Amerikanen Steve Bannon (född 1953) är känd som den tidigare ledaren för högersajten Breitbart News och som kampanjchef för Donald Trump under presidentvalet 2016, följt av en kort period som strateg i Vita huset. Bannon är ingen akademisk tänkare, men få samtida idéer har fått större politiskt genomslag än hans. Hans betydelse ligger mindre i originalitet än i hans förmåga att fungera som spridningspunkt för ett äldre, esoteriskt tankegods med oväntade globala förgreningar.

Detta visas i den amerikanske religionsvetaren och etnomusikologen Benjamin R. Teitelbaums bok War for Eternity: Inside Bannon’s Far-Right Circle of Global Power Brokers (2020). Teitelbaum, som disputerat på nordisk nationalism och musikmiljöer kring bland annat Ultima Thule, bygger boken på mer än tjugo timmar inspelade samtal med Bannon. Där framträder en sammanhängande världsbild som förenar politisk aktivism med en djupt civilisationskritisk filosofi.

Bannons kritik av den västerländska liberala demokratin bottnar i föreställningen att det moderna projektet har stagnerat. Enligt honom har Västvärlden förlorat respekten för naturliga hierarkier, gemenskapens betydelse och de cykliska mönster av uppgång och förfall som enligt äldre traditioner präglar alla civilisationer.

Medan Väst befinner sig i dekadensens slutskede, menar Bannon, är asiatiska samhällen – mer konservativa och kollektivistiska – på väg upp. Endast den amerikanska arbetarklassen kan möjligen bromsa förfallet.

Denna hållning är inte unik för Bannon. Den tillhör en idéströmning som ofta kallas Traditionalism, eller philosophia perennis, och som annars förknippas med tänkare som Alexander Dugin, tidigare rådgivare till Vladimir Putin, och den brasilianske idédebattören Olavo de Carvalho, vars inflytande sträckte sig in i den förre presidenten Jair Bolsonaros kretsar. Traditionalismen hade förblivit en marginell esoterisk lära om den inte funnit politiska entreprenörer som Bannon.

I en senare artikel, författad tillsammans med religionsforskaren Gulnaz Sibgatullina vid Amsterdams universitet och publicerad i Journal of Religion in Europe (2025), drar Teitelbaum trådarna vidare – denna gång till Sverige.

Artikeln, ”Sufi Traditionalism, the Radical Right, and Swedish Islam: The Work and Legacy of Tage Lindbom”, kretsar kring den tidigare socialdemokraten och historikern Tage Lindbom (1909–2001).

Lindbom genomgick under efterkrigstiden en ideologisk förvandling från socialdemokratisk ideolog till en av Sveriges viktigaste introduktörer av traditionalistiskt tänkande. Han inspirerades av den svenske konstnären och sufiske mystikern Ivan Aguéli och av Kurt Almqvist, docent i romanska språk. Tillsammans bidrog de till att föra in kontinental Traditionalism i svensk idédebatt.

Denna tradition kan spåras till tänkare som René Guénon och Frithjof Schuon, vilka förespråkade en tidlös visdom bortom modern vetenskap och teknik. En mer populariserad variant lanserades redan 1945 i Aldous Huxleys The Perennial Philosophy.

Traditionalismen hämtar näring ur österländska religioner som hinduism, buddhism och särskilt islamsk sufism, men även ur västerländska former som ortodox kristendom och förkristna europeiska religioner. Gemensamt är betoningen på mystik, hierarki och andlig gemenskap, snarare än framstegstro.

Det paradoxala är att denna antimoderna och esoteriska idévärld attraherade en praktiskt orienterad maktspelare som Steve Bannon. Enligt honom missförstod efterkrigstidens vänsterliberala västerlänningar, som drogs till österländsk filosofi och new age-rörelser, dvs ”boomers”, hur djupt konservativa dessa traditioner i själva verket är.

Bannon har själv en brokig bakgrund: examen i stadsplanering, säkerhetsstudier och företagsekonomi, tjänstgöring som marinofficer ombord på hangarfartyg i Persiska viken samt en karriär inom finansvärlden. Hans politiska engagemang väcktes enligt egen utsago under Iran-krisen 1980, då han upplevde hur den demokratiske presidenten Jimmy Carter misslyckades med att hantera gisslantagningen vid USA:s ambassad i Teheran.

Teitelbaum dokumenterar även hur dessa idéer fått fäste i svenska högerradikala miljöer. Vid ett möte på Armémuseum i Stockholm 2012, arrangerat under rubriken ”Identitär idé”, presenterade den högerradikale förläggaren Daniel Friberg den ryske ideologen Alexander Dugin inför en publik på flera hundra halvfulla nationalister. I den senare artikeln intervjuas även svenska högeraktörer som Jonas de Geer, Patrik Forsén och den tidigare islamisten Mohammed Omar som jag träffat och gjort en podd med. Omar har skrivit om Tage Lindbom som han träffade som 17-åring. Se även Mats Andrén och JO Bengtsson.

Flera av dessa aktörer drogs, liksom Lindbom själv, till islam – särskilt till sufismen. Lindbom antog också namnet Sidi Zayd.

Även om högernationalism och islam i dag oftast uppfattas som oförenliga, förenades de här av en gemensam kritik av moderniteten och den västerländska upplysningstraditionen. Flera av dessa röster publicerades dessutom i den kulturkonservativa tidskriften Salt kring millennieskiftet.

Teitelbaum och Sibgatullina sammanfattar Lindboms betydelse som ett exempel på en bredare europeisk trend: konvertiter till islam som under senare delen av 1900-talet blev inflytelserika förmedlare av en konservativ kritik av moderniteten. Detta missnöje riktade sig inte bara mot efterkrigstidens liberala väst, utan också mot postkoloniala samhällen där liberalismen uppfattades som ett påtvingat projekt.

Forskningen som förbinder Steve Bannon med svensk idéhistoria och muslimsk traditionalism utgör en ovanlig men klargörande resa. Den visar hur till synes marginella religiösa och filosofiska strömningar kan få politisk betydelse – och hur samtida konflikter ofta har djupare rötter än vad den dagliga debatten avslöjar.