Leo Kramár, Årsbarn med världen. Memoarer. Eget förlag, 2025

Ekonomen, frilansskribenten och översättaren Leo Kramár föddes 1923 i landskapet Mähren, i den första tjeckoslovakiska mångetniska republiken som existerade 1918–1938.

Han har tidigare gett ut Rasismens ideologer från Gobineau till Hitler (Norstedts, 2000), översatt den tjeckiske filosofen Jan Patočka och driver bloggen www.leokramar.wordpress.com.

Nu har denne flitige, flerspråkige centraleuropé – vid 102 års ålder – skrivit sina memoarer. Läs hans egna ord.

Han berättar om sin barndom i gränsstaden Hodonín, där han lekte med kamrater och växte upp i en katolsk familj med styvfar, eftersom hans judiske far tidigt flyttat till Prag. Först när Leo är 15 år träffas de.

Tidigt grubblar han över sin far och frågar mormodern, som svarar att han är en lång, stilig herre.
”Men hur ser han ut, mormor? Har han mustasch?”

Mustaschen är viktig. Morfar har mustasch – liksom alla hans hjältar.
”Jodå, visst har han mustasch”, lugnar mormodern.
”Hur stor mustasch, mormor?”
Hon stryker lätt med pekfingret under näsan: ”Så här liten bara.”

Leo Kramár har ett fantastiskt detaljminne och har bevarat brev, resedokument och arbetsinstruktioner från ett rikt liv. År 1938 invaderar Nazityskland norra Tjeckoslovakien och ockuperar från 1939 till 1945 nästan hela landet.

Tyska soldater, SS-män och nazistsympatiserande tjecker tar över, och tonåringen Leo får det inte lätt, trots att hans halvjudiska identitet inte avslöjas. Han är döpt katolik men tvingas ofta visa upp dokument som styrker hans identitet, fastställd via en ”Kennkarte”.

Detta identitetskort – inte olikt de som används vid djuravel – skulle innehålla en ren arisk stamtavla med sju kristna dopattester i släkten, något Leos fattiga hantverkarfamilj saknar överblick över.

”Stå upp!” ryter en tysk kontrollant som inte är nöjd med Leos handlingar.
Han ställer sig upp.
”Gå fram och tillbaka i rummet”, fortsätter tysken och fyller i ett formulär.
”Vänd på ansiktet!”

Men tysken avbryter plötsligt förhöret och lämnar tillbaka den enda – i praktiken oanvändbara – identitetshandlingen. Utanför står SS-män med dödskallar på sina skärmmössor – de så kallade Totenkopf.

Läsaren får följa hans och andra demokratiska tjeckers umbäranden, först under Hitler, sedan under Stalin.

1947 reser Leo till Stockholm efter att ha fått i uppdrag att studera svenska revisorers arbete i företag och banker samt inom deras organisation, Föreningen Auktoriserade Revisorer (FAR).

Han besöker Gröna Lund och Skansen, äter på Berns och reser till Dalarna. Han imponeras av det svenska folkhemmets jämlikhet och välstånd – ja, dess präktighet – i ett land som skonats från ockupation. Det blir en resa han får stor nytta av.

I Tjeckoslovakien förbereds den kommunistiska statskuppen 1948, och  Leo planerar att återvända till Sverige. Han tar sig över gränsfloden mot Österrike, men hamnar i stället i flyktingläger i Wien, organiserade av International Refugee Organization (IRO). Där arbetar han med byggnadsarbete och korresponderar med sina svenska kontakter.

Andra i hans situation flyr till England, USA, Australien och Oceanien – eller till Främlingslegionen, som de ovetandes skriver in sig i och hamnar i franska kolonialkrig i Indokina.

Skildringarna av Leos hårda tid i Österrike visar på prövande villkor. Kamraterna i lägret är så hungriga att de grälar om hur en brödlimpa ska delas rättvist. De jagas av lägerkontrollanter som misstänker att de dödat höns med yxa.

Mutor förekommer: grammofonskivor med Beethoven, cigaretter, köttkonserver och dollarsedlar insydda i rockar. Men också medmänsklig hjälpsamhet från enskilda gränsvakter. Leo Kramár tycks, trots allt, behålla en stark tilltro till vanligt folk efter sina strapatser genom ett sönderskjutet Europa.

Hans judiske far förs 1943 från Prag till koncentrationslägret Theresienstadt, där han tidigare arbetat som arkitekt med stort konstnärligt intresse – något Leo själv ärvt, vilket märks i memoarernas teckningar.

Den 10 september 1943 skriver fadern:
”Min käre Leo, jag åker lördagen den 11 d.m. till T. I tisdags kväll fick vi besked att vi måste inställa oss för transport. Jag gör i ordning mina saker och är, så långt det går, lugn. Jag hoppas nämligen att vi ska återvända.”

Fadern, Leo Mayer, förs 1944 vidare till Auschwitz, där han mördas. Kanske i gaskammare, såsom sonen beskriver i det gripande slutkapitlet ”Kom ihåg!”.

Trots de dystra ämnena är boken bitvis humoristisk. Judar beskrivs av mormodern som märkliga människor som dansar runt en guldkalv, äter inte fläsk och tvättar händerna före maten. Märkligt – det gör man ju bara om de är smutsiga, konstaterar familjen Kramár.

En kärlekshistoria med en tio år äldre gift kvinna, som återkommer under flera somrar, utgör ett välkommet avbrott i den misär som den unge Leo upplever före och under kriget.

Andra livfulla inslag är skildringarna av den framryckande Röda armén, som inte tycks ha samma ordning och disciplin som de retirerande tyskarna. Soldaterna ser ut som bybor på harjakt – utan hjälmar och med hopplockade uniformer. Officerare känns igen på sina mer avancerade pistoler.

Tjecker med gardiner i hemmen kallas kapitalister, kvinnor våldtas utan pardon – ”Eto vojna!”, så är kriget. Tyska lik lämnas obegravda: ”Eto Fritz!” – det är ju bara en tysk.

Memoarer brukar omfatta ett helt liv, men denna bok skildrar endast tjugo år, 1930–1950. Det räcker gott. Vilket liv denne livskonstnär har levt.

Berättelsen är genomgående fängslande och boken kommer förhoppningsvis kunna beställas via nätbokhandlar. Tills dess kan man maila hans son, Leo Kramar J:r på leo.kramar@telia.com

 

 

Inlägg om Tjeckien