Denna text på engelska/ in English 2021

 

Parrhesia – frispråkighet i det antika Grekland

Att tala öppet i offentligheten – på torget eller inför en församling – rakt ur hjärtat för att avslöja viktiga sanningar kallades parrhesia i det antika Grekland för omkring 2 500 år sedan.

Begreppet kommer av pan (allt) och rhema (tal): att säga allt. Detta sätt att tala gav inte upphov till några formella filosofiska skolor såsom sofisterna eller retorikerna, men påverkade rörelser som kynismen och epikurismen och förekommer även i Nya testamentet, exempelvis i Apostlagärningarna 4:13, där det översätts med ”frimodighet”.

Sokrates framstår tidvis som den främste parrhesiasten, men han var mer än så – han var filosof. Alla filosofer är inte frispråkiga, och alla frispråkiga människor är inte filosofer; överlappningen är tillfällig, inte nödvändig.

Driften att säga sanningen kunde bli ett sätt att leva, ofta för excentriker. Den mest kända är Sokrates, som dömdes till döden år 399 f.Kr. för sina störande samtal i Aten. En parrhesiastes talar inte av val utan av nödvändighet: han följer sin natur och sin inre övertygelse.

 

Foucault

För den franske idéhistorikern Michel Foucault var sanningen inte garanterad av metod eller teknik utan av talarens uppriktighet och mod, med stöd i Aristoteles:

”Parrhesiasten är ingen professionell. Parrhesia är inte en färdighet, även om den har tekniska aspekter. Det är en hållning, ett sätt att vara som liknar en dygd – ett sätt att handla.”

Parrhesiasten är dock ingen profet. Han talar inte i någon guds namn utan i sitt eget. Han vittnar om något han själv sett och upplevt och som han upplever sig tvungen att dela. Därmed prövar han också om det samhälle han lever i verkligen är fritt menade Foucault som ägnade sin sista föreläsning 28 mars, 1984, åt detta ämne.

 

Testet för ett fritt samhälle

Den rysk-judiske dissidenten och israeliske politikern Natan Sharansky formulerar detta i det så kallade torget-testet:

”Kan en person ställa sig mitt på torget och uttrycka sina åsikter utan rädsla för arrestering, fängelse eller fysisk skada? Om ja, lever han i ett fritt samhälle. Om inte, är det ett fruktans samhälle.”

Frihet är dock otillräcklig om den görs till samhällets enda mål. Den tysk-judiske filosofen Leo Strauss menar att den moderna världen har misstolkat den grekiska frihetsidén och därmed även demokratin.

 

Dygd snarare än frihet

I den antika grekiska och romerska traditionen – och senare i medeltida judiskt och muslimskt tänkande enligt Strauss – var det dygden, inte friheten, som var människans yttersta mål. Frihet kan vara ett villkor, men dygden är överordnad. Frihet utan orientering mot det goda är moraliskt tom.

”De klassiska filosoferna avvisade demokratin eftersom de menade att målet för människolivet inte är frihet utan dygd. Frihet är tvetydig, eftersom den är frihet både för gott och för ont. Dygd formas genom fostran, karaktärsdaning och vana, vilket förutsätter fritid.”

 

Parrhesia och demokrati

Sokrates var medveten om sin roll som stickande insekt, en broms – en parrhesiast som inte kunde tiga, även när sanningen gick emot majoriteten. I den tidiga atenska demokratin var detta ofta direkt antidemokratiskt. Många som praktiserat parrhesia har stått i opposition till majoritetsstyret.

Filosofens uppgift är att fråga vad dygd är och rikta denna fråga till de styrande: Vad gör dem kapabla att styra väl? För Platon var det politiska livets mål att möjliggöra ett gemensamt liv där filosofisk eftertanke kunde ersätta ständig politisk konflikt.

 

Det osäkra sanningssägandet

Människan är inte skapad enbart för politisk aktivitet utan för ett samhälle som möjliggör dygd efter var och ens förmåga. Strauss skrev:

”Den rättvisa staden är den nödvändiga och tillräckliga förutsättningen för varje individs fulländning. Där är den gode medborgaren identisk med den gode människan.”

Att tala sanning offentligt är emellertid farligt. Platon menar i Symposion att det bland vänner kan vara möjligt, men i Staten visar han faran i att säga obekväma sanningar till en folkmassa. Grottliknelsens fångar liknar den demokratiska församling som två gånger dömde Sokrates till döden.

Humanisten Allan Bloom påpekade att Staten visar både varför Sokrates anklagades och varför anklagelsen var begriplig. Filosofi är till sin natur provocerande:

”Fientlighet mot filosofin är människans och stadens naturliga tillstånd.”

 

Det parrhesiastiska monstret

Bloom skriver vidare att människor älskar sanningen endast så länge den inte hotar det de håller kärt – jaget, familjen, nationen, kärleken. När den gör det betraktas sanningssägaren som ett monster.

Om filosofin var svår att tåla, var parrhesia ännu svårare. Sokrates erkände själv sin störande roll: ”Jag skapar endast förvirring” (Theaitetos).

Demosthenes skilde mellan destruktiv och legitim parrhesia. Den förra är oordnad och hänsynslös; den senare talar sanning medveten om risken för repressalier:

”Jag är medveten om att jag genom denna frispråkighet inte vet vilka konsekvenser mina ord kommer att få för mig” (Första filippiska talet).

 

Referenser:

Allan Bloom, Interpretative essay of Plato’s Republic

-”-           , The closing of the American mind (min kommentar)

Costica Bradatan, Dying for ideas. The dangerous lives of the philsophers

Michel Foucault, The courage of truth

Plato, Theaetetus

Fleming Rose, Hymn til friheden (recension )

Natan Sharansky, The case for democracy

Leo Strauss, What is political philosophy?

-”-        , The rebirth of classical political rationalism