Den populäre författaren, akademiledamoten och Nobelpristagaren Pär Lagerkvist (1891–1974) är mest känd för verk som Gäst hos verkligheten, Dvärgen, Bödeln och Barabbas (filmatiserad 1961 med Anthony Quinn i huvudrollen).

Men han lät sig inte nöja med framgångarna utan inledde 1956 med Sibyllan en romanserie om flykt och tro, antika och medeltida legender. Uppföljningen i Pilgrimstrilogen – Ahasverus död, Pilgrim på havet och Det heliga landet – fullföljde hans tankar och grubbel om att finna mening i ett övergivet universum, nu gestaltat pilgrimer och pirater på Medelhavet under, kanske, tidig medeltid.

I Sibyllan, nyutgiven på Brombergs förlag med förord av Maj-Gull Axelsson 2016, möter läsaren den vandrande juden Ahasverus. Denna legend har flera upprinnelser: han kan ha varit en skomakare som vägrat låta Jesus luta sig mot hans hus på sin väg mot Golgata med ett stort och tungt träkors på ryggen. Då ska Jesus ha uttalat en förbannelse över honom som innebar att han skulle för evigt vandra runt jorden och inte finna ro och dö förrän vid Jesu återkomst.

I Nya Testamentets evangelium enligt Matteus säger visserligen Jesus att, ”Sannerligen, några av dem som står här skall inte möta döden förrän de har sett Människosonen komma med sitt rike”, men det syftar knappast på den sure skomakaren som fått namnet Ahasverus (ett judiskt namn på den persiske kungen Xerxes i Esters bok, Gamla Testamentet). Den legend som Pär Lagerkvist använder uppstod först på 1200-talet, men vi lämnar denna röra av religion, litteratur och folksägner tills vidare.

I Sibyllan berättar den olycksalige juden om vad som skedde utanför hans hus den dystra dagen runt år 30:

”En dag när jag stod utanför min port såg jag en okänd man släpa sig förbi med ett kors. Det var inget märkvärdigt med det, ingenting ovanligt, det hände ofta att några stycken soldater förde en som skulle korsfästas genom vår gata, att de skulle upp med honom till galgbacken, det var just denna väg.

Inte heller var det något särskilt med den här mannen, såvitt jag kunde se. Han var blek och trött, tycktes det, föreföll utmattad. Det var väl därför han stannade ett slag och lutade sig mot väggen till mitt hus ett stycke ifrån där jag stod. Det tyckte jag inte om, jag tyckte att vad skulle han göra det för och kanske bringar det olycka över ett hus som att en dödsdömd, en så olycklig människa lutar sig mot det. Så jag sa åt honom att han fick ge sig iväg, att jag inte ville ha honom stående där.

Då vände han sig mot mig och när jag såg hans ansikte förstod jag att det inte var någon vanlig människa, att det verkligen måste vara något särskilt med honom. Men vad det var som gjorde att jag tyckte så, det skulle jag inte ha kunnat säga. Hans ansiktsuttryck vad nog i allmänhet inte alls vredgat, nog snarast milt och undergivet, men så var det inte nu utan mäktigt och skrämmande på ett sätt som jag aldrig ska glömma:

-För att jag inte får luta mitt huvud mot ditt hus skall din själ var osalig för evigt, sade han /…/ För att du nekade mig detta ska du lida ett större straff än jag, du skall aldrig dö. Till evig tid ska du irra omkring i denna värld och aldrig finna ro.”

Juden som förvägrade Jesus att vila vid sitt hus upplever efteråt impotens med sin unga vackra fru som lämnar honom, allt omkring honom ses i en grå aska, livsglädjen försvann och han blev en främling i sin stad Jerusalem som han lämnar för sin evighetsvandring.

Han tänker tillbaka på det olycksaliga mötet med en som vissa kallade Guds Son:

”Visst skulle jag låtit honom luta sig huvud mot mitt hus. Men för mig var han bara en brottsling, en av de många som släpade sig förbi med sitt kors och som ingen ville ha något att göra med. Medlidande? Människokärlek? Det kan ju vara. Men jag är ingen kärleksfull människa, har aldrig gett mig ut för det. Jag är en vanlig, en alldeles vanlig människa, så som de flesta är.

När det där hände var jag en lycklig man, sorglös och hjärtlös så som det är naturligt att vara när man inte har något särskilt som tynger en. Kanske ond, men inte ondare än andra. Av hans [Jesus] kärlekslära begriper jag inte mycket, bara så mycket att jag förstår att den inte är någonting för mig. Och är han förresten själv så kärleksfull egentligen? De som tror på honom ger han frid, sägs det, och tar dem upp till sig i sin himmel, men de som inte tror på honom, så sägs det också, dem störtar han ner i helvetet. Om det är sant så tycks han ju vara alldeles som vi, lika god och lika ondskefull.”

Denna evigt vandrande jude berättar sin historia för en gammal kvinna som varit ett av oraklerna i Apollons tempel i Delfi i det antika Grekland, en pythia eller sibylla som under rus skriker eller mumlar fram gudarnas meddelanden till människorna.

De möts i boken kanske runt år 100 i templet. Ahasverus går till henne för att få veta sitt öde. De berättar sina historier som båda handlar om möten med Gud. Han säger att mötet med Jesus har fyllt hela hans själ med fasa och hon säger att det är ingen glädje att se gud (alltid skrivet med liten bokstav hos Lagerkvist).

Hennes berättelse är lika dyster. Hon var en fattig bondflicka som upptogs i templet av prästerna som en ny orakelprästinna, vilket hon  klarade mycket bra. Hon kom lätt i extas och förlorade medvetandet sittande på en trefot av järn med ormar runt sig i en smutsig tempelhåla.  Prästerna antecknade hennes tal under de vilda sessionerna och allt gick väl tills hon förälskade sig i en man.

Hon upplevde en jordisk kärlek för första gången efter att ha varit besatt av gud, en gud som ofta kom till henne i form av en getabock. Men hon älskade mannen och det kunde inte tempelprästerna tåla. Hon har märkt att de är inte så intresserade av vad gud säger genom henne utan mer av kommersen runt om alla pilgrimer som ska ha bostad, mat och kanske unga kvinnor under deras tempelfestligheter.

Hennes älskare mördas och hon märker att hon är gravid, men samlagstiderna stämmer inte. I boken framställs hennes möten med gud som ett tidelag med en getabock. Hon föder en utvecklingsstörd son som sitter med ett fånigt leende vid hennes hydda, en gudabild som Pär Lagerkvist återvänt sedan novellen Det eviga leendet (1920) där gud framställs som en vedsågande leende gubbe.

I Sibyllan görs en liknande beskrivning av hennes leende vanskapta son, vars eventuella gudomlighet bekräftas av hans himlafärd från ett högt berg där hans försvann i snön på en bergstopp.

”- Han har återvänt, mumlade hon lågt för sig själv. Det är så som jag trodde/…/ Fadern har hämtat honom tillbaka hem till sig”.

Kristus är i boken alltså både den korsfäste juden som inte fick vila i Jerusalem och frukten av ett samlag mellan en get och en kvinna. Ahasverus tänker att gud var obegriplig, grym och skrämmande. Men också att den rena meningslösheten, uppenbarad i båda gudagestalterna, kan vara gudomlig.  Och hans svartsjuka är gränslös om man förbiser honom.

Den vandrande juden får till sist svar om sitt öde från den grekiska nu förskjutna och åldrande sibyllan:

”-Jag ser på dig att du är förbannad av gud, att det är sant som du säger. Det syns väl att du inte är fri, att du är bunden till honom och att an inte tänker släppa dig ifrån sig. Du är bunden till honom genom hans förbannelse lika mycket som du skulle varit om han välsignat dig. Han är ditt öde /…/ Men just detta glödande hat till gud är kanske din gudsupplevelse”.

Hon vill inte sia om hans öde men som för alla levande människor så undslipper ingen den förbannelse och den välsignelse som kommer till den från gud.

Ahasverus fortsätter sin vandring in i medeltiden och kommer in till ett härbärge för pilgrimer på väg till Det heliga landet. Scenen verkar hämtad ur Ingmar Bergmans film Det sjunde inseglet som visades 1957, tre år före Lagerkvists bok Ahasverus död.

Där träffar han på en berusad sköka (kallad Diana efter en romersk jaktgudinna), pilgrimen Tobias och ett gäng pilgrimer som hinner till pilgrimsbåten före Ahasverus och Tobias. De tar i stället ett piratskepp och får uppleva några äventyr. Den förskjutna prästen Tobias har även han blivit offer i en förbjuden kärlekshistoria där han bakom biktgallret förälskade sig i en  vacker ung kvinna.

Ahasverus dör men hinner uppnå frid efter att ha en gång till förbannat sitt öde och den kristna guden, inte Jesus som bara släpade på det kors som gud pålagt honom. På korset ropade Jesus, Eli, Eli, lama azavtani! Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? – ord som först sades i Psaltaren i Gamla Testamentet, det vill säga flera hundra år före Jesu födelse och nämns av Markus och Matteus i Nya Testamentet.

Pär Lagerkvist skriver om hur Ahasverus för en dialog med Jesus och finner att de befinner sig i samma situation:

”Du är bara en av de många, i en oändlig skara. Ja hela mänskligheten är korsfäst liksom du, själva människan är korsfäst, och du är bara den som de ser upp till när de tänker på sitt öde/…/ Har du glömt hur han [Gud] övergav dig? Han offrar människor” Ständigt kräver han offer, människooffer, korsfästelser! /…/ Det var han som förbannade mig och inte du/…/Det var han som hade makten och hämnden. Vad makt hade du! Du var ju själv en stackars utlämnad, offrad, övergiven, Nu förstår jag det. Att du var min broder.”

Ahasverus säger att han till sist har övervunnit gud och besegrat honom av sin egen kraft.  Det måste finnas någonting som för människan är av den allra största vikt. Det erkänner han trots att han är en hädare, guds fiende.  Det måste finnas något oerhört som är oåtkomligt för oss människor. Pär Lagerkvist kallade sig för religiös ateist vilket framkommer väl i dessa senare, såväl som i de tidigare.

”Bortom all helig bråte måste det heliga själv finnas, trots allt. Det tror jag, ja det är jag förvissad om. Gud är ingenting för mig. Ja han är  mig förhatlig, för att han bedrar mig just på detta/…/Ja gud är det som skiljer oss från det gudomliga. Som hindrar oss från att dricka ut själva källan. För gud böjer jag inte knä/…/Men vid källan vill jag gärna lägga mig ner för att dricka ur den, för att släcka min törst, min brinnande törst efter det som jag inte kan fatta men som jag vet finns”.

 

Ahasverus ser under dödsprocessen i ett kloster på väg till Jerusalem ett strålande ljus, som visar sig vara solen. Och med detta för jorden helt vanliga ljus över sig skildes han hädan skriver Pär Lagerkvist. En lekbroder, klostertjänare utan kyrklig ämbetsroll, undrar vem denne främling var som nyss dött vid hans sida:

”Han visste det inte, ingen i klostret visste det. Vad han egentligen någon pilgrim? Var han ens kristen? Ingen visste det. Men hans frid var stor. Det kunde man se”.

 

Denna legend nedtecknades inte förrän på 1200-talet men hade omtalats i folkmun tidigare vilket kan ses i gamla skillingtryck. Ibland var den av Jesus förbannade juden inte skomakare med ett eget hus utan en dörrvakt hos översteprästen Kajafas som gav Jesus en örfil när han svarade högmodigt på Kajafas frågor (beskrivet i Nya Testamentet av evangelisten Johannes).

Men att vandra runt är inte bara av ondo. Judarna lärde sig hela tiden nya språk och utvecklade handeln mellan länder. De kunde visa en sammanhållning genom sin tro och sin etniska gemenskap oavsett var de befann sig.

De judiska historikerna Menasseh Ben Israel (1604–1657) och Simon Dubnov (född1860, mördad 1941 av nazisterna vid Rumbulamassakern i Riga, Lettland) ser visserligen det elände som följer med att tvingas bort men också fördelarna.

Holländaren Menasseh Ben Israel försökte övertyga den engelske revolutionsledaren Oliver Cromwell att ta tillbaka de judar som kört ut ur England år 1290. Den judiske historikern hänvisade till hur illa ekonomin gått i Spanien och Portugal som kört ut alla judar 1492 respektive 1496. I hans hemstad Amsterdam uteslöts för övrigt hans student, den panteistiske filosofen Baruch Spinoza ut 1656 ur den judiska församlingen.

Särskilt intressant blev legenden om den odödlige vandraren i litteratur. Hans olycksaliga öde förekom hos danskarna H.C. Andersen och Sören Kierkegaard, engelsmännen Samuel Taylor Coleridge, Percy Bysshe Shelley, fransmännen Eugène Sué (som skrev romanen Le Juif errant 1844) och Simone de Beauvoir, liksom i operor av Richard Wagner (Den flygande holländaren, Parsifal) och en pjäs på hebreiska uppförd i Moskva 1919 och i New York 1926. I Sverige skrev Viktor Rydberg, August Strindberg och Gustaf Fröding med flera om legenden, skönlitterärt eller historiskt.

Även i bild har den vandrande juden skildrats genom historien, ofta satiriskt, vulgärt och antisemitiskt. Historikern Richard Cohen har massor med teckningar, bilder och konst som han visade under en föreläsning 2007.

Att tvingas att vandra från land till land och inte rota sig var judarnas öde enligt legenden, vilket fick till följd att judars anpassning blev en särskild fråga, särskilt under 1800-talet i Tyskland med ”Die Judefrage”. Judar hade kontakter överallt vilket kunde oroa nationella syften menade flera tyskar medan ekonomen Werner Sombart  såg framgångsrika judar i Europa som föregångare för modern kapitalism i motsats till nationella skråväsenden och hantverk.

Beteckningen kosmopolit används ofta  i antisemitiska syften när man inte vill benämna folkgruppen judar. Bakom det kosmopolitiska finns legenden om den för evigt fördömde vandrande juden vilket nazisten Joseph Goebbels propagandaministerium utnyttjade i en uppdaterad förvriden långfilm om legenden.

Anledningen var att två brittiska judevänliga filmer gjordes 1923 och 1933 utifrån legenden som visade hur judar förföljdes över Europa. Goebbels besvarade genom att producera den antisemitiska  Der Ewige Jude 1940 hur judarna tvärtom spred sig över Europa. Legenden på tyska hette alltså ”Den eviga juden”.

Begreppet kosmopolit (och globalist) används än i dag av antisemiter, till exempel om finansmannen George Soros och andra kända judar.  Bakom dessa angrepp finns alltså en tusenårig folklig antisemitism med rötter i bibliska missförstånd och rena lögner.

Svensken Pär Lagerkvist var ingen antisemit, tvärtom ägnade han flera böcker åt att kritisera nazismen, särskilt i Bödeln och Den knutna näven på 1930-talet då han hade besökt Italien och Tyskland och förfärats. Han kallades ”Judenknecht” i nazibladet Der Stürmer för sitt samarbete med den judiska familjen Bonniers förlag, något han tog som en hedersbetygelse. Under kriget var han aktiv i den antinazistiska Tisdagsklubben i Stockholm och stod på Gestapos dödslistor att ta fram vid en invasion av Sverige.

Han skrev senare i sin dagbok (Antecknat, utgiven 1977):

”Ahasverus död är kanske min egen död, mitt eget avsked till livet. Ahasverus står mitt i strömmen, den framåt rusande mänskoströmmen, den ende som inte följer med, som en förstenad bild av människan. Men han revolterar, han säger nej. Och i och med det har han fel- men också rätt. Ahasverus är oppositionen mot Gud, mot människoödet och han har fel – men också rätt /…/ Ahasverus dör därför att den nihilism som han representerar (min nihilism) måste försvinna for att människorna ska bli verkligt ’troende’, gripna av den religiositet som jag drömmer om – bortom religionerna”.

Pär Lagerkvist lyckades gestalta alla människors öde genom att ta fasta på en enda individs öde, en av den kristna Guden förbannad jude enligt folksägnerna och i mer eller mindre lärda skrifter. Läsaren märker knappt var eller när berättelsen utspelar sig eller vilka huvudpersonerna är, så skickligt är hans böcker uppbyggda.

Ahasverus finner frid när han ger upp sig själv och inser att Jesus och han delar samma öde, liksom alla människor.