Högerpopulism och högerradikalism

Uppmärksamheten på SD:s historia och framgång på senare tid förvirrar de som inte kan hålla isär högerpopulism och högerradikalism.

DN:s ledarskribent Lisa Magnusson gav tydligt exempel på detta 21/11 då hon skrev om att Jimmie Åkesson är en husse med två hundar, varav en inte är rumsren:

”Å ena sidan den breda massa som välkomnar invandrare om de anpassar sig och gör rätt för sig. Å andra sidan de radikaler som hör hundvisslan, ser svansen och förstår vad Sverigedemokraterna egentligen vill, och att det är samma sak som när partiet grundades: Invandrare ska inte integreras, egentligen inte ens assimileras. De ska ut”

Ständigt görs denna märkliga jämförelse som bygger på att SD styrs av ett gäng dolda högerradikaler, förklädda till populister. Inget kunde vara mer fel.

SD är ett högerpopulistiskt parti som bildades ur några liknande högerpopulistiska marginaliserade grupper på 1980-talet, däribland det rasistiska BSS.

Men ingen med inflytande i SD kan betecknas som högerradikal i den meningen att de vill välta demokratins statsskick över ända och har tankar som vilar på den högerintellektuella kritik som under 1900-talets första decennier främst i Tyskland och Italien runt antisemitiska och rasistiska tänkare som Ernst Jünger, Martin Heidegger, Julius Evola m fl.

Sverige har idag få öppna högerradikaler och högerextrema tänkare men några finns. Daniel Friberg och Joakim Andersen med förlaget Arktos och webbsajten Motpol är två. Idéhistorikern Jan-Olof Bengtsson med sin egen blogg en annan liksom Henrik Palmgren. De vill stå över SD:s väljare och ledning som de ofta ser som förrädare.

För att finna svenska högerradikaler måste man gräva i två källor, dels kretsen kring de modernitetskritiska mystikerna Tage Lindbom (före detta fackföreningsman och senare muslim) och Kurt Almqvist under mitten av 1900-talet. Den som rett ut sambanden mellan dem och dagens högerradikaler är den svensk-amerikanske forskaren Benjamin Teitelbaum, expert på nordisk nationalism och vikingarock, i den unika och läsvärda boken War for eternity från 2020 med fokus på Steve Bannon.

Den andra källan är märkligt nog den svenska vänsterintellektuella tidskriften Res Publica vars nummer 23 1993 under temat Konservativ revolution presenterade klassisk tysk högerradikalism med koppling till nazismen, Carl Schmitt och Ernst Jünger. Lundaakademikerna Göran Dahl och Carl-Göran Heidegren stod för innehållet.

Att klandra SD för att känna till dessa tänkare är att tro dem om för mycket. Det räcker med en fallerande välfärdsstat där i första hand vanliga svenska arbetare får ta smällarna för verklighetsfrämmande påfund från DN:s prussiluskor för att begripa den högerpopulistiska framgången.

Ingen i SD med inflytande vet var Julius Evola hörde hemma (Italien och han ansåg att Mussolini var för vek). Lisa Magnusson får läsa på.

Hon och SD:s belackare bör dess utom läsa på om dagens högerradikalism. Läs deras böcker och lyssna på deras föredrag (om inte annat för att öva på er tyska och franska): Eric Zemmour, Alain de Benoist, Renard Camus, Martin Sellner, Michael O’Meara och svenskarna nämnda ovan.

Utanför gruppen högerradikaler finns högerinriktade intellektuella som Douglas Murray och andra som vill återuppliva klassisk och frihetlig liberalism när vänster- och socialliberalism fallerat och Västerlandet: Leo Strauss, Allan Bloom, och fritänkande debattörer som Konstatin Kisin, Gad Saad, Jordan Peterson och våra egna Ronie Berggren, Patrik Engellau, Henrik Jönsson och Thomas Gür.

Att rekommendera kritisk läsning av högerradikala tänkare som gör mig inte till en högerradikal. I så fall skulle Heléne Lööw, Expo, Henrik Arnstad, Anna-Lena Lodenius också inordnas.

Lisa Magnusson har en del litteratur att plöja och förfasas över men framför allt förstå.