Utdrag, liksom två andra inlägg,  ur min självbiografi.

Vi, min reskamrat (en vän från skoltiden i Uppsala, nu sjuksköterska och fd simmerska),  fick våra visum efter rundlig avgift (muta?) och den 4 november kom vi iväg en fin stor buss mot Teheran.

De iranska busspassagerarna var intresserade av de två modiga västerlänningarna med stora ryggsäckar som frivilligt åkte in i en diktatur mitt under krig. De talade bra engelska och förklarade att de gärna åkt till Europa istället för att återvända till Iran efter sitt besök i Turkiet, men att regimen höll kvar familjemedlemmar som gisslan.

Efter stopp i östra Turkiet där kurdiska gerillan PKK inlett ett långvarigt inbördeskrig mot turkisk militär och undantagstillstånd därför införts, hamnade vi i Tabriz efter att ha passerat gränsstaden Bazargan. Vi stod under fullmånen och en klar stjärnhimmel i Iran och funderade på vad vi gett oss in i. Gränspolisen frågade om jag var journalist apropå min skrivmaskin men jag sa att jag var författare. Varför de ansåg det vara bättre undgick mig men vi kom in.

På vägen ned till Teheran blev vi mer bekanta med en familj därifrån. De bjöd hem oss som man gör med respektabla gäster om man vill visa sedvanlig orientalisk gästfrihet, särskilt om man var från medelklassen. Sagt och gjort så flyttade vi in till dem ett par dagar.

Sönerna i familjen kunde inte nog stoltsera med att ha en reslig blondin boende hos sig, till och med utan make. Jag låtsades vara hennes bror vilket fungerade eftersom båda våra namn slutade på -son, ett kännetecken på syskonskap förklarade vi. Ingen frågade närmare.

De visade oss var Ayatollah Khomeini bodde på en bergslänt ovanför Teheran och körde upp i bergen där man kunde åka skidor på vintern. Nere i huvudstaden var trafiken det mest livsfarliga vi dittills mött. Turkiets städer vi rest i, Istanbul och Ankara, kändes som välfungerande skandinaviska storstäder jämfört med Teherans kaos. Vi kunde inte nog se oss för när vi försökte gå över gatan eller när vi satt i någons bil med panik inför alla befarande krockar.

Jag gjorde misstaget att vara lite sprallig en morgon när vi gick med våra värdar på trottoaren. Nynnande på Michael Jacksons schlager Billy Jean tog jag några danssteg och struttade runt framför sällskapet. En av familjens killar sa till mig att sluta. Men jag fortsatte.

Då sa han till mig på skarpen och förklarade att hela familjen kunde råka illa ut om revolutionsgardet fick se mig dansa mitt på blanka förmiddagen. Västerlänningar var visserligen ursäktade men som ansvarsfulla iranier måste man kunna hålla tillbaka dessa omoraliska människor.

Familjen levde ett dubbelliv i och utanför husets väggar, men några äldre kvinnliga släktingar höll hårt på reglerna även inomhus. Inte spela kort eller schack, inte sjunga eller dansa som sagt, ingen alkohol och inget samröre med det motsatta könet. Killarna led.

Efter några dagar reste vi vidare med buss till Esfahan, ett turistmål och gammal karavanstad, som ligger på vägen till Pakistan som vi måste igenom innan vi nådde vårt resmål Indien.

Esfahan har en av världens vackraste moskéer, Masjed-I-Shah, som klassas som ett världsarv av UNESCO och byggdes i början av 1600-talet.   Vi var nästan helt ensamma som turister vid vårt besök och gick runt under de höga pelargångarna med vacker mosaik. Otrogna fick inte komma in i själva moskén men vi såg ändå de blå valven och resliga portaler mot torget Naqsh-e Jahan.

Efter en natt på fint hotell med riktiga duschar tog vi ännu en fin buss ut på de raka väl skötta motorvägarna som var nästan lika bra som de turkiska. Vi var överhuvudtaget imponerade av standarden på nästan allt i Iran, förutom trafiken och förtrycket. Maten var dock sisådär och bestod mest av ris, kebab och stora pitabröd, naan (som betyder just bröd på persiska) som bagare gräddade i stora heta och runda metallformar med gaslågor i botten.

Nästan anhalt blev Zahedan i provinsen Baluchistan, inte långt från den pakistanska provinsen Baluchistan. Där visade det sig att befolkningen hellre kallade sig just balucher än iranier eller perser.  Och särskilt troende muslimer verkade de inte vara.

När vi klev runt Zahedan, en blond valkyria och en lång viking, väckte vi viss uppmärksamhet. Efter en stund kom en vältalig man fram till oss och började prata om sig själv efter att ha förhört sig om oss. Han var pilot på italienska Alitalia, talade utmärkt engelska och hade flyttat hem till Zahedan för att ta hand om sin sjuka mor. Henne såg vi inget av dock.

Men vi såg hans lägenhet och fick ett rum där gratis. Gästfrihet var liksom i Teheran något man gärna visade främlingar. Han berättade vidare att han inte var muslim utan följde den persiske religionsstiftaren Zarathustras lära, den förmuslimska zoroastrismen. Därmed ansåg han sig inte behöva följa mullornas påbud från Teheran eller ens revolutionsgardet pāsdār.

Likadant tyckte hans vänner. Vi umgicks en kväll med dem, drack vodka och talade i telefon gratis med Sverige. En av vännerna arbetade nämligen på televerket och hade hand om avgifter för utlandssamtal. Kostnaderna för våra långa samtal till Uppsala satte han upp på de mullor han ogillade, vilka säkert var alla mullor i Zahedan.

Jag hade lärt mig lite persiska sedan vi anlänt till Iran och har sedan dess försökt underhålla det språket när jag möter iranier i Sverige.  Det visade sig att persiska är släkt med inte svenska utan närmare släkt med urdu och hindi, de språk man talar i Pakistan och Indien. Så jag klarade mig ibland på denna resa med mina enkla hälsningsfraser och frågor på persiska.

Zahedan var något av Vilda Östern jämfört med kontrollen i Teheran. Opiumhandel, den öppna gränsen till Pakistan, den baluchiska identiteten och afghaner på flykt gjorde staden till en fristad. Vi trivdes bra men kände ändå efter några dagar att vi borde dra vidare.

Vår iranska gäst varnade oss emellertid för pakistanier:

-Bad people, very dirty. They will steal your luggage and lie. Bad food too, very bad.

Varje måndag avgick ett ånglok från den iranska gränsstaden Mirjaveh till Quetta i Pakistan. Vi tog en taxi dit och tog plats på det koleldade tåget vid den pakistanska järnvägsstationen inne i Iran. När natten föll och ångvisslan ljöd under en dygnslång tågresa kändes det som om vi var med på Orientexpressen.

Inte nog med att tåget drogs av ett ånglok som britterna lämnat efter sig när de gav upp Indien och Pakistan 1947. När tåget stannade ett par gånger mitt ute i Baluchistans öknar vid midnatt hördes efter en stund klapprandet av hästhovar. Några ryttare red fram till loket och utväxlade något. Brev eller pengar kanske. Detta upprepades och var lika spännande varje gång under klar stjärnhimmel och kompakt tystnad.

Om framgångsrika iranier