hängde i soffor vid anskrämliga plexiglasfönster med sina mobiler och laptops.

Ibland blev han stoppad av frågvisa studenter som ville veta mer om kyrkan och kristendomen eller hade något aktuellt livsproblem. Han svarade vänligt och de verkade nöjda. På en vecka hade han säkert haft 50 korta samtal om man räknar in de frågvisa studenter, ofta fromma men okunniga,  som bodde med honom på Laurentiistiftelsens boende. Att en vanlig präst skulle vara populär trodde han inte. Kragen förutan hade han inte haft samma roll insåg han men också hans lugna sätt bidrog till uppmärksamheten.

Varje gång han reste hem till byn och Elisabet kände han sig upplivad av alla möten och tankar. Trött men nöjd. Januari och februari gick i samma takt, digra bokhögar, många papers, seminarier och ständiga samtal med studenterna som alltmer kom att betrakta honom som en informell studentpräst.

Den ständiga blåsten från havet ven över byn vid Hallandskusten. Den första mars började våren med snö och regn. Greger och Elisabet hukade sig i sitt hus. Bävade inför vad som skulle komma. I Gaza och i Sverige.

En avtäckelse, ἀλήθεια, den apokalyps Jesus förutspått vid sin återkomst, kom upp i Gregers sinne innan han föll i djup sömn.

Erik Axel Karlfeldts dikt Yttersta domen han studerat noga i ungdomen kom för honom:

”Nu är de stora tecknens tid, de svåra, de många.

Nu svartna knopparna i lid och sprida rutten ånga.

Nu vissnar jordens gamla barm utsugen, saftlös, platt och arm.”

Kap 8

De följande dagarna blev inte så händelserika. Greger gick på det judiska seminariet som nog var det andra han skulle välja av de tre övriga. GT och NT kändes rätt överflödiga men judaistik hade han aldrig sysslat med tidigare.

Han lyssnade på för honom helt nya ämnen som Leo Strauss om Maimonides, kabbala och lullisk kombinatorik, Sabbatai Sevis Messiaskomplex, Jacob Taubes erotiska anarkism, babylonisk halacha.

Hans handledare gav honom flera böcker på hebreiska om den tidiga judiska kritiken av kristendom. Som tur var fanns de översatta till engelska i ett nätforum, men han friskade upp sina språkkunskaper betydligt. Han skulle behöva göra detsamma med latin och klassisk grekiska.

I kyrkan fanns få som brytt sig om att fortsätta studera efter examen och prästvigning, men Greger och Elisabet hade båda för vana att följa med i aktuell bokutgivning inom religion, historia, filosofi och psykologi. De beställde på nätet och via Göteborgs universitetsbibliotek.

Att dra slutsatser om Guds existens från evolutionsteori och anknytningspsykologi gick utmärkt menade de båda. Det var inte att reducera Gud till en kollektiv faktor för människors överlevnad, även om dagens forskare menade det. Samma sak för vetenskapsmannen Stephen Meyers tes om Gud som en skapare av intelligent design.

Greger förstod tidigt i sin prästkarriär att han var mer nyfiken än sina kollegor. Det var ingen slump att just han lyssnat på svårbegripliga amerikanska podcasts där i bilen utmed kusten mellan Kärradal och Kungsbacka. Den biträdande prefekten i Lund hade blivit imponerad men Greger visste att hans begåvning knappast låg åt det intellektuella, snarare tvärtom. Han älskade att vara bland vanligt folk och tala med unga och gamla om livet och deras tro. Och att lösa problem. Praktiska och teoretiska.

Han var nog både folklig och högkyrklig. Kyrkans åsikter i kulturkriget intresserade honom inte alls och inte heller hans församlingsmedlemmar. I varje sådan diskussion ledde han in samtalet på Jesus och hans livsråd. De kunde vara båda radikala och konservativa men framför allt utomvärldsliga och samtidigt möjliga att hantera i denna, i jämförelse med eländigt och fattigt judiskt liv under romersk ockupation för två tusen år sedan, stillsamma värld, Sverige på 2000-talet.

Hans kusin Paul-Krister Matthiasson hade mördats av radikala muslimer för fyra år sedan. Han hade deltagit i begravningen i Uppsala domkyrka och då träffat hans indiska dotter Sara Sarasvati. Hon bodde nu i Stockholm och läste till bergsingenjör på KTH. Förra året gavs en minnesskrift ut om honom, Framtidsmannen, med ett stycke av statsministern, Paul-Kristers änka. Greger hade läst den snabbt och mindes att Sara konverterat till katolicismen. Vore roligt att träffa henne igen och tala om hennes religiösa resa.

Men livet var ändå ganska lugnt för kyrkoparet vid Hallandskusten. En solig ledig vintermorgon promenerade de vid stranden i Näsbykroks naturreservat. Elisabet gick framför Greger som inte hade stövlar som hon hade. Han steg försiktigt i hennes djupa spår tills de kom upp på en rejäl spång som slutade i en rastplats.

-Så välordnat, sa Greger när han satte sig ned. Jag är imponerad var gång vi kommer ut och ser att nästan alla kan ta sig fram. Barnvagnar och rullatorer får ju plats.

-Ja, i bredd, sa Elisabet och kisade mot den svaga solen som skymtade strax över Jylland i horisonten.

De solade sig i den kalla vintersolen en stund. Vinden hade avtagit under förmiddagen och några skarvar flög högt ovanför Malö ute i sundet mot Danmark. Ingen av dem sa något på en lång stund. Elisabet pratade hela veckorna, lyssnade mest och Greger kände sig fri när prästkragen inte var på varje dag med alla plikter som det innebar, inte minst samtal och möten.

-Den här våren kommer bli som en resa mot okänt mål, sa han. Lund verkar landa hur som helst. Undrar fortfarande varför jag drogs in bland okända studenter.

-Hade du prästkragen på? frågade Elisabet.

-Jo. Av gammal vana.

-Då tror jag att de såg dig som en klok vuxen man som kunde hantera den överspända flickan. Hade du träffat henne innan?

-Kanske. Anita presenterade mig för några studenter som var med amerikanen. Det gick så fort bara.

-Du är lugn och ordentlig och präst. Klart att du behövs där bland alla nervvrak.

 

Greger log mot henne. Hon viskade i hans öra och pussade på pannan. Sedan gick de hemåt till byn mitt i Löftadalen och åt lunch på den lokala pizzerian.

 

Elisabet hade ett själavårdssamtal på söndagskvällen hos en kvinna som inte hade tid att komma på vardagar. Hon tog sällan samtal utanför arbetstid, men det var tydligen kris i familjen.

Greger satt kvar ensam i läsfåtöljen med den bok han fått i gåva av sin församling, en upplaga av den judiska Bibeln och av det motsvarande kristna Gamla Testamentet på tre språk: hebreiska, grekiska och engelska. Han kunde lätt se hur samma stycke skrivits på olika sätt. Betydelser, ordval och sammanhang var ibland väsensskilda.

Den gammaltestamentliga profeten Jesaja talade om ett skott av Jesse stam, där ordet skott på hebreiska, netzer, härleds via ljudlikhet i Nya testamentet till byn Nasaret, men Greger såg direkt att det var en omöjlig tolkning. Sådant kunde judiska lärda lätt visa på. Han höll med där han satt med alla varianter framför sig där i fåtöljen.

Snart skulle en ny vecka i Lund börja. Han var beredd på nya intryck och var inte orolig för att studenter skulle ta kontakt med honom. Tvärtom.

När Elisabet kom tillbaka berättade hon att den drygt 30 år gamla  kvinnan inte ville få barn. Hon hade sällskap med flera unga män som kunde tänka sig att befrukta henne utan att ställa krav på ett förhållande.

Elisabet satt vid köksbordet och resonerade med Greger som hade haft liknande samtal. Ofta var unga och medelålders kvinnor välinformerade om det,  men de tillhörde ingen grupp eller någon familj. Bara likasinnade som träffades och lyssnade på musik. Några skar sig, andra rökte cannabis. Alkohol förekom knappast alls.

-Jag tycker nog det är positivt att dessa lidande människor inte förökar sig, sa Greger. De är inte livsdugliga och massor av barn föds i andra delar av jorden. Varför ska just vi svenskar existera?

-Vi fortsätter nog att finnas, sa Elisabet. Men du kanske har rätt i att just dessa såriga själar inte ska ta hand om små barn. De har ibland djur och klarar knappast av dem. Inte ens utekatter.

-Så vad sa du? frågade Greger.

-Jag svarade ärligt att hon givetvis var i sin fulla rätt att inte skaffa barn och att Gud älskar henne ändå. Inget om underlivsbesvär och infertilitet, sådant vet alla nuförtiden.

Greger nickade. Han hade svarat likadant. Uppmaningen i Genesis att föröka sig fungerar inte och har nog aldrig gjort det. Sexualitet och reproduktion är mer fristående från Gud än vad vissa teologer tror. Ändå var sambandet mellan sexualitet, religion och extas något som gick igen i de flesta kulter och trossystem.  Hans möte med Dean Erikson hade friskat upp hans insikter om rus och riter.

Greger berättade om sina utarbetade prästkollegor och Elisabet berättade om själavårdskollegor som hade drabbats av utmattningssyndrom medan de dukade av tillsammans.

-Du borde träffa dem i stället för kinkiga kvinns, sa Greger.

-Men du vet ju att vi i kyrkan aldrig klagar och jag skulle aldrig kunna ha dem i samtal, svarade hon. Förresten så har vårt projekt Jourhavande Teologer fått massor av samtal från kyrkfolk.

-Anade det, sa Greger. Och det de vill ha svar på börjar på bokstaven T eller hur?

-Teodice eller Treenighet, skrattade Elisabet. Slår aldrig fel.

-Jag grunnar mest på A. Apoteos och Apokalyps.

-Sluta grunna. Nu sover vi.

 

Han nickade och de släppte ämnet. Ingen av dem visste någon råd för förvirrade och utarbetade kollegor. Kyrkan hade sedan länge haft fler sjukskrivna och fler arbetsmiljöproblem än andra arbetsgivare.

De lade sig tidigt och talade om Gud. Båda kände en gudomlig närvaro var dag, inte bara i kyrkan utan i möten och i naturen. Livet var bra för dem. Gud var god mot dem.  Eniga somnade de tillsammans i den stora dubbelsängen där deras barn blivit till.

Kap 7