Denna text som debattinlägg i Kyrkans Tidning 16 juni, 2025

Kristenheten har i alltför hög grad fokuserat på personen Yeshua ben Yosef, en kringvandrande judisk predikant och helbrägdagörare. Han var ett religiöst geni, en helig judisk man, en hasid, som satte den ende Guden först, inte sig själv.  Han skulle knappast ha velat att hans efterföljare dyrkade honom som en gud.

De romerska medborgare och ickejudar som flockades runt honom före vår tideräkning hade gått till judiska synagogor för att ta del av det heliga folket, judarnas, riter och tro utan att bekänna sig till denna monoteism. Vissa dyrkade samtidigt egna romerska gudar, andra jämställde judarnas ende gud Jahve med den himmelske guden Caelus.

Bibelforskaren Paula Frediksen har visat hur rörig monoteismen var vid denna tid och hur de första kristna ansåg sig tillhöra judendomen.

Samma hållning finns  vid  teologen i Lund runt Magnus Zetterholm, Mark Nanos med flera. Många historiker menar dessutom att kristendom som vi idag betraktar den inte formerades förrän efter koncilierna på 300-talet, ja till och med att Paulus skapade kristendomen (Reimarus, Schweizer, Wilson, Tabor, Mats G. Larsson).

Religionshistorikern Geza Vermes beskriver Jesus Gudstro som i allt judisk i sin bok The Authentic Gospel of Jesus (2003) där han går igenom citat tillskrivna Jesus i de tre första evangelierna.

I Johannesevengeliet beskrivs en förandligad Jesusgestalt, en kristologisk process som exegeten Bart Ehrman menar i How Jesus became God (2015) utvecklas från Markus kortfattade historia över Matteus och Lukas mer svävande beskrivningar till en fullständig och svårgripbar ontologi. Att få in den fattige snickarsonen i Gamla Testamentet, en av judar aldrig tidigare föreställd gudomlig inkarnation  och dessutom en mystisk treenighet har visat sig svårt, mycket svårt trots två tusen års teologiska diskussioner.

En lägre kristologi skulle undvika alla de schismer som kyrkohistorien uppvisar (arianismen, homoousios /homoiousios, Filioque- striden , och så vidare). En annan fördel är att kristna slipper det ologiska oket att tala om för judar att de inte begriper sin egen religion och sina heliga skrifter.

I likhet med de gudfruktiga som Psaltaren talar om, ”Herren har avskilt åt sig de fromma” och som nämns som theosebēs, så kan ickejudiska kristna se sig som de ickejudar i Romarriket som tydde sig till synagogor utan att konvertera men tillbe samma Gud.

De första judiska kristna  grupperna nasaréerna och ebioniterna liksom Jesus bror Jakob, ledare för den första församlingen i Jerusalem, förstod att tillbe Gud, inte den människa som visat sig och på ett karismatiskt vis och med full kraft och lärdom predikade om den ende Guden, vars namn inte ska uttalas utan bara Namnet eller Herren.

Det räcker gott att frukta Gud och leva rätt efter de sju allmänreligiösa och moraliska bud enligt den noahidska traditionen. Jesus visade på dem och vi kan respektera och hylla hans anvisningar och följa hans utmärkta exempel i hans liv och gärningar.

Slutsats: Kristna är att betrakta som gudfruktiga filosemiter, svärmare för judendomen. Allt annat leder till oöverstigliga ontologiska, logiska och teologiska problem.

Gud är störst.

Se tidigare inlägg om Jesus, kortromanen Gudsmannen och kristendom

Jan Sjunnesson, medlem i Frillesås församling, Halland