Om, och bara om hade funnits, så hade österrikaren Adolf Hitler kunnat stått staty i alla större tyska städer från 1936. Allt han hade behövt göra var att återupprätta den tyska nationen och dess utsatta befolkning utan att gå till antijudiska och krigiska överdrifter. 1936 hade inte Kristallnatten inträffat och inga intåg i grannländer skett.

Hade han tillträtt i januari 1933 i Berlin med löftet om att ta uppdraget som Reichkanzler tillfälligt och i likhet med diktatorer i Romarriket lovat att bli utvärderad efter sex månader och då eventuellt beviljas fortsatt förtroende hade han kunnat uträtta vad Tyskland behövde:

1. Återtagande av Ruhrområdet, Die Ruhrbesetzung, från Frankrike
2. Återupprätta den tyska krigsmakten
3. Avsluta betalningar av skadestånd till segrarmakterna i första världskriget
4. Starta bilfabriken Volkswagen och andra sysselsättningsskapande projekt
5. Få kontroll över inflation och finanspolitik
6. Etablera en stabil regering efter de 20 som regerat sedan 1919

Hade Hitler hållit sig till dessa rimliga åtgärder under perioden 1933–1936 hade han setts som en tysk statsman som med auktoritära medel tillfälligt styrde upp Tyskland. Han hade behövt utlysa undantagstillstånd enligt paragraf 48 i den tyska konstitutionen under den fallerande Weimarrepubliken 1919–1933, vilket den sedermera nazistiske juristen Carl Schmitt hade föreslagit redan 1921 i skriften Die Diktatur.

Men den mentalt labile Adolf Hitler och hans fanatiska anhängare kunde inte motstå frestelsen att gå först emot den judiska befolkningen, sedan alla länder som kunde tänkas vara en del av den judisk-kommunistiska-kapitalistiska sammansvärjningen mot det tyska folket som behövde ett Lebensraum, båda något han utlovat i Mein Kampf 1924.

Hitlers program byggde alltså på antisemitism och på hans extrema besinningslösa personlighet, inte nödvändiga praktiska beslut. De tyska statsmännen Hindenburg och Von Papen borde ha förstått detta. Men folket ville dessvärre ha Hitler.

Besinnung hätten Ihn und das Land gerettet.