I denna kortroman möter en vilsen svensk präst den judiska tron på allvar vid teologen i Lund och far sedan till Tel Aviv 2024 för att tillsammans med sin fru praktiskt hjälpa till  vid det judiska delen av Internationella Röda Korset, Magen David Adom

Första kapitlet

Hela boken som pdf (i tryck efter nyår, håll utkik)

Några dagar senare var de båda kallade till Göteborgs stiftskansli. Spänningen var stor men varken Greger eller Elisabet trodde att de hade något att frukta. De satte sig i biskopens rum vid hans skrivbord och såg honom plocka i ordning några papper.

-Välkomna. Här är en sekretessförbindelse som jag vill att ni skriver under innan vi talar, förklarade han. Det är inget mystiskt eller topphemligt men vi har den här rutinen för speciella ärenden, som detta. Gratiae heter den.

Greger och Elisabet skrev under och sköt pappren över till biskopen Abraham Söderblom.

-Då så. Nu kan jag berätta: Ni har fått gratiae, av nåd alltså. Det kallas detta hemliga tecken på erkänsla som kyrkan tidvis har använt sig av när vi vill belöna våra särskilt lojala och särskilt behövande tjänare, men inte vill skapa uppmärksamhet och förväntningar eller en tävlan med nomineringar.

-Gratiae kan utfärdas av biskopar en gång per decennium om stiftet har medel. I Halland har vi sålt av skog under 2024 som gav oss rejält med klöver så efter ditt tal här innan jul bestämde jag mig, efter att en kvinna i Lund skickat in ditt namn som förslag, att slå till. Hon har förbundit sig att inte prata om det på teologen där nere.

-Aha Anita, sa Greger tyst för sig själv.

Elisabet nickade.

-Ni ska skriva en rapport om er vistelse, högst två sidor, med redogörelse för judisk-kristna relationer. Den kommer Uppsala att ta hand om och begrava, var så säkra. Inget hände väl heller?

-Nej, inte alls. Vi arbetade i kök och i garage med judar och andra folkgrupper utan några problem, sa Elisabet. Greger hade prästkrage ibland men ingen reagerade. Ja, han hade det inte i garaget, där hade han sin Lantmännen keps. Men ute i Tel Aviv. Själv hade jag diakoniskjortan på när han hade kragen men det var ingen som reagerade.

-Då ber jag att få tacka. Ni har skött uppdraget utomordentligt och må Gud vara med er.

-Vi ska tacka och inte berätta för våra kollegor eller familjen. Detta har varit oerhört att få ta emot.  Guds frid, sa Elisabet och Greger när de gick.

Mötet var över på tio minuter. De kom knappt ut ur Lilla Bommens kontorshus så förvirrade var de.

-Gratiae, sa Greger. Av nåd. Vi fick verkligen känna av Guds tacksamhet. Han är en biskop jag kommer minnas.

-Så överraskande! Hela resan och hela förra året var ju nytt för oss, sa Elisabet. Så mycket som har hänt under ett år.

-Ja. Mina studier och Tel Aviv har lett mig rätt in i historien med judar och Jesus. Men jag ska inte fortsätta i Lund. Det går inte.

-Varför inte?

-Om jag fortsätter att studera den judiska kritiken av kristendomen, inte Jesus egentligen, men hela historien efter hans död, så kommer jag nog förstå deras version av allt kyrkan står för.

-Du menar att judarna hade rätt om Jesus och Messias?

-Tyvärr tror jag det. Det kanske märktes under mitt föredrag här i Göteborg.

-Så tror du att vi fick resan för att du inte skulle lämna kyrkan? Verkar långsökt, lika långsökt som att kristna skulle attackeras i Israel för att Svenska kyrkan tagit ställning för palestinierna.

-Jag vet inte. Men om jag skulle ha skrivit den där avhandlingen om den judiska kritiken och visat mina sympatier och försvarat judarna så hade jag nog lämnat kyrkan.

-Och det vill du inte?

-Nej, det vill jag inte, så jag låter bli att gräva i kristendomen och judendomen. Vi vet egentligen inte alls vad som hände med Jesus. Bara att han levt som en vanlig arbetare i norra Galiléen, predikat som vuxen och blivit avrättad runt år 33. Efter fyrtio års kyrkotjänst och teologistudier är det sanningen, Elisabet. Det är rätt att inse detta.  Sanningen ska göra er fria skrev Johannes.

Hon sa inget men höll om honom. De satte sig i bilen och körde ned via E6:an och sedan Varbergsvägen  till sin hemby. Maj månad hade anlänt med blomning i alla träd och buskar de kunde se längs kusten från Ölmevalla med kyrkan till vänster uppe på en höjd. I deras egen trädgård hade Elisabet grävt ned lökar och Greger hade monterat pallkragar.

Han skulle bli heltidspensionär nu och bara predika när, hur och var han ville. Men det skulle dröja. Han förlitade sig på Gud och slöt fred med Jesus som han inte visste något alls om egentligen. Men Greger var, liksom den gåtfulle mannen från Nasaret och alla människor i sina bästa stunder, en sann man, en Guds man. Ish Elohim.

Slut. הסוף

 

Efterord

Tack till Hallandsprästen Carl Magnus Adrian, Lundateologoen Magnus Zetterholm och den kristet övertygade Micael Östlund för kloka synpunkter och till min fästmö, halländskan Ana-Maria Moreira, för kristet och varmt stöd och för den fina omslagsbilden

Länk till hela boken här

Tel Aviv är en ung stad, drygt hundra år. Några äldre minnesmärken fanns i Jaffa dit Greger och Elisabet gick ibland. Men annars tog de sig inte långt från sitt kära gästhem. Kristna grupper kom och gick, liksom ensamma turister och par, ofta i deras ålder. De åt ute varje kväll och gick in i Mark Twain Salon minst en gång i veckan.

På Magen David Arom hade de nu blivit som en del av den ordinarie arbetsstyrkan. De var bekanta med de flesta, men hade inte utvecklat någon djupare vänskap. Faktiskt var ingendera intresserad av längre öppenhjärtiga samtal. Inte för att samtalsämnen inte saknades.

Man kunde alltid dra upp Balfourdeklarationen och Sykes-Picot-avtalet vilket alltid retade upp några långsinta araber och judar, men efter Gazakriget hade få lust att dra upp hela historien igen. Man orkade knappt gnälla på Iran.

Ingen läste Haaretz, Jerusalem Post eller andra dagstidningar på arbetsplatsen. Inte ens gratistidningen Israel Hayom fanns där.

Greger hade ett lugnare syssla än Elisabet, men ibland kunde hans garage få in flera ambulanser samtidigt att förbereda. Elisabets kök gick sin gilla gång med reguljär Medelhavsmat och orientaliska rätter med produkter tagna från koshermärkta leverantörer.

Hon lärde sig laga blini, Golda Meirs kycklingsoppa och, givetvis, shakshouka, och mycket annat som deras pizzerior i Halland inte bjöd på. Faktum är att de inte åt pizza en enda gång i Israel. Inte heller kebab. De föredrog dolmas, tabbouleh och hummus med vitt vin eller öl på kvällarna.

-Jag skulle kunna stanna här ett par månader till, sa Greger en kväll när de satt vid en uteservering med utsikt mot Medelhavet.

-Fast jag gillar inte allt krigande och våld de har för sig, även om vi inte drabbats. Gaza är bara sju mil bort och det är en mardröm med alla flyktingar, raserade hus och bråk.

-Sju mil. Som ned till Halmstad. Jag vänjer mig aldrig vid denna konflikt även om jag är Israelvän. Så många förtvivlade israeler, över gisslan, de döda, de skadade.

-Så är det. Vi var i en liknande situation för runt 400 år sedan när Halland bytte från Danmark till Sverige. Då stred man överallt.

-Glöm inte slaget vid Helsingborg 1710 då vi slog dansken rejält.

 

De teg en stund. Norden och Mellanöstern var knappast lika hur än man vred på händelser och förutsättningar. Centrum och periferi kan inte byta plats. Napoleon gick inte mot Göteborg 1799 utan till den flertusenåriga staden Jaffa som Greger och Elisabet skymtade i horisonten.

Vinden blåste sval luft från havet och vågorna rullade in mot sandstranden nedanför. Lastfartyg syntes långt borta mot Cypern.

Sjöfarten hade återuppstått genom Suezkanalen efter att striderna i Röda Havet ebbat ut efter nyåret 2025. Attacker hade dock inträffat i Hormuzsundet i Persiska viken.

Israel och Iran skulle, som tidigare, fortsätta sina strider via mellanhänder.  Just nu var gränsen mot Libanon och Syrien lugn men alla visste att vid minsta svaghet kunde fienden slå till.

Israel hade inte klarat av att bevaka gränsen mot Gaza hösten 2023 och hade därför fortfarande ständig beredskap på Hamas attacker vid gränsen och från Libanon, men även inne i städer som Tel Aviv. Den bräckliga vapenvilan den 19 januari betydde inte mycket.

Ibland körde ambulanser från Magen David Adoms station i gränsstaden Sdreot in i det totalförstörda Gaza för akututryckningar, men palestinska Röda halvmånen hade huvudansvaret.

De dagliga bussresorna till Magen David Adom på Yigal Alongatan hade ibland soldater eller poliser ombord. Unga arabiska män fick visa upp sina papper och vissa surade så pass att de slängdes av och togs om hand av en piketbuss.

Ibland ljöd flyglarm och de visste var skyddsrummen var men behövde aldrig springa ned dit.

En majdag fick Greger och Elisabet ett stort kuvert till gästhemmet Beit Immanuel. De förstod genast vilka avsändarna var.

-Åh titta, Greger! Här är vi!

Elisabet höll upp en barnteckning av ett blått hav, gul strand och en stad med Gud svävande på ett moln. ”FAMO FAFA ISREL”. Barnbarnen hade fyllt kuvertet med fem teckningar på samma tema och i skilda utföranden.

De skickade i väg flera sms som tack till sönerna med bilder på sig själva där de höll upp teckningarna och fick tillbaka hjärtan och barnbarnens ord om saknad. Snart var det dags att lyfta från Ben-Gurion till Landvetter, om en dryg vecka.

Den sista veckan reste de upp till kuststaden Caesarea  för ombyte efter att ha tagit farväl av Magen David Adom och blivit avtackade med ett diplom. De lovade att starta en insamling till stöd för denna frivilliga räddningstjänst. Sen for de norrut.

Caesarea är ett autonomt område i staten Israel som drivs tillsammans av en privat stiftelse och staten. Familjen Rothschild hade köpt marken på 1950-talet och hyr sedan ut den till Israel.

Under Jesu levnad hade såväl Herodes den store, Pontius Pilatus, Petrus och Paulus varit där. Sedan bosatte sig kyrkofadern och den frie tänkaren Origines där, en av Georgs förebilder. Kanske för att de båda uppskattade Platon.

De solade och badade framför romerska akvedukter bland stenrika från alla jordens hörn. Ryska oligarker fanns i Caesarea berättade några pratsamma solbadare, liksom premiärminister Benjamin  Netanyahu och man spelade golf eller tennis.

-Så alla som bor här är rika och pensionärer, noterade Elisabet. De äter och skvallrar och vänsterprasslar säkert.

-Låter urtråkigt, sa Greger bakom en solhatt.

Han vände sig på mage och lät majsolen bränna en stund tills han inte klarade mer utan gick upp till en strandbar under tak. Elisabet följde efter när hon doppat sig. De beställde in varsin lime och lite oliver.

 

-Vad tänker du om Jesus egentligen? undrade Elisabet. Du tror alltså inte att han var Messias eller Guds Son? Kanske Människosonen?

-Njae. Det begreppet betyder att han var gudomlig medan Guds son att han var mänsklig. Tvärtom alltså vad många tror även om Daniel broderar ut texten ordentligt i GT. Döda Havsrullarna talar också om den kommande Människosonen och Jesus talar om Människosonen i tredje person. Han kan ha menat någon annan. Den som esséerna talat om.

-För mig är han en förebild, ett helgon, Herrens Ängel som vägleder oss även idag. Här och nu.

-Det har jag inget problem med, svarade Greger. Men då blir Jesus en moralisk tänkare som inte hade högre ambitioner än att få folk att göra det rätta. Som Sokrates eller andra moralfilosofer.

-Han ville få oss att föreställa oss Gudsriket, där allt är rätt och sant. En utopi.

-Och utopier har använts i goda och dåliga syften. Men i stort sett håller jag med dig. Minus Messias då.

-Du ska jämt tjafsa, skrattade Elisabet. Jesus är väl bra och kyrkan likaså?

-Javisst. Jag ska tiga om allt som inte går ihop. Det är det enklaste.

-Gör det och läs dina bibelkritiska böcker i smyg.

 

De enades om denna inställning för att inte hamna i ett gräl som de gjort ibland. Elisabets diakoniuppgift stod över Bibelns bokstäver och det ställde Greger upp på.

Efter ett till dopp i vågorna och en promenad i sanden gick de tillbaka till det rum i hyrde intill.  En israelisk man med flera lägenheter var värd och svenskarna var nöjda efter tre dagar vid havet. De hade med sig allt och redan nästa morgon gick planet. Taxi var beställd. Nu återstod en arrak med vatten på balkongen med havsutsikt.

-Är vi värda detta? undrade Greger. Det har varit som en drömsemester: göra nytta, se sig omkring i Israel, vila och turista på kyrkans bekostnad.

-Jo det är vi. Vi har slitit för kyrkan i snart 40 år och aldrig begärt något extra, svarade Elisabet. Vad stiftet än har för motiv att ge oss detta så kan vi vara nöjda. Det är knappast ett straff att sitta på en balkong i Caesarea med en drink och se ut över Medelhavet. Jag tackar och tar emot.

-Varsågod, sa Greger och log. Har heller ingen aning men vi får snart bli varse. Skål älskling!

-Skål!

De satt kvar en stund och pratade igenom resan, Israel, utryckningarna från Magen David Adom och alla de mött. Inte en gång hade någon förtalat kristna eller västvärlden. Alla i Tel Aviv verkade ha nog med att tänka på sitt lands framtid och all död och förintelse som drabbat dem och deras fiender i Hamas och deras sympatisörer runt om det lilla unikt framgångsrika landet i Mellanöstern. Så många oskyldiga arabiska liv gått till spillo enligt terroristernas planer.

USA:s villkor för stöd till Israel under Gazakriget kom upp ibland i diskussioner men kritiker mötte alltid motstånd.  Rachel Cohen bet av alla som surade med dräpande kommentarer från hennes judiska kvarter i Brooklyn.

Nästa dag for de i väg tidigt till Ben Gurion-flygplatsen.

-Shalom! sa Elisabet när de lyfte mot Göteborg.

Greger instämde.

-Yom tov!

 

De landade på Landvetter vid lunch efter mellanlandning i London och blev hämtade av en son med ett barnbarn. Alla kramades och pratade hela tiden ned till Halland. Saknaden hade varit stor men nu var den över.

Kap 29

 

 

 

En dag slank de in på hotellbaren intill och fick varsin dry martini i salongen, Mark Twain salong efter att den amerikanske författaren nämnt hotellet i sin resedagbok vid sitt besök 1901. Greger smuttade på sin drink medan Elisabet redde ut ett missförstånd på sin mobil mellan sönerna, ett inte ovanligt fenomen.

-Hej, sa en lång man som plötsligt stod framför Gregers fåtölj. Är ni svenskar?

-Javisst, sa Greger förvånat. Syns det?

-Din keps, sa den okände svensken.

-Lantmännen ja.

-Greger, du skulle ta av den när vi är ute bland folk, manade Elisabet.

 

Mannen och Greger nickade till varandra och började småprata. Mannen var en svensk frikyrkopastor på besök i Jerusalem och på väg hem nästa dag. Greger berättade kort om sin andliga kris och att Tel Aviv nog var bättre för honom än Jerusalem. Mannen nickade och instämde. Jerusalem var tungt och gammaltestamentligt. Han hade besökt staden förr men alltid känt sig lättad att lämna den för Tel Aviv.

Han presenterade sig som Sven-Erik Lagerby från Pingstkyrkan i Mölndal. Greger och Elisabet sa att de tillhörde Svenska kyrkan men inget mer.  När de satt i fåtöljerna med varsin drink ville de vara i fred. Pingstvännen kunde dock inte låta bli att kommentera kristendomens gemensamma arv.

-Så bra. Vi är alla kristna. Hans verk finns i alla kyrkor och omkring oss, sa pingstvännen.

-Jo. Jag håller med men den där tanken att det skulle finnas en naturlig teologi som skulle leda oss till Gud genom naturen och människan håller jag inte med om, svarade Greger. Man har gjort Gud till en människoskapelse som ser honom i vågor och i träd och vad vet jag.

-Aha, sa Sven-Erik och log. Du är barthian hör jag. Inte illa för en vanlig kristen att känna till Karl Barth.

-Sanningen att säga så är jag präst sen fyrtio år och faktiskt teologidoktorand nu i Lund. Men ingen pratar om Barth där. Honom har jag stött på själv genom egna studier av 1900-talets teologiska debatter.  Men jag föredrar Rudolf Bultman.

-Aha. Barth var intresserad av pingströrelsen mot slutet av sitt liv, sa Sven-Erik, men hann inte med mer innan han dog.

-Svenska kyrkan har väl sent omsider förstått honom men fortfarande skvalpar naturens vågor omkring  i kyrkorna, en svensk bondsk teologi. Och renar och björnar.

-Och tomtar, glöm inte dem! ropade Elisabet från sitt hörn. Och snögubbar och Disneyfigurer.

 

Greger suckade och Sven-Erik skrattade. Svensk kristenhet hade mist det mesta sedan första hälften av 1900-talet. Återväxten stod frikyrkorna för men även där frodades sagofigurer och folktro.

-Inte i pingst, sa Sven-Erik. Icke.

-Svenska kyrkan har väl blivit som Pastor Janssons kyrka i Hasse Alfredssons monolog, sa Greger. Men vi kanske inte kan bättre och alla vägar tillbaka verkar stängda. Nu är det klimatkyrka, surfkyrka, pannkakskyrka, golfkonfirmation och allt möjligt.

-Vad gnällig du låter, gubben min, sa Elisabet. Vi släpper kyrkan nu tycker jag.

 

Sven-Erik och Greger såg lättade ut och övergick till att diskutera folklivet i Tel Aviv. Elisabet lyssnade med ett halvt öra och vilade sitt trötta huvud. Slamret från köket var uttröttande och hon var inte tjugo längre. Hon beställde en gin och tonic till sig och en till Greger och Sven-Erik som dock avböjde.

-En cola blir bra.

-Du kan få en GT utan gin, sa hon.

 

Han nickade och sa att det var värt att pröva. Drinkarna anlände och de tre svenskarna sippade tillsammans under småprat om väder och planer för de närmaste dagarna. Sven-Erik hade inte tid med något innan avresa men Greger och Elisabet talade om att bada. 20 grader i luften och 18 i vattnet.

-Som Stråvalla strand om tre månader, sa Greger.

-Om fyra, sa Elisabet. I juli kan man bada där.  Knappt. Barnbarnen kan ligga i länge men inte vi och ungarna.

-Vi testar i morgon, sa Greger. Jaffa Beach, here we come.

 

De tog farväl av pingstpastorn och gick mot gästhemmet som låg intill. Badkläder hade de men inga parasoller eller liggunderlag. Elisabet gick ut för att shoppa medan Greger tog igen sig på rummet med en biografi om Golda Meir, den enda riktiga karln i regeringen som Israels grundare David Ben-Gurion kallade henne.

Han slöt ögonen ibland men fortsatte att läsa den spännande historien om Israels första decennier.

Varför flygplatsen inte hette Golda Meir airport i stället för Ben-Gurion förvånade honom. Eller så förstod han inte sig på Israel eller judarna eller hela kristendomen.  I sina tvivel om kyrkan hade han kommit att ifrågasätta allt.

Om européer överhuvudtaget kunde begripa sig på Mellanöstern och varför de skulle göra det alls. Om valet stod mellan Jerusalem och Aten hade han nog valt Aten. Eller än hellre Rom.

Kap 28

Han drömde oroligt och vaknade tidigt. Mindes inget men ett minne hemifrån dök upp: Han hade gått ned tidigt till en av vikarna med badgäster och sommarstugor för att se havet.  Campingen var nästan fullsatt och flera tält stod vid den nybyggda baptistkyrkan.

Som vanligt tänkte han på evangeliernas motstridiga uppgifter om Jesu födelse, liv och död. Det synoptiska problemet var att de tre första evangelisterna inte berättade samma historia. Den fjärde var utom tävlan på en egen kosmisk resa. Så rörigt, så illa hanterat, så fel.

Greger gick ned till den lilla sandstranden och klev runt bland tången. Då slog det honom att inga bibliska historier betydde mer än Gud. De var skrivna av människor och bestod av mänskligt material, inte Guds. Det enda som betydde något var Gud. Greger kunde för en stund släppa alla krav på logik och sammanhang. Han lade sin tro i Guds händer. Jesus hade vittnat om Gud precis som hans kusin Johannes Döparen gjort och som hans egen bror Jakob skulle göra efter hans död.

Vågorna var låga nu i sommartid. Vinden blåste lojt. Gud fanns inte  bara i naturen men han fanns där också. Greger tänkte på vad Leonard Cohen skrivit: ”Jag vet inte vart jag ska, så jag går till dig. Jag vet inte vart jag ska vända mig, så jag vänder mig till dig”.

 

Greger befann sig som i ett nytt land, en ny kustby. Han kände igen allt och ändå inte. Han betraktade förundrat alla omkring honom som fortsatte att leva. Själv var han i exil. Han sökte Gud och fann honom ibland.  Denna morgon i Halland när han släppt det bibliska som varande alltför menschliches, allzumenschliches, var Gud med honom.

 

Ett annat minne kom till honom: Han hade hållit ett besvärligt griftestal över en avliden bonde i Frillesås kyrka. Talet kom till på uppmaning av hans barn som berättat för honom hur illa de hade blivit behandlade. Vanligen tog han sällan intryck av sådana historier. Mannen i kistan kunde ju inte försvara sig. Men de var ihärdiga och verkade sanningsenliga så griftestalet innehöll en del olyckliga formuleringar som han nu ångrade.

Bonden hade få vänner och de som kom till kyrkan på höjden vid Biaredsvägen hade inget att säga vid kaffet efteråt. Tvärtom så instämde de i barnens kritik.

-Han var la ännasom flane, sa en karsk karl i svart kostym, men inte roli alls. En fesen en. Tack ska du ha för att du sa vad sant var. Så det var.

Greger kände sig illa till mods men bondens barn såg nöjda ut. Själv önskade han att han stått på sig och tagit fram mannens få goda sidor, men de handlade mest om skörd och försäljning. Vad Greger hade gjort var att säga sanningen även om det tog emot. Och det gjorde det.

 

Frukosten på gästhemmet Beit Immanuel var alltid enkel men både Greger och Elisabet uppskattade just anspråklösheten eftersom de var under outtalade förväntningar från Svenska kyrkan. Denna morgon fick Greger ett mail från stiftskansliet som förvånade men också lugnade honom.

-Se här! De skriver att de önskar oss lycka till och att vi inte behöver oroa oss för politik och jude-kristna förhållanden här nere. Två sidor räcker som rapport och allt ska lösa sig när vi kommer tillbaka till Göteborg!

-Mycket märkligt, sa Elisabet. Stiftet bjuder oss på tre månaders utlandssemester utan krav.  Det är något lurt med detta. Eller så har Gud ingripit.

-Vi litar på Gud, sa Greger. Vi kan ändå inte göra något om de inte ber oss. Nu ber de oss att vila och hjälpa till på Magen David Arom.

-Svårt för oss som alltid gjort rätt för oss, sa Elisabet. Men jag ska inte klaga. Om du inte gör det så ska inte jag.

 

De enades om att ta beskedet med ro och inte fråga varför de fått denna ynnest. Tids nog skulle biskopen förklara stod det i mailet från stiftsdirektorn.

Greger vred på armbandslarmet som gick till israeliska polisen och svenska ambassaden. De hade varsitt larm och hade testat det redan första dagen. Israel hade inga större konflikter med palestinierna, Iran  och andra fiender för tillfället sedan förra året. Iran hade lugnat ned sig efter Trumps tillträde i januari 2025.

Vid varje gathörn i Tel Aviv fanns övervakningskameror och drönare spanade från luften. Kpistbeväpnade soldater stod vid större byggnader och säkerhetskontrollerna var många och noggranna. Rykten om gemensamma attacker från Hizbollah, Iran, Hamas och Jemen hade surrat sedan sommaren 2024. Men USA:s stora hangarfartyg mildrade alla sådana försök även om lågflygande drönare från södra Libanon ibland tog sig igenom The Iron Dome.

Greger tog på sig Lantmannakepsen som han alltid bar vid garaget, Elisabet skakade på huvudet.

-Du kan väl låta bli den här i alla fall. Vi ska åka buss och folk tror du är en svensk byfåne.

Han log och tog av sig kepsen. Stoppade in den i sin ryggsäck och tog hennes hand när de gick till busshållplatsen. Hon pussade honom på kinden. En arbetsdag låg framför dem bland ugnar och grytor, skåpbilar och lager.

Tid till diskussioner om judendom och Jesus hade de inte och inga av deras kollegor verkade intresserade av religiösa spetsfundigheter. Några amerikanska judar försökte ibland att ta upp hur illa de messianska judarna betedde sig i sitt missionerade för troende judar, men de ignorerades.

-We don’t tolerate division here. All are equal before the state of Israel. Either you shut up or leave, basunerade chefen Rachel Cohen till dem på bred Brooklyn-dialekt.  No Yad L’Achim agitation. As we did in Queens, we do here. Arbet. אַרבעט.

 

De två svenskarna noterade med nöje hennes strikta hållning och fortsatte med sitt. Vad än kyrkan där hemma hade i tankarna när de skickade ned dem så skulle Greger och Elisabet knappast finna några förföljelser av kristna i Tel Aviv. Några muslimska frivilliga vid Magen David Adom behandlades som alla andra och fick tid till att be på sina dagliga tider vid Magen David Adom och på sina mattor i ett hörn.

En  ljushylt messiansk jude hade kommit fram till Greger en kväll på gästhemmet och predikat om Yeshua, den store frälsaren. Han kan lindra alla dina plågor hade mannen sagt.

Greger tackade för erbjudandet och sa att han var bekant med denne judiske kringvandrande lärare, en cohen.

-I have known about him for over 40 years.

– Baruch Atah Adonai Eloheinu, Melech Haolam, svarade mannen med ett leende.

Greger förstod att han talade om den judiske Guden som var Jesus Gud men också hans egen och denne judekristnes Gud. Äntligen fann Greger någon som satte Gud först. De hade ett långt samtal på engelska om Gud och hans budbärare  Yeshua.

Mannen verkade dela Gregers skeptiska uppfattning om Jesus gudomlighet. Gästhemmet Beit Immanuel var sällsynt öppet för alla sorters troende, alla maaminim. Även tvivlare som Greger.

Greger kände sig hemma  och Elisabets närvaro gjorde hans tillvaro i Israel fulländad.

”Ära vare Gud i höjden och frid på jorden, till människorna ett gott behag” var Lukas ord på Ölmanäs kyrka hemmavid i Halland som nu kom för Greger. Han tackade för samtalet och gick upp till deras rum som låg ovanför kyrksalen. Gud finns i Israel tänkte han.

Kap 27

Deras arbete på Magen David Adom innebar inga tunga dagar. Elisabet skötte grovdisken och grönsakerna och lärde sig allt om kosher vilket var givetvis nytt. Greger fann sig till rätta bland förråden och fordonen.

Många nya arbetskamrater, de flesta frivilliga och från hela världen men mest judar från Israel, även om det fanns kristna, muslimer och druser.

De fick uppskattning men kände båda att deras insatser var ganska begränsade. Hemma i Halland hade de personal- och ekonomiansvar och förväntningar från församlingar, kollegor och kyrkans ledning.

Här var de fria att disponera sin tid och även sina arbetsuppgifter i viss utsträckning. De var inte oumbärliga som de var i diakonirummet och i predikstolen.

Greger hade inte släppt tanken på att ägna tiden åt att finna Gud. Han tog upp frågan med Elisabet redan efter andra arbetsdagen efter lunch när de satt ensamma i ett hörn i matsalen och hon svarade jakande.

-Javisst. Det ska vi göra. Men fråga mig inte hur utan vi gör det bara, tillsammans.

-Vi kan knappast skriva brev till varandra varje dag, som en dagbok eller loggbok. Det var min första tanke men den har jag släppt.

-Nej ord har vi tillräckligt av.

-Återstår upplevelser. Vi går in för att finna Gud bara oavsett var och hur.

-Jag har egentligen ingen längtan efter att uppleva Gud eftersom jag känner hans närvaro varje dag jag lever. Men om du vill, käre make, så ber jag tillsammans med dig och gör samma saker som du så att du också möter Honom.

–Adonaj.

–Elohim.

De såg sig omkring. Ingen brydde sig om dem. Elisabet tog Gregers händer och höll dem mot sitt bröst. Så satt de länge tills de gick tillbaka till köket och garagen. När de var färdiga och gick tillbaka till gästhuset, en timmes promenad mot havet, höll de varandras händer.

Fyra på eftermiddagen sken solen över västra Tel Aviv så vackert att de följde solstrålarna längs Eliatgatan ned mot strandpromenaden. Mot Jaffa kunde de se den gamla klockstapeln i kalksten, ett minnesmärke sedan turkarna styrde Palestina för hundra år sedan.

-Det var här i Joppe, som Jaffa heter på grekiska, som Petrus uppväckte Dorkas eller Tabita som hon också kallades, från döden. En givmild kristen kvinna som insjuknat och dött men alltså kom tillbaka till livet genom sin tro på Jesus, som måste ha korsfästs bara ett år eller så tidigare.

-Och här hamnade Petrus i hänryckning eller hur?

Greger nickade och berättade historien om när en stor linneduk med tama och vilda däggdjur, kräldjur och fåglar föll ned från himlen. Duken hängde i sina fyra hörn över jorden med djur färdig att slakta och äta vilket Petrus vägrade men den Helige Ande insisterade.

-Att hamna i hänryckning med en linneduk över sig, sa Greger. En gudsupplevelse av Guds Nåde.

-Apostlagärningarna eller hur?

-Ja. Tionde och Elfte kapitlen. Sen drogs alla djur upp till himlen igen när Petrus inte ville ha dem.

De strosade längs strandpromenaden bland turister och israeler. Tiden innan solnedgången var alltid magisk tyckte de. Det var den blå timmen som de upplevt så ofta längs vikarna i Hallandskusten. Framför Greger och Elisabet badade Medelhavet nedsänkt i skymningsljus. De gick tysta och höll om varandra. Stannade till för att kramas och njuta av den magnifika synen utöver strandpromenaden Tayelet som betydde just promenaden förklarade Greger för Elisabet.

-Tack kära magistern. Todah, rabbi!

Greger log och rättade henne inte. Lärare hette egentligen moreh. Men han var faktiskt en religiös lärare så rabbin gick bra.

Guds närvaro talade de tyst om på vägen tillbaka. Hans lärjungar hade gått på samma stränder och bett till honom, Israels Gud. Även Jesus hade bett den traditionella judiska trosbekännelsen Shema Yisrael.

I Markusevangeliet besvarade han frågvisa skriftlärda:

»Vilket är det viktigaste budet av alla? Jesus svarade: Viktigast är detta: Hör, Israel, Herren, vår Gud, är den ende Herren, och du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft. Sedan kommer detta: Du skall älska din nästa som dig själv. Något större bud än dessa finns inte.«

Greger reciterade texten medan han steg in i gästhuset. Älska Gud och älska sin medmänniska är allt. Allt beror av detta, det visste han och det visste hans hustru. Tillsammans skulle de klara att uppfylla dessa två bud.

Kap 26

Greger och Elisabet väntade utanför de bastanta stålportarna vid Magen David Adoms högkvarter. Kl. 10 skulle en representant komma från utbildningsavdelningen men kvart över hade ingen kommit. Greger kollade sin mailbox varannan minut. Till sist kom en man med vit uniformsskjorta och den röda Davidsstjärnan på bröstet. Han ursäktade sig och öppnade tunga grindarna medan vakter såg på.

Greger och Elisabet visades in till ett mottagningsrum där de fick visa sina pass,  bli avfotograferade och vänta. Efter en halvtimme kom mannen tillbaka med en äldre kvinna som presenterade sig på amerikansk engelska som Rachel Cohen, föreståndare för frivilligenheten.

 

-Hello, sorry for letting you wait, ursäktade hon sig och skakade hand med båda två.

De gick förbi en passergrind och in till ett kontorsrum. Hon hade skrivit ut deras CV och sa att de nog skulle finna något för dem att göra under tre månader.

-What do you suggest?

 

Elisabet svarade att hon gärna kunde hjälpa till i någon personalmatsal och Greger att han kunde tänka sig att ordna med ambulanser och andra fordon när de kom tillbaka efter utryckningar.

-Both ideas sound excellent, sa Rakel Cohen. I have lots of young volunteers to manage but you seem old enough to take care of yourselves. What about living quarters? I have a proposal by the sea that is simple but functional small guesthouse. Beit Immanuel, a messianic Jewish place.

-You know best, sa Greger. Our sponsors will support your decisions as we do of course.

-Tov, fine, sa Rachel Cohen och reste sig. Come with me.

 

De gick in i en korridor och bort till ett arbetsrum med ett tiotal personer. Rachel presenterade dem som två kristna pensionärer ute på äventyr och sugna på att hjälpa till.

-Shvudim. Suedi.

Greger och Elisabet log och kände sig som två svenska turister bland hårt arbetande allvarliga hjälparbetare men alla log och kom fram och hälsade. De talade engelska och Greger svarade på sin bibelhebreiska vilket framkallade fniss och skratt. De flesta var israeler men ett par amerikaner och européer i fyrtioårsåldern fanns också. Några sysslade med akutärenden, några med teknik och några med administration.

-Vi får nog hålla oss till administratörerna så vi inte rör till något, viskade Greger till Elisabet.

Efter en stund hade alla klart för sig vad Greger skulle göra – serva fordon och packa in medicinsk utrustning – och Elisabet, hjälpa till i grovdisken och laga mat.  Arbetstider 9–15.

 

-It will be good for you to have time to look around, sa Rachel Cohen. I understood you were here for interreligious reasons so then you can visit our shuls, synagogues I mean, and talk to rabbis. My husband is a rabbi by the way.

-Great, sa Greger. We appreciate your kindness.

-Todah, sa Elisabet.

De gick en rundvandring i lokalerna och sedan utomhus. Gregers uppgift blev att bekanta sig med alla fordonstyper och deras besättningar: NATAN – livräddningsteam med läkare, ATAN – livräddningsteam utan läkare, vanliga ambulanser, TARAN – massräddningsfordon, motorcyklar, helikoptrar, ledningsjeepar, segways, buggyambulanser, ledningscentraler. Och lasta defibrillatorer, vattenflaskor, syrgastuber, sugar, absorberande pulver, blodsockermätare, bandage, kompresser och bårar.

Han förstod vilka garage han skulle serva och hälsade på förarna och mekanikerna. Förråden med medicinsk utrustning låg intill fordonen så allt var förberett för snabba lastningar och utryckningar.  Magen David Adom hade 2000 fordon och flera blodcentraler utspridda på knappt 200 platser över Israel med tillstånd att verka i Gaza men inte på Västbanken där arabiska Röda Halvmånen tagit över enligt avtal med internationella Röda Korset sedan årsskiftet.  Liknade planer fanns för Gaza.

Magen David Adom verkar under samma neutralitetsregler som Röda Korset vilket innebär att inga andra hänsyn än medicinska får tas vid behandling och vård.

Elisabets första uppgift  i storköket blev att skala lök till 200 personer. Hon log under tårarna och sa att det var det bästa hon gjort på länge.

-Så vänliga alla är. Jag är rörd till tårar, skrattade hon och Greger såg att hon menade det.

De gick sedan till blodgivningen för att donera sitt blod till blodbanken. Där fanns turister och vanliga Tel Avivbor tillsammans med personal. Personalen och givarna var i tjugoårsåldern, arbetade där frivilligt.

-Imponerande att så många unga israeler hjälper till, sa Greger.

-Jo, de har tre års militärtjänst också, sa Elisabet där hon låg bredvid med nål i armen. Efter Hamas anfall och kriget i Gaza lär den bli längre.

-Alla pratar om Gaza och vad de gjorde när Hamas anföll för två år sedan. Lika traumatiskt som 1967 och 1973.

-Vissa säger att 2023 dog flest judar sedan Förintelsen. Vidrigt.

-Magen David Adom är en del av det israeliska försvaret i krigstid så vi kommer få veta mer, sa Greger. Men jag är faktiskt inte så intresserad trots att vi är här i Israel. Känns som om vi har levt med Gazakriget i flera år.

-Vi tar en paus från politiken, käre man. Koncentrerar oss på Gud. Hashem.

 

De enades om att hålla politiska diskussioner på Magen David Adom till ett minimum och skapa egna rutiner för att möta Gud i det heliga landet. Ingen av dem hade gjort något liknande. De pratade ivrigt om denna chans som kyrkan gett dem, Gud vet varför!- sa Greger flera gånger.

-Vete fanken, sa Elisabet, men vi ska tillvara på dessa månader här nere. Vi går ut och tar en drink och tänker på saken. Eller vänta, först till det nya gästhemmet.

 

De tackade alla som väglett dem bland ambulanser, kök, fyrhjulsbuggys och akutvårdsväskor. Allt verkade fungera och alla var hjälpsamma. Det var bara de två svenska pensionärerna som behövde veta vad de skulle sysselsätta sig med  i Tel Aviv förutom att hjälpa till vid räddningstjänsten.

Först skulle de ta sig till det judekristna gästhuset Beit Immanuel vid gränsen mot Jaffa som Rachel Cohen rekommenderade. Från sitt hotell tog de en taxi ut till kusten där det gamla gästhuset låg med en blomstrande innergård av bougainvillea i vårblom i en klassisk medelhavsarkitektur.

-Här kommer vi stormtrivas, sa Greger när de fått sitt enkla men funktionella rum med kalkväggar och höga fönster.  Det ser ut som i Grekland.

Elisabet satte sig ned på sängen och andades ut. Hennes ögon var röda efter allt lökskalande men hon log och njöt.

-Så fint och enkelt, sa hon. Inget hotell men vi ska inte lyxa till oss för kyrkans pengar.

-Det är ett anglikanskt-lutherskt ställe sedan 1800-talet med en egen judekristen församling, så det passar mig perfekt, sa Greger som läst på i en broschyr som låg på ett bord.

-Vi går ut i alla fall, sa Elisabet. Nog med intryck för idag. Nu tar vi den där sommardrinken ungarna fick i vintras.

-Limon . . .

-Limonana.

De kramades och kysstes på sängarna som de föst ihop. Vilade en stund och somnade till.  Sedan ville båda ut. Greger gick först ut på Auerbachgatan och såg att det låg ett lyxhotell till vänster.

-De har säkert lemonad! Kom Bettan!

-”Hon är säker Gamla Bettan”. . .

 

De fnissade åt Disneyfilmen Robin Hood de växt upp med och den replik som Elisabet hört till leda sedan barnsben. Greger myste alltid när han retade henne men nu hann hon före. Småskrattande smet de in i hotellet och slog sig ned i en salong med en bar och djupa plyschfåtöljer. En servitör kom genast till dem.

-Bet limonana, sa Greger, bevakasha.

Elisabet himlade med ögonen.

-Ser du inte att det är ett helamerikanskt hotell? Mark Twain Salon står det ju.

-Well, well, sa Greger. I tried. Får se vad han kommer med.

Servitören kom med två gulgröna drinkar. De smakade inte som den halländska vintervarianten utan bättre.

De kände sig rätt utpumpade, tog fram sina mobiler, hittade hotellets wifi och uppdaterade barn och vänner om vad som hänt.   Tysta satt de vid sina skärmar en lång stund och sippade på drinken. Till sist sa Greger att han ville gå ut men Elisabet ville gå tillbaka till gästhuset.

-Jag är faktiskt trött redan. Klockan är halv två. Man tar väl siesta i Israel.

-Det heter shnatz, har jag läst, sa Greger. En bra idé.

De betalade och gick tillbaka till Beit Immanuel intill. Värmen var behaglig, 20 grader och solen låg på från havet. De drog ned persienner och lade sig under en filt.  Den första riktiga arbetsdagen var imorgon så nu ville de passa på att vila.

Greger somnade inte riktigt utan låg och funderade på vad han skulle göra för att finna Gud. Läsa Bibeln hade han gjort tillräckligt och teologi stod honom upp i halsen. Något annat sätt måste en trött präst finna på, annat än exstatisk närvaro av shamaner.  Han kom inte på något men somnade ändå ganska nöjd.

Kap 25

Planet landade tidsenligt på Ben Gurion flygplatsen i Tel Aviv i 20 grader. Resan hade gått bra även om Elisabet oroade sig över alla säkerhetskontroller. Greger var på gott humör.

-Älskling, nu börjar vårt äventyr som fria andar.

-Jag är inte fri om jag känner mig hotad, svarade Elisabet.

 

De steg ur planet och gick in i flygplatsen för att hämta bagage och gå inom inresekontrollerna, vilka tog sin tid. Ett tåg tog dem till Tel Aviv där de sedan tog en taxi till ett litet hotell för vistelse den första veckan. Därifrån var det gångavstånd till Magen David Adom  på Yigal Alon gatan, men dit skulle de först i övermorgon.

Nu pustade de ut på hotellrummet. Elisabet duschade medan Greger tog en öl han köpt i hotellets takbar bland turistande ungdomar.

-Allt känns annorlunda här mot Sydeuropa, men jag vet inte vad, sa Greger till Elisabet när hon kom ut. Standarden är sämre, servicen så där och så luktar det märkligt. Lite som i Turkiet.

-Turkiet har bättre vägar, sa Elisabet. Men du har rätt i att Israel knappast är som Europa och inte heller som Turkiet. Kanske som Grekland.

-Nej bättre än Grekland men bara annorlunda. Amerikanskt och samtidigt asiatiskt på något mystiskt vis. Orientaliskt är kanske rätt ord.

 

De lämnade samtalsämnet som vilka turister som helst hade kunnat fortsätta med och övergick till deras egentliga syfte i Israel: att arbeta som frivilliga för den israeliska hjälporganisationen Magen David Arom. Inga besked hade nått dem om deras arbetsuppgifter utan allt skulle lösa sig i övermorgon. De hade tid att strosa runt bort mot Rothschild Avenue som de hört talas om och slog sig ned på ett kafé.

Greger försökte prata hebreiska med servitören men det gick inget vidare. De fick dock varsin espresso och såg ut över alla flanörer i mittstråket bland träd och buskar.

-Ken och lo är det enda du behöver, sa Greger till Elisabet. Ja och nej alltså.

-Tack är väl bra också, sa hon.

-Todah. Det är väl allt.

–Yesuha ha mashiach är väl bättre, sa Elisabet med ett leende.

-Aha, har du smygtränat? Men det ska du inte ropa för högt här nere.

-Sluta tramsa, Greger. Vi säger vad vi vill. Oavsett var. Jesus är Messias.

 

Hon smuttade på espressokoppen och såg ut över gatuvimlet medan hon mumlade

–Yesuha ha mashiach, Yesuha ha mashiach, Yesuha ha mashiach, Yesuha ha mashiach…

 

Greger njöt av allt. Elisabets fånerier, Tel Avivs böljande folkliv, trafiken, strykande hundar och några få ortodoxa judar i svarta kläder och hattar. Några unga kvinnor höll varandra i händerna och pussades.

De gick tillbaka till hotellet och inväntade mötet med nästnästa dag.

Kap 24

 

-Nu har svenska Magen David Adom, det israeliska Röda Korset vi ska jobba för, mailat oss och de har kontaktat en kristen grupp som stöder  dem i Jerusalem, sa Greger till Elisabet en veckan innan avresa. Det kommer ordna sig.

-Det betvivlade jag aldrig. Men folk i Israel har viktigare saker för sig än två vimsiga svenskar, sa hon till sin make vid frukosten. Att ingen hört av sig är naturligt menar jag. Libanon, Iran, Syrien, Egypten är på tårna nu för att stöka till. Igen.

 

Israel hade haft en relativt stabil fred sedan sommaren 2024, men Iran låg på liksom Hizbollah vid gränsen mot Libanon och fler raketattacker var att vänta. Magen David Adom hade haft fullt upp med att lokalisera flyktingar på båda sidor från konflikten med Hamas och hitta släktingar. De mest akuta sjukvårdsinsatserna var gjorda och de två svenskarna hade antagligen lugna månader framför sig till sommaren 2025.

-De skriver att de vill möta oss först innan de ger oss arbetsuppgifter, sa Greger. Verkar rimligt om en tant och en gubbe ska arbeta som frivilliga hos dem. Gränsen är egentligen 30 år men kyrkan måste ha mutat dem.

-Tala för dig själv, gubbaskrälle.

 

Hon log och gav honom en puss på pannan. Allt var klart utom packning och skjuts till flyget men det fick någon av barnen fixa.  De hade tagit ledigt den sista veckan innan avfärd. Greger hade tackat nej till allt kyrkligt sedan ett tag så inga sjuka eller lediga präster ringde som de brukade. Han var ovan vid att inte ställa upp men det redde sig nog sa han för sig själv där han gick runt bland papper, prylar, böcker, skor och kläder.

En huvudbonad borde han ha med sig från Sverige och köpte en keps på lantmannabutiken dit han ofta gick för allt möjligt praktiskt.

-Nej men är pastorn på besök, sa Erik Andersson i kassan, och ska ha Sverigekeps på sig i det heliga landet.

-En svensk keps men helst ingen flagga om det går, svarade Greger och rotade bland alla kepsarna. Den här med Lantmännen på blir bra.

-Den är en storsäljare, skojade Erik. Ingen under 60 köper sådana.

-Tack den blir perfekt i Tel Avivs hipsterkvarter, sa Greger snabbt och smet ut i blåsten.

Kepsen värmde inte men skyddade hans alltmer tunna hjässa.

Innan de skulle fara bjöd de hem sina två söner med fruar och barn för en avskedsmiddag i vardagsrummet där ett långbord var dukat för tio. Elisabets mor var där men skulle inte stanna på middag. Greger hälsade alla välkomna redan i hallen med en drink gjord på israelisk arrak, mynta och citronjuice.

-Varsågoda, här är limonana, den populäraste drinken i Israel, sa han.

-En sommardrink pappa, sa en av sönerna. Det är minusgrader ute!

 

Alla skrattade men svalde snabbt den iskalla drycken och ville genast ha mer. Greger fyllde på och bad dem gå in i vardagsrummet där Elisabet hade ställt fram shakshouka, en tomatröra med pocherade ägg.

-Förlorade ägg mamma. Pocherade säger bara, ja vissa slags kockar, sa den andre sonen och hans fru höll med.

-Det låter roligare med förlorade ägg dessutom, fyllde hon i. Lite misslyckat så där.

 

Alla log och fnissade. De hade inte sett sen i julas och allt som hänt måste avhandlas.

Elisabets mot talade allvar med henne i köket om deras judiska arv:

-Se eu sou judeu, você também é.

-Mamma, du har tagit ett DNA-test det är allt.

-Você pode usar a lei do retorno!

-Men jag har aldrig velat flytta till Israel och jag är inte judinna!

-Você é um sefardita!

 

Elisabet gav upp och tog med sig modern ut till vardagsrummet. Hon orkade inte med en middag med alla barn, barnbarn och barnbarnsbarn, utan vinkade till dem.

-Adeus a todos lindos, sa hon när alla hade tystnat och väntat in henne.

En taxi väntade på henne utanför för transport till Varberg. Elisabet följde med ut och kramade om henne och sa de få ord på portugisiska hon kunde, det språk hennes mor föredrag alltmer ju äldre hon blev.

Barnbarnen undrade om Israel var farligt. De lyssnade noga på Lilla Aktuellt i skolan där kriget i Gaza rapporterats sedan attacken 2023, ofta utifrån palestinsk synvinkel. Greger frågade om de någonsin hade hört något judiskt barn berätta, till exempel om deras föräldrar dödats eller kidnappats men ingen av de fyra barnbarn kunde påminna sig  något sådant inslag. Palestinska barn däremot, och deras mödrar.

-Jag tror att det bara finns barn och mammor där, sa Felicia åtta år. Och i Israel finns bara arga gubbar.

Kvällen handlade sedan om barnbarnens intressen vilka var ridning, fotboll och rymden. Greger och Elisabet hade följt med till träningar och uppvisningar.  Men de hade inte följt med barnbarnet Anita till något observatorium.

-Jag vill antingen åka till Onsala eller Slottsskogen, sa hon. Ni kan följa med sen när ni är tillbaka, farmor. Farfar kan komma också om han vill.

-Visst vill jag det, svarade Greger som var lika ointresserad av alla barnbarnens fritidsaktiviteter. Ingen av dem läste böcker som han gjorde i deras ålder, varken fackböcker eller skönlitteratur. Men han höll god min.

 

Efteråt kände sig Greger och Elisabet utpumpade men lyckliga. De skulle sakna dem. Nätet och mobiler skulle inte vara samma sak som att ha dem alla hos sig enades de om medan de dukade av och satte in i diskmaskinen.

Kap 23

 

Avresa var satt till mitten av februari 2025, men mycket skulle ordnas innan dess. Greger åkte både till Halmstad för sjukvårdskurs och till Göteborgs synagoga för att träna vardagshebreiska som han knappast behärskade.

Elisabet såg till att de  i hennes själavård fick lämpliga ersättare, ett nog så knepigt uppdrag. De nya diakonerna skulle träffa hennes kontakter och sedan utvärdera mötena. Men bara ett möte gick fel och Elisabet fick byta ut vikarien, en ung diakon som inte gick ihop med en äldre man i palliativ vård.

-Du vet Larsson i Landa, han tar inte emot vem som helst, och inga yrhättor, sa Elisabet till Greger. Hon läxade upp honom om klimatpåverkan från hans lantbruk.

 

Greger log och förstod. Alla i bygden runt Landa var egna till skillnad mot de i Idala ett par stenkast bort mot Helsjön. Där var man modern och hade ekologiskt kafé och bageri med trubadur och vin på fredagskvällar.  Ibland predikade han i den lilla vackra kyrkan från 1200-talet. Kyrkkaffet i församlingsgården efteråt var alltid gemytligt och gott. Huset hade tidigare varit skola berättade de äldre i byn och de hade själva gått där till 1960-talet.

-Fröken bodde ovanpå, sa de äldre till Greger varje gång han kom dit. Nu är det Sveriges minsta bibliotek här och vi sköter det helt själva.

Han nickade och kände igen dem. De tackade alltid i hand för hans predikningar och bockade.

 

Men han hade bestämt sig för att sluta med gudstjänster och alla andra kyrkouppdrag. Efter hans föredrag på stiftet hade allt inom kyrkan känts fel. Han var välkommen sa alla men själv kände han sig inte hemma längre. Varken judendom eller kristendom intresserade honom längre, ändå skulle han forska om dessa religioner.

En resa till Israel skulle kanske väcka liv i hans bibelstudier och forskning om vad Talmuds skrifter sagt om Jesus. Eller så skulle han ledsna på alltihop. Jesus få predikoår var väl genomtröskade och han hade redan under prästutbildningen förstått att det viktiga skett efteråt, från korsfästelsen och fram till Paulus brev runt år 50.

En dag ringde en kollega från Varbergs församling och hörde sig för om Gregers föredrag i Göteborg i julas.

-Jag hörde att du inte blev rosad direkt där uppe, sa kollegan som var en god vän och en av få som Greger kunde prata teologi och religionshistoria med.

-Njae, de blev lite förskräckta. Ändå drog jag inte det värsta.

-Att Jesus enligt Jesaja skulle ha hetat Immanuel menar du?

-Nej, nej. Det är lätt att reda ut som du väl vet. Värre med att förklara varför hårdingen Pontius Pilatus skulle ha tillåtit någon att ta ned Jesus från korset, till exempel Josef från Arimataia. Tyvärr är det nog en legend. Dominikanen Crossan skrev ju för över 30 år sedan att korsfästa uppviglare som Jesus fick hänga kvar eller bli kastad i en grop med andra där gatuhundar och andra vilda djur fick ta för sig.

-Bra att du inte tog upp det, Greger, för det är ganska omtvistat och vissa kan inte ens diskutera saken. Liksom det mesta som forskare har funnit om Jesus första tid.

De talade en stund om stiftets nya vilja att ta upp kontroversiella ämnen. Greger var försiktigt positiv men hans kollega skeptisk.

-De skulle ha öppnat upp för 30–40 år sedan då hela den historiska Jesusforskningen briserade i USA. Nu är allt över och ingen minns vad som skrevs då.

-Säg inte det, sa Greger. Allt finns nu på nätet och i podcasts. Jag lyssnar varje dag på samtal mellan olika skärpta bibelforskare. Sen finns massor av andra religionsuttryck som inte fanns när vi var unga. Men allt är på nätet och det gäller att hänga med och följa de vettigaste.

-Vilka är de då? Vervaeke ger jag inte mycket för.

-Nej, han är svår. Men kolla upp The Stoa, Liminal Web, Parallax Media. En del kristet men mycket annat andligt. Eller kanske metaandligt.

 

Greger försökte förklara alla nya initiativ han mött på nätet men till sist gav han upp. Kollegan tröttnade också och de enades om att ses över en öl snart på den lokala pizzerian.

En resa till Lund gav inte mer kött på benen. Greger frågade efter kontakter på Tel Aviv universitet, men de handlade mest om filologi och politik. Å andra sidan skulle han inte få tid till att bläddra i böcker och tala med forskare under deras korta tid.

De reste tillsammans upp till stiftet för att höra mer om uppdraget. De skulle alltså dels göra nytta inom den israeliska hjälporganisationen Magen David Adom  – Davids Röda Sköld – som var knuten till Röda Korset och arabiska Röda Halvmånen, oklart med vad, dels höra sig för om kristna blev trakasserade på grund av västvärldens stöd till palestinierna.

För både Greger och Elisabet verkade allt väl tunt och rörigt. Men de hade inget emot att lämna Halland i februari för en betald vistelse i behagligt väder och i ett spännande men också farligt område.

Deras första frågor handlade givetvis om säkerheten. Mitt emot på stiftskansliet satt enhetschefen som deltagit i samlingen innan jul. Hon sträckte på sig och såg på Greger och Elisabet med klara ögon. Sen sade om mjukt:

-Ni är välkomna till oss i stiftet med alla slags frågor. Inga är för svåra.

-Tack. Den enkla frågan är vad ni vill vi ska göra i Israel. Det är relativt lugnt nu men plötsligt kan Hamas sympatisörer slå till igen inne i Israel och sen raketer från Iran och Libanon, sa Greger. Vilka åtgärder har ni tagit för att skydda oss?

-Ni ska bo på ett säkert hotell först, sedan tar  Magen David Adom hand om er, svarade hon. Ni kommer att bära ett larm som går till den israeliska polisen och till vår säkerhetskontakt på ambassaden i Tel Aviv. Israelerna är oerhört säkerhetsmedvetna, särskilt nu efter attacken i höstas.

-Jag har ingen sjukvårdsutbildning men stor erfarenhet av människomöten, sa Elisabet.  Vad kan jag göra där?

-Magen David Adom  kommer ordna något arbete. Det är det minsta ni behöver oroa er för. De har fått era CV och kommer höra av sig innan ni far i februari.

-Tack för informationen, sa Greger. Men det är en sak jag inte förstår: Hur kan Svenska Kyrkan sända folk till Israel för att ta reda på om judar förföljer kristna? Och hur ska vi veta det?

Chefen skruvade på sig och tog ett djupt andetag.

-Det har talats i vänsterpolitiska kretsar i Stockholm och Uppsala om att kristna i Israel inte är välkomna. Ja, några har till och med önskat att judar skulle misshandla kristna på grund av västs stöd till palestinierna. På så sätt kan dessa aktivister få vatten på sin kvarn om de onda judarna som inte bara ger sig på oskyldiga araber utan även oskyldiga kristna.

-Men det låter ju helt befängt! utbrast både Greger och Elisabet.

-Javisst, svarade enhetschefen. Vi här i Göteborg instämmer utom kanske någon rödhätta i Majorna och i Backa. Men i Stockholm finns den diakon som anmälde Julian Assange för våldtäkt och hon har ett visst inflytande i internationella kretsar inom kyrkan.

-Jaha. Men vad jag förstår står inte biskopen bakom detta, sa Greger. Han verkade ju vettig när vi sågs förra året.

-O ja. Men hela kyrkan har ett tungt lass att dra mot de som vill dra Israel i smutsen. 1968 års kyrka, som jag kallar den, är tyvärr levande över landet och de har bra mediekontakter. Klimat, sex, invandring, befrielseteologi, islamofili, fattiga länder är deras paradgrenar. Vi som stretar emot behöver bli fler.

-Jodå, sa Elisabet. Vi är på er sida för en folklig medlemskyrka utan pekpinnar. Men vi kan inte åka till Israel med uppdraget att bli trakasserade eller skildra trakasserier av kristna.

-Det förstår vi väl, sa enhetschefen. Vi vill att ni ska ha neutrala ögon och öron där nere. Bara registrera sakligt vad som sker. Kyrkans Palestina-Israel grupp vill ha en rapport efteråt. En ovinklad rapport.

-Jag lade av mig prästkragen då vid jul och har avsagt mig alla uppdrag. Jag är ju faktiskt pensionär halvtid och doktorand halvtid. Men om det underlättar för att bli igenkänd som kristen i Israel så kan jag ta på den igen.

-Det bestämmer du själv, sa enhetschefen. Troligen ser judiska israeler och muslimer alla västerlänningar som kristna så ni kanske inte behöver göra er till.

-Jag har en grön skjorta för diakoner, sa Elisabet. Tar med den då. Och ett stort kors.

 

De avslutade mötet med enhetschefen vid gemensamma kaffebordet i det öppna kontorslandskapet. Flera kom fram till dem och önskade lycka till i Israel. Greger var inte helt tillfreds med sin nya roll utsänd kristen representant för ett i Israels ögon propalestinskt land,  men Elisabet berättade om planerna och Magen David Adom som ingen kände till. De sa inget om uppdraget att ta reda på om kristna förföljdes. Kanske vänsterpräster i på västkusten skulle avslöja allt.

När de körde hemåt i regn på E6:an längs Hallandskusten diskuterade de allt de fått höra. De bestämde sig för att inte säga något till någon, varken familj eller arbetskollegor. Ett mystiskt band mellan dem hade uppstått, likt de fått efter Gregers uppenbarelse i Uppåkra.

-Det kan bli intressant med Israel, sa Elisabet. Jag var skeptisk i början men kanske är det en resa till det heliga landet som vi behöver just nu. Båda två menar jag.

-Israel är knappast ett heligt land längre, sa Greger, men vi ska ta vara på tiden där och utmana oss själva. Göra nya saker.

-Jag tycker vi redan har gjort mycket, sa Elisabet. Hela förra året var nästan kaos jämfört med tidigare då vi bara jobbat som vanligt.

 

Bilen svängde in i byn och de stannade vid affären. Båda gick in och blev igenkända. Att de skulle resa bort hade inte spridit sig så de fick själva berätta om planerna.

-Ojoj, herre min je, sa en äldre församlingsmedlem där hon stod vid mjölkdisken. Det kan aldrig gå väl som de krigar där nere.

-Vi ska vara försiktiga, sa Elisabet. Kyrkan vill inte ha oss skadade eller eländiga.

-Vi kommer sakna vår goenisse Greger! Dä blir la keligt här i våre Hallandstrakter, så dä blir.

 

Gumman skakade på huvudet men log mot dem och de vinkade till henne när de gick genom kassan. Så många i kustbyarna kände till prästparet. Greger och Elisabet kunde inte gå många meter på ICA eller Konsum utan att bli stoppade. Eller på Tappen som alla sa om bensinstationen, något varken Elisabet eller Greger vant sig vid.

Hemma lastade de ur alla varor och lagade en snabb lunch på potatis, stekt ägg, lök och bacon.

De småpratade om vad som förväntades av dem. Elisabet kunde tänka sig att göra lite av varje. Tvätta lastbilar och laga mat i storkök. Greger hoppades på något inom sjukvård. Han hade blivit intresserad igen sedan uppfräschningskursen i Halmstad.

 

-Två gamla svenskar som vi är kanske mest i vägen men vi får la ta oss fram själva, sa Greger.

-Ett äventyr få som vi får chans till, sa Elisabet glatt. Att slippa vårvintern här med allt regnande blir vår belöning.

 

Om en månad skulle planet lyfta från Landvetters flygplats över Heathrow till Tel Aviv. Utanför deras köksfönster ven vinden från Kattegatt. Ringhals skymtade i horisonten om de reste på sig och molnen försvann, vilket de sällan gjorde i mitten av januari.

Kap 22

 

 

 

 

 

Jul- och nyårshelgen förflöt enligt tradition hemma hos paret Greger och Elisabet: julnattsmässa, julotta, julmat med barn och barnbarn och sedan nyårsfirande i dagarna tre. Sen var de redo för något nytt och det blev det med besked.

-Ojdå, sa Greger när han läste mail från Lund på annandag nyår. De vill jag ska åka till Israel.

-När då? undrade Elisabet.

-Snarast möjligt står det. Stiftet betalar allt. Borta tre månader till att börja med. Du kan följa med och får ledigt från pastoratet enligt vad stiftet ordnat.

-Det var som sjutton. Hmm. Israel. Har inte varit där sedan personalresa på 90-talet.

-Inte jag heller. Jo, vi reste ett kyrkgäng från Varberg med Argument förlag ned till Jerusalem men det blev rätt turistiskt. Inget för mig.

Elisabet och Greger satte sig vid köksbordet med datorer och mobiler för att planera en tremånaders vistelse utomlands. Barnen fick tömma post och vattna blommor. De skulle byta den regniga och blåsiga halländska vintern med knappt någon snö mot 15–20 graders Medelhavsklimat.

Men anledningen till Israelresan var oklar ansåg Greger. Elisabet höll med.

-Både stiftet och teologen vill att jag ska undersöka om antikristna stämningar. Luddigt tycker jag. Inte så att historien med förföljelser av kristna upprepar sig från Jesu tid vilket är det jag börjat forska om. Men de syftar förstås på kriget mot Hamas i Gaza och den inrikespolitiska röran efter att EU, FN och USA lagt sig i på palestiniernas sida, eller så uppfattar israelerna oss i väst i alla fall.

-Sverige är knappast på Hamas sida nu med denna regering, värre om Linde och Wallström varit kvar, tillade Elisabet. Men det kanske inte vanliga judar uppfattar.  Att Palme stödde Arafat och PLO glömmer de nog inte.

De var eniga om att ska de åka så skulle en sjukvårdsuppgift eller annan viktig och relevant uppgift vara ett krav. Inte gå runt och fråga israeler om vad de ansåg om Sverige. De hade annat att tänka på efter Irans senaste attacker och raketerna från södra Libanon.

Greger mailade både stiftet och Lund för att ta reda på mer. Han bad också om att få en vettig uppgift i Israel som folk förstod och erbjöd sina tjänster som sjukvårdare i Gaza, något han tjänstgjort som vid P1 i Enköping. Men det var länge sedan så han bad dem om en snabbkurs vid Halmstads garnison.

Elisabet trodde att hon skulle kunna hjälpa till med lite av varje men det behövde också planeras. Hennes hebreiska var inte lika bra som Gregers men båda skulle klara sig med engelska hade Gregers chefer gjort klart.

-Vi får ligga i om vi ska komma i väg nu i vinter, sa Greger.

-Det blir stressigt tycker jag, sa Elisabet. Och inget är fixat.

-Ja, jag vet. Men vi får ställa krav och inte förväntas klara allt själva. Jag åker ned till Lund imorgon och sen till Göteborg.

 

De ringde barnen och försäkrade sig om blom- och postpassning. Många obesvarade frågor och en del oro. Israel var ingen semesterort längre, men de lovade att följa alla säkerhetsregler. Och att säga nej om inte deras krav tillgodoseddes.

-Vi är ju gamla mänskor, sa Elisabet. Vi kan inte åka hur som helst och bo i baracker som barnen.

Greger höll med och de tog en promenad längs kusten. Vinden ven och piskade snöblandat regn i deras ansikten. De höll varandras händer där de gick längs det nedlagda spåret i Rågelund. Måsar skränade och flera par med hundar var ute. Man hälsade på varandra här i trakten och nu blev det Gott nytt år. Israel kändes långt borta och Gazaremsan än mer.

 

Greger slog upp Gaza igen i Bibeln när han kom hem. I Domarboken Kapitel 6 stod det om de avgudadyrkande midjaniternas krig mot Israel ända bort till Gaza:

”Israeliterna gjorde det som var ont i Herrens ögon. Då gav Herren dem i midjaniternas våld under sju år, och de förtryckte Israel. För att undkomma dem tog israeliterna sin tillflykt till bergen, till grottor och fästen. Varje gång israeliterna hade sått angreps de av midjaniter, amalekiter och folk från Östlandet. De föll in i landet och skövlade grödan ända bort till Gaza. De lämnade inget ätbart kvar i Israel och inte heller några får, oxar eller åsnor.”

Dit skulle han, där den långhårige domaren och helige nasiren Simson slagits för sin älskade Delila för flera tusen år sedan. Greger och Elisabet skulle vara på biblisk mark, dränkt i blod.

Kap 21

Måndagen 23 december 2024 var en tom dag på stiftskansliet vid Lilla Bommen i Göteborg. Biskopen hade kallat folk från Lund, Uppsala och Gregers pastorat. Alla fick lämna ifrån sig sina mobiltelefoner och stämningen var spänd halv nio morgonen vid kaffet med muffins utanför samlingssalen Exodus.

-Då så, nu kan alla komma in, ropade enhetschefen för stiftets församlingar, en medelålders kavat kvinna med prästkrage och kortklippt grön lugg.

Ett femtontal personer satte sig vid de ljusa fönstren ut mot Göta Älv, däribland Elisabet, Gregers handledare, och en religionsfilosof från Kyrkans Hus i Uppsala. Greger satt på en stol vid ett tomt podium utan prästkrage.

 

-Välkomna alla, denna dag före minnet av Jesu födelse imorgon natt för minst 2024 år sedan, hälsade stiftsdirektorn Johan Ramgård. Vi ska tala om Jesus idag tillsammans med komminister Greger Svensson från Kungsbacka kontrakt. Han kommer att tala i cirka 45 minuter och sedan kan vi öppna för frågor. Ämnet är hans avhandlingsämne, judisk kritik och förföljelse av kristna, som han forskar om vid CTR i Lund, med stöd av stiftet. Välkommen Greger!

En tyst applåd följde Greger fram till podiet där han ställde sig med en pappersbunt. De församlade bläddrade i samma handouts som Greger hade och gjorde kommentarer på allteftersom:

-Det här vet ni ju redan men vi tar detta igen, sa Greger och läste upp från stödpappren.

 

JUDISK KRITIK AV KRISTENDOMEN

”Oklara och felaktiga hänvisningar till den hebreiska bibeln/Gamla testamentet. Ett urval:

Den nya förbundet enligt Jeremias profetia ska ske när Israels fördrivna stammar återförenats, inte efter en karismatisk talare dödats

Jesaja talade från 40–53 om Israels folk som den lidande tjänaren, inte om en individ eller Messias

Messiasgestalter har existerat i Israel men aldrig som en enda väntad enskild individ utan snarare två, en kung och en präst samtidigt med separata uppgifter

Davids släkt ska upprätta ett kungarike och skapa fred på jorden, inte dödas av ockupanter

Att tro på Messias och på Jesus är fel, Gud är den ende värdig att tro på

Jesus gudomlighet som avgudadyrkan

Gud som inkarnation är hädisk då Gud är okroppslig

Treenigheten som obegriplig och utan rötter i hebreiska bibeln, och knappt i Nya testamentet

En korsfäst Messias är inte trovärdig då denne inte fullgjorde sina uppgifter (återupprätta Templet, få alla judar att vörda Lagen och alla folk att vörda Israel)

Messias Andra Återkomst har inget stöd i hebreiska bibeln/Gamla testamentet

Judarna beskylls för korsfästelsen som var ett romerskt beslut och helt i den tidens ordning men judar har sedan dess fått lida oförskyllt och förföljts i tusentals år pga. den allt starkare kyrkan”

 

-Ni ser ju själva att det finns sakliga invändningar från judiskt håll och har säkert egna exempel, avslutade Greger genomgången.

-Javisst. Josefs släkting Jojakim som fördömdes av Gud i Jesaja 22 är ingen bra bakgrund för en Messias som ska komma från kungasläkten David, sa en komminister från Mölndal.

-Sen ska ju härledningen inte gå via mödernet som en del vill få Maria till om inte Josefs är rätt, fyllde en annan i.

-Tack alla, sa Greger. Vi tar en kort paus och går sen in på NT.

 

Han stannade kvar vid podiet och besvarade frågor. Ingen var otrevlig utan alla var respektfulla. En inbjuden rabbin från Göteborgs synagoga gjöt olja på vågorna genom att berömma Jesus kärleksbudsksp.

-Vår lärare Hillel kunde inte ha sagt det bättre, sa han till en krets runt Greger. Kanske Jesus lyssnade på honom i Jerusalem.

-Ja vem vet, sa Greger och gick bort till kaffebordet för att slippa detta skvaller om något obekräftat för två tusen år sedan.

 

Folk surrade i lokalen och Greger kände sig nöjd. Nästa pass skulle nog bli värre.  Stiftsdirektorn klappade i händerna och kallade folk att sätta sig. Greger gick runt med nästa blad och ställde sig igen vid podiet för att läsa innantill och kommentera. Han tog upp sitt stödpapper och läste högt:

 

PROBLEM I NYA TESTAMENTET

”De synoptiska evangelierna går inte ihop vid 1) Jesu födelse 2) Uppståndelsen (vilka som såg graven, vem/vilka som var där, vem som informerade Maria , var han uppstod) 3) relation till Torah och 4) hans gudomlighet som bara bekräftas i Johannes.

Jesus sa enligt Matteus 12:38  till några fariséer att han skulle återuppstå för dem vilket han inte gjorde

Enligt den hebreiska bibeln/Gamla testamentet ska syndare be till Gud och ångra sig, inte låta någon annan ta på sig ens synder, än mindre dö för någon annans

Paulus mötte aldrig Jesus i livet men skrev de första och de flesta texterna vid år 50, som dock kommer efter evangelierna som är senare från år 70  och bör börja med Markus, inte Matteus

Jesus bror Jakob, Petrus och hans församling i Jerusalem utmanövrerades av den högfärdige och antisemitiske Paulus och hans förtrogna

Texterna i NT skrev sannolikt inte av de tillskrivna författarna och inga var ögonvittnen till Jesus

Treenigheten som uttalad lära finns inte i NT, se Servetus

Jesus löfte om sin återkomst och att upprätta ett Gudsrike som utlovas i NT har inte inträffat

Jesus som det sista offret från Gud motsägs i Jesaja 56, Jeremia 33, Zakarias 14, Hesekiel 43 och Malaki 3

Jesus som en Andra Adam och existerade från tidens begynnelse är obegriplig utifrån judisk synpunkt och har inte stöd i alla texter i NT

Dopet som sakrament skapades av Paulus eftersom ingen av evangelisterna döptes i Jesu namn. Johannes Döparen anordnade dop i floden Jordan men det var för att få syndernas förlåtelse genom omvändelse och dop (Mark 1).

Det är först med Apostlagärningarna som skrevs runt år 100, dvs när alla ursprungliga Jesusanhängare dött, som dopet i Jesu namn antar den form kyrkan förvaltat den (Apg. 2).

Nattvarden är också något som var främmande för judar samtida med Jesus. De skulle ha uppfattat denna måltid som teofagi, något som existerade inom grekisk religion och mytologi vid denna tid

Den enda källan för nattvarden som manifestation av Jesu kropp och blod är Paulus. De tre synoptiska evangelisterna repeterar vad han sagt. Johannes säger inget om en måltid i den stilen och inte heller i den heliga handboken Didache som kan vara före Paulus epistlar.

När Jesus inte uppfyllde de krav som den judiska traditionen hade på Messias (världsfred, Israels enande under en levande Messias, judiskledd global Gudstro osv) omtolkades hans död av Paulus, Johannes med flera till att betyda att Jesus dog för alla människors synder och återuppstod för att förkunna ett andligt rike snarare än ett jordiskt.”

 

-Det var inte allt men det viktigaste, sa Greger och inväntade spänt reaktioner i den tysta salen. Som ni alla vet existerade det kristna grupper och kyrkor i ett par hundra år innan NT fastslogs så med den insikten kan vi vila i att troende klarade sig, och kan klara sig, utmärkt utan dessa kanoniska skrifter.

Ingen sa något utan alla funderade. De var välbekanta med invändningarna men hade aldrig stött på dem sedan universitetet och särskilt inte på stiftskansliet dagen före julafton.

-Vad vill du vi ska göra med det här? frågade enhetschefen för stiftets församlingar, en amper kvinna i mörk dräkt.

-Jag redovisar bara vad forskarsamhället vet, svarade Greger. Min egen insats blir att undersöka hur både extern judisk kritik och intern kristen kritik ledde till förföljelse av kristna de första hundra åren. Paulus 39 piskrapp, Stefanos stening, Jakobs död, kejsar Neros massaker  och så vidare kan ses som uttryck för judisk vrede över hädelse och för att Jesus bråk i Jerusalem hade riskerat judarnas fred med Rom i onödan. De nya judekristna fortsatte dessutom att vägra hedra de romerska gudarna och ville få samma undantag som judarna hade. Allt detta ledde till problem, det måste man inse.

 

Fler röster hördes och Greger fick ta varje fråga i tur och ordning. Efter trekvart var frågestunden över och folk började troppa av. Stiftets personal samlade in alla utdelade papper vid utgången och delade ut inlämnade mobiler. Greger vinkade till alla och biskopen kom in kort för att önska god jul.

Elisabet och Greger gick från Lilla Bommen vid älven till köpcentrat Nordstan mittemot Centralstationen där de slog sig ned på buffén Trattoria Prego uppe på en balkong ovan folkmyllret därnere i juletid.

De pustade ut tillsammans efter det spända föredraget. Ingen av dem ville stanna kvar och småprata. Stiftsdirektorn förstod dem väl men andra på kansliet dröjde kvar för att komma med invändningar. Någon frågade  om han kunde skriva sin avhandling på något annat språk än svenska eller engelska. Greger hade sagt att i så fall fick det bli på tyska vilket frågeställaren uppskattade.

Han tog ett glas rött vin och log mot Elisabet:

-Nu är det över! God jul älskling, sa han och skålade.

-God jul, käre make, svarade hon med ett leende. Det gjorde du bra, alldeles oavsett om jag håller med om allt.

-Det behöver du inte, min kära diakon. Det finns gott om Jesus och Gud för oss båda. Nu glömmer vi religionshistoria och teologi ett tag. Inte över julen men idag.

De högg in på alla bufférätter, från pizza över pasta till revbensspjäll. Nedanför stimmade julhandeln. För denna gång var hans arbete över. Hela hösten hade han tvekat och tvivlat över hur mycket kristendomskritik han kunde ta upp på stiftet. Folk hade stått pall men han visste att hans upplägg hade varit ganska beskedligt jämfört med vad han hade hört på podcasts och på nätet.

Israel och USA verkade var fullt med messianska kristna judar som vill missionera för troende judar och tvärtom. Och alla lade upp sina debatter och dispyter. I bilen upp till Göteborg hade han försökt lyssna några podcasts, men Elisabet hade bett honom att stänga av redan vid Kungsbacka.

-Nu tar vi bara Bach eller Einaudi, sa hon och satte på en mix hon hade med dessa kompositörer.

Greger protesterade inte utan hade kört tyst hela vägen till Lilla Bommen i regn. De förstod allvaret i att ge sig in i lejonets kula men allt hade gått bra, ja bättre än förväntan. Nu efteråt kunde de skoja om några fyrkantiga frågeställare som lät väl naiva, men Greger 0ade lugnt tagit upp deras synpunkter och försökt besvara dem.

-De där om att kristendomen skapades av två romare, Paulus och Konstantin, gillade de inte, sa Elisabet.

-Men det är ju sant.

Hemfärden längs Hallandskusten i regn gick fort och vid 14-tiden var de hemma i sitt hus. Greger lade sig att vila och Elisabet ringde upp barnen för julbestyr.  Ett omväxlande år var snart till ända men nästa, 2025, skulle bjuda på mer äventyr.

Kap 20

 

Handledaren hörde av sig varje vecka till Greger utan framgång. Han satt fast bland böckerna i trädgården hela september och flyttade sedan in i oktober. En vända till Lund för handledningssamtal gav inget resultat.

En vardag i november for Greger upp till Göteborg och universitetsbiblioteket bakom Götaplatsen för att lämna och hämta böcker. Hans bror Anders dök upp i lunchmatsalen en trappa upp enligt avtal.  De kramade om varandra och tog varsin bricka och satte sig med utsikt mot Renströmsparken nedanför.

-Jaha, hur går det för doktoranden ? Segt har jag förstått, frågade Anders.

-Ja. Som fanken. Jag läser och tänker men skriver inget.

-Tänka först och skriva sen är fel ordning.  Men läs inte för mycket. Har du någon deadline?

-Stiftet som delfinansierar mig vill ha ett föredrag innan jul. Vete fan.

Greger suckade. Anders hade doktorerat i Oxford på den tysk-judiske  filosofen Leo Strauss politiska idéhistoria och mot all förmodan fått en docentur i Göteborg där ingen sysslade med sådant som Leo Strauss.

Mest kvantitativa studier och opinionsmätningar på SOM-institutet.  Just därför fick Anders Svensson tjänsten trodde han för att de behövde någon som tänkte annorlunda. En jäst i degen sa han ofta om sig sin roll på Statsvetenskapen.

 

-Du får ta tjuren vid hornen innan jul och dra vad du tänkt. Skriv inte så mycket utan prata fritt, sa han till Greger.

-Tack för tipset. Jag är på väg in i något nytt, ganska okänt för präster och kyrkan. De kommer inte att gilla vad jag kommer med men det finns ingen återvändo.

-Till Golgata med dig! Bär ditt kors som en sanningssägare.

-Gånge denna kalk från mig, sa Greger och log.

-Annars, har du hört något från Sara, Paul-Kristers indiska dotter i Stockholm?

-Inte ett ljud annat än ett mail på min födelsedag, sa Greger.

-Inte illa. Detsamma här. Antar att hon trivs och har fullt upp på KTH.

 

De avslutade lunchen och Anders önskade honom lycka till. Greger släpade två bokkassar till bilen bland tegelvillorna i Lorensbergs Villastad. Brodern hade bott där en gång när han kom från England men flyttat till Olskroken med fru och tre barn.

Kap 19

Juli invaderas byn av sommargäster och turister, så även 2024. Man kunde höra både engelska och holländska på snabbköpet och husvagnskaravaner blockerade landsvägen.

Greger och Elisabet brukade fly sin stillsamma by den tiden men inte år. Greger skulle skriva ett första utkast till inledning, bakgrund, problemformulering och göra en forskarplan. Hans handledare hade varit på honom sedan i mars. Stiftet likaså. Men inget hände. Greger teg och tänkte.

Han läste och tänkte. Tänkte och läste igen. Gick promenader, pratade med Elisabet men höll sig ifrån alla kyrkor.  Inga stimmiga konfirmandläger vid havet med gitarrspel. Inga sommarpredikningar och vigslar i blom. Bara bibelvetenskapliga studier och fria strövtåg på nätet efter video med kunniga forskare som bedömde judar och kristna lika hårt, lika rättvist.

Att skildra de första decennierna efter Jesu korsfästelse hade genererat enorma mängder litteratur och debatt. Greger hade följt debatten i USA på 1980-talet sedan The Jesus Seminar som skämtsamt kom upp med handuppräckning vid lunchen med Dale Allison.

Genom detta fräcka tilltag spreds ett nyväckt intresse  om den historiske Jesus runt bland Uppsalateologer och en del nyfikna präster som Greger.  Han prenumererade på tidskriften Journal for the Study of the Historical Jesus ned till Halland men hade var nog rätt ensam om det bland präster på västkusten. Först i Lund hade någon nämnt tidskriften.

 

Hela juli gick och sedan kom augusti, Sveriges finaste månad. Sommardagar utan regn. Värme och sol. Greger och Elisabet tog långa promenader längs havet. Han berättade om sina tankar, sitt tvivel på kyrkan och vart hans kritiska forskning kunde leda honom.

-Jag är ju kristen, präst till och med och vill inte lämna kyrkan, men ju mer jag läser desto mer inser jag vilken rövarhistoria Jesus kom att bli. Inte av sig själv men av sina anhängare. Han var nog bra med sina liknelser och Bergspredikan. Men resten . . .

-Aha. Du är där jag var i ungdomen, sa Elisabet. Det går över.

De hade haft en ständig diskussion sedan studietiden om Gud och Jesus. Greger hade inte problem med Gud men med Jesus, Elisabet tvärtom. Den mänsklige martyren Jesus av kött och blod mötte Elisabet, vilket Greger nog förstod men han tvivlade på Jesus gudomlighet. Han såg Jesus som en exemplarisk profet, ett judiskt helgon, hasid, som upprepade vad Johannes Döparen, Daniel, Jesaja och andra sagt före honom. Men han var inte Gud.

Elisabet å sin sida såg Jesus som visade den rätta vägen till Gud och Greger höll med. Gud var oåtkomlig. Luther hade därför rätt i sin beskrivning av deus absconditus och han stod på Elisabets sida vidhöll hon. Greger lät Luther bero. Han ogillade hans antisemitism men än mer hans ovilja att ta hänsyn till goda gärningar.  Luther själv tog avstånd från Jesus bror Jakobs brev i Nya testamentet men Greger ansåg att Jakob borde stå staty i Rom i stället för Paulus och Petrus.

Kap 18

 

I Lund väntade Anita i entréhallen.  Hon viftade med en mycket tunn liten bok.

-Den här får du av mig som ett minne från Uppsala och som något du kan prata med drogprofeten Dean Ericsson om, sa hon glatt och räckte över det tunna häftet.

Rus och religion av Nathan Söderblom. På sista sidan stod det tryckt: Föredrag i Studenternas Helnykterhetssällskap den 14 januari 1906 på Studentkårens lokal i Uppsala. Utgiven 1968 av förlaget Bokfenix, Viktor Persson.

-Ha! Bok-Viktor, utbrast Greger. Vad roligt, tack! Nathan Söderblom, det var oväntat.

-Jag beställde den via ett antis på nätet, sa Anita.  Han var en stor författare och talare som inte väjde för något.

-Tack, snälla du. Dean Ericssons psykadelier är över 100 år försenade!

De skrattade högt och gick in i trapphuset och upp till lärarrummet. Där satt Dean Ericsson men ingen av dem sa någonting om bokhäftet eller Nathan Söderblom. Kanske visste inte amerikanen vem den store svenske ärkebiskopen var. Det kunde ändå inte vara sant, Nobelpristagare och ekumenisk världsledare.

Anita satte sig ned och pratade med Greger om den svenske kyrkoledaren. Hon vände sig till Dean med en fråga om hans rykte i USA.

 

-Oh, he is very well respected. He was over to the States several times, sa Dean nöjt.

-That’s good to hear, sa Anita.

-Inded, inflikade Greger och gav honom det lilla häftet om rus och religion. You might want to look into this.

-Oh my God! This is great! Söderblom as an early spiritual substance connaisseur!

 

Han läste den första raden som var på engelska:
-”The best of life is intoxication”! och fortsatte, ”Rusdrycken vart helig. Jämte tobaken och dansen blev den probat medel för medicinmän och sjamaner och trollkarlar för att komma i extas”. Tack Greger och Anita, this is great stuff!

-Vänta tills du läser hans doktorsavhandling om zoroastrism, framlagd i Paris 1901. En français.

-Mais oui, sa Dean glatt. Så roligt allt detta. Mina studenter som läser om synteism  kommer bli överväldigade.

 

Dean tackade överväldigad av sammanträffandet med den legendariske svensken och hans egen forskning, men måste stå upp hastigt och stoppa ned bokhäftet i kavajen. Han hade bråttom till en föreläsning och vinkade till Greger och Anita när han rusade ut genom dörren till lärarrummet.

 

-Han är bra, det är han men jag vill inte veta vad han gör på nätter och helger, sa Anita.

-Vi lämnar det, han sover nog och läser tråkiga böcker om LSD-tripper. Väldigt surriga och malande, sa Greger och hämtade mer kaffe. Nu ska vi ta itu med mig. Eller rättare sagt Gud.

-Oh, så intressant, sa Anita. Har bara sysslat med honom i fyrtio år.

-Här med, sa Greger, men nu är det allvar. Jag vill möta Gud.

-Som du gjorde där i studenthopen? undrade Anita. I så fall kan det bli svårt att fixa.

-Inte nödvändigtvis. Men jag vill ha en plan.

 

Han berättade om mötet med Elisabet på morgonen i Varbergs diakoni. Vad som skulle ske därefter hade varken han eller Elisabet någon aning om. Anita lyssnade noga och tänkte till. Hon hade inte sett honom på många år, ja sedan Uppsala på 1980-talet. Men han hade inte förändrats. Hon prövade några gemensamma minnen och han instämde, då som nu, i hennes synpunkter.

-På V-Dala satt Kling, Klingert och Jonter i högsätet. På Upplands Nordfors, bröderna Höglund och Sandan. Snärkes var ju kul med Antitek disco på söndagar.

-Ja, de spelade alltid Iggy Pops The Passenger som sista danslåt. Sen fick alla gå, sa Greger.

-Vi hade kul men det var bara för en tid. Alla studenter i alla ämnen visste att allvaret  och yrkeslivet kom sen. Tingsmeritering, AT-tjänst, församlingspraktik, vara lärarkandidat ute i Uppland och nere i Stockholm.

-Några blev ju kvar, som du Anita. Men du är okay, ja mer än okay.

-Tack för den. Jag slet fem år ute på Enköpingsslätten. Till och med i Härkeberga kyrka. Sen ville de ha mig tillbaka till Teologen. Så då  kom jag.

 

De fikade en stund till, ensamma i lärarrummet.

Greger sa till Anita att möta Gud inte var hans plan utan livet självt. Han hade inte tänkt göra något särskilt, inte kontakta shamanen eller använda de rusmedel Nathan Söderblom och Dean Eriksson talat om.  De reste sig upp och Anita kramade om honom.

 

-Det blir bra Greger.

-Ja. Det kommer bli bra. Är redan bra. Jag har en bestämd känsla av att något viktigt är i görningen.

-”Prästen som mötte Gud”, skrattade Anita och han föll i hennes fnissande.

-Nej den titeln vill jag inte ha på ett föredrag eller bok.  Vidrigt.

-Kan ju bli en bra film, sa Anita leende.

-Absolut inte. Jag vill inte veta av något sådant. Jag vill bara hålla för sant det som verkligen är sant.

 

De skildes åt under glada former och Greger gick till biblioteket för att hämta upp beställda boktitlar, en syssla han skulle komma att göra varje vecka i Lund, oavsett tid på året eller dygnet: Genom sitt låne- och passerkort kunde han hämta och låna beställda böcker själv utan hjälp från bibliotekarier. Smidigt men lite trist och opersonligt tyckte han.

I maj sken vårsolen för fullt över Lunds kullerstensgator och studentskockar på språng överallt. Fram till midsommar åkte han regelbundet utmed E6:an och besökte seminarier.  Sen kom sommaren, den bästa tiden i en universitetsstad ansåg Greger. Alla var borta, allt var stängt och det fanns inget annat att göra än att läsa och läsa, leta böcker och låna.

Juli var avsedd för skrivande så då stannade han kvar i hembyn vid Hallandskusten och sitt skrivbord omgiven av sina böcker om judendom och kristendom, Bibeln på hebreiska, grekiska, latin, engelska och svenska.

Havsfåglar skränade utanför i trädgården och Elisabet skötte trädgården. De drack elvakaffe och handlade tillsammans. Annars hände ingenting. Greger stirrade framför sig mestadels och kom ingen vart.

Kap 17