1980 skrev författaren Lars Gustafsson en essä om det privilegium konforma medier och offentlighet har genom att beskriva vissa saker som problem medan andra tigs ihjäl.

Begreppet problemformuleringsprivilegiet är rätten att definiera vad som är ett problem. Genom rätten att definiera kommer också rätten att peka på hur problemet ska lösas. Om man vill besöka en populär grekisk restaurang men finner att det inte finns plats kan man å ena sidan hävda att restaurangen har för många gäster.

Ett annat sätt att formulera problemet är dock att hävda att restaurangen har för få bord. Det som har problemformuleringsprivilegiet kan hävda att Sverige har för många arbetslösa men ett alternativ är att istället hävda att Sverige har för få arbetsplatser.

I essän från 1980 ställer Gustafsson upp hypotesen att om det offentliga ger ekonomiskt stöd till medier och kulturella aktiviteter kommer det att skapa institutioner som endast kan överleva med offentligt ekonomiskt stöd. Gustafsson ställer frågan om det inte är så att den press och det kulturliv som inte skulle klara sig på en öppen marknad inte genom själva det offentliga stödet förändras”.

På engelska kallas begreppet ”framing”, dvs inramningen av vad som ska sändas, visas eller sägas till exempel i SVT/SR. Den italienske marxisten Antonio Gramscis begrepp om ”kulturell hegemoni” är ett besläktat begrepp som SVT/SR och andra konforma medier verkar ha tagit till sig utan att förstå vad de gör eller ens inse det, vilket SVT:s vd Anne Lagercrantz visade i intervjuer i den gånga veckan.

1980 var också det år då fyra svenska författare, av medierna i hopbuntade till ”De Fyra Gäng”, kritiserade medier och kulturliv i Sverige som alltför lojala mot makten, ofta Socialdemokratin men även de borgerliga regeringarna (1976–1982). Sven Fagerberg, Jan Myrdal, Lars Gustafsson och Sven Delblanc utmanade den medievänster som de ansåg dominerade över medborgarnas huvuden. De tre första hade stått till vänster och stod kvar i Myrdals fall.

Lars Gustafsson önskade sig hellre en auktoritär stat av 1800-talsmodell med begränsad rösträtt och kungligt styre än 1970-talets mjuktotalitära socialstatsbyråkrati som log medan den utövade samma repression då som nu.

Begreppet ”hönster” lanserades av Jan Myrdal för motståndarna som vurmade för förnybar energi och känslosam socialporr, dvs mediefolk som var lojala mot makten oavsett om den var höger eller vänster. Begreppet ”hönster” kan återanvändas idag utifrån det ”socialmoderata” konsensus som råder inom SVT/SR/DN/TV4 och etablissemangsmedier i deras motstånd mot SD sedan pariapartiet kom in i riksdagen 2010, där Moderaterna Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt lett striden.

Myrdal gjorde sig lustig 1980 över feminism och miljötänkande:

”För den som vill förklara att genmanipulation är av djävulen eller att livmodern får halva mänskligheten att tänka på ett alldeles intuitivt och speciellt sätt eller att sol och vind och biodynamisk odling löser alla problem eller att det gäller att förverkliga sig själv och känna samhörighet eller man måste lära sig behärska peristaltiken och förmå dricka mjölk med ändtarmen finns alltid plats inom vad som nu kallas vänster”.

Johan Norberg beskrev debattläget från Delblanc/Fagerberg/Gustafsson/Myrdal initierat i ett bidrag i festskriften till PJ Anders Linder, Den borgerlige optimisten (2013), se även Anders Frenanders avhandling Debattens vågor. Om politisk-ideologiska frågor i efterkrigstidens svenska kulturdebatt (1999).

De svenska författarna var inte ensamma om att diagnosticera landet som halvtotalitärt och godmodigt paternalistiskt. 1971 hade den brittiske utrikeskorrespondenten Roland Huntford gett ut vidräkningen med Sverige, The New Totalitarians.

Tio år senare var det dags igen då tysken Hans Magnus Enzensberger fick fem helsidesuppslag i Dagens Nyheter i serien ”Svensk höst” 1982. Han skrev:

”Det ser ut som de eviga organisatörerna av denna svenska kultur, Socialdemokraterna, har framgångsrikt och genomgripande genomfört ett projekt som alla tidigare regimer, från teokrater till bolsjeviker hade misslyckats med, nämligen att tämja människor”. Läs mer här

Det verk som sammanfattar den svenska vänsterns omprövning efter 1970-talet, marxisterna Håkan Arvidssons och Lennart Berntssons Makten, socialismen och demokratin. Om det förstatligade samhället, gavs ut 1980 på marxistiska Zenits förlag i Lund och var en bok Olof Palme fann tänkvärd.

Där riktas en teoretisk kritik inte bara av marxismens grundförutsättningar i planekonomi och socialisering utan även av de socialdemokratiska anspråken på att styra medborgarna i en avancerad byråkratisk välfärdsstat, den vision som röstades bort 1976 och 1979. Författarna ville minska statens maktutövning. Arvidsson och Berntsson skrev:

”Vad vi här har i åtanke är förvisso inte besparingar på den offentliga budgeten. Det är inte anslagen till skolmåltider och åldringsvård, utbildning och forskning, som måste minskas, utan statens makt och befogenheter över den civila sfären, och dess tilltagande dirigering och reglering av människors liv och arbete i vardagen”

Palme tog till sig av kritiken när han vann valet 1982 och tillsatte vännen Ingvar Carlsson att leda förnyelsearbetet med den offentliga sektorn tillsammans med civilminister Bo Holmberg.

Han var inte ensam i att teoretisera om den sfär som inte är marknad eller offentlig sektor utan mellanmänsklig och medborgerlig. Den moderate ideologen Hans Zetterberg och före detta maoisten Göran Rosenberg, då chefredaktör för den liberala tidskriften Moderna Tider, var lika ivriga tillskyndare av det civila samhället vid denna tidpunkt runt 1990.

Under 1980-talet hade tänkare både till höger och vänster debatterat om hur statens makt kunde stävjas och en civil humanism uppmuntras. Samtidigt pågick inom den unga socialdemokratin en motsatt debatt om ”egenmakt”, ledd av Karl-Petter Thorvaldsson, före detta LO- bas och näringsminister 2021 och Tomas Eneroth, riksdagsman (S), där folkets missnöje med stora anonyma system togs på allvar. De flesta politiker och debattörer till vänster insåg detta efter Maktutredningen 1990 där en av slutsatserna löd,

”För många framstår den offentliga sektorn idag inte som lösningen utan som problemet”.

Dagens ifrågasättande av Public Service problemformuleringsprivilegium har djupare rötter än vad som hittills framkommit. Dags att läsa om den tidigare kritiken.