Tre amerikanska forskare, James Burnham, J.G.A. Pocock och John McCormick, har alla skrivit positivt om den florentinske statsmannen Niccolo Machiavelli (1469–1527). Deras syn går på tvärs emot nidbilden av honom som en cynisk maktteoretiker och bör intressera alla som studerar politik, särskilt nu i USA.

Även ekonomen Fredrik Erixon, chef på den europeiska tankesmedjan ECIPE, försvarar Machiavelli i  tidskriften Axess (6/2024) via den brittiske 1700-talstänkaren Vicomte Bolingbrokes skrift The idea of a patriot King. Han ser möjligheter att stå emot Trump utifrån just en ”anti-machiavellisk Machiavelli” (vilket jag beskriver här) och Bolingbroke: ”För Donald Trumps anhängare är han en modern variant av en patriotisk kung” skrev Erixon.

Visserligen har inte Donald Trump nämnt renässanstänkaren i Florens, men han kanske borde läsa dessa studier av honom eller be någon läskunnig person i Vita Huset, JD Vance till exempel,  förklara vad Burnham, Pocock och McCormick funnit värt att förvalta i Machiavelli för dagens USA. För han har influerat USA tidigare och är aktuell igen.

Runt tiden för den amerikanska konstitutionen, 1776, läste flera av grundlagsfäderna, som John Adams, USA:s andre president och en av författarna till självständighetsdeklarationen, Machiavelli. Inflytandet syns i konstitutionen där flera delar ska balansera varandra, något Machiavelli hade sett fungera i Sparta och Rom under dess storhetstid.

Centralt verk för Adams och de tre senare forskarna är Machiavellis Republiken (Discorsi sopra la Prima Deca di Tito Livio, 1517), en kommentar till Roms historieskrivare Titus Livius (59 f.Kr- 17 e.Kr).

 

Den politiske filosofen James Burnham skrev under brinnande krig, 1943, The Machiavellians: Defenders of freedom. Fyra europeiska 1900-talstänkare sägs där förvalta det italienska renässansarvet, G. Mosca, G. Sorel, R. Michels och V. Pareto, och försvara frihet och sanning.

Burnham såg i Machiavelli och i de samtida efterträdarna lojalitet till en krass verklighet snarare än utopier, politik byggd på vetenskap snarare än drömmar (han hade tidigare varit kommunist, lojal med världsrevolutionären Leo Trotskij mot Josef Stalin). Han varnade för en slags ”demokratisk totalitarism”, inte olik vad den franske tänkaren Alexis Toqueville varnat för 100 år tidigare, som talar i ”folkets” namn mot de skeptiker som pekar på maktfullkomlighet.

Liksom Machiavelli och de amerikanska grundlagsfäderna förordade Burnham maktdelning, något han såg försvinna under 1900-talet i Sovjet och Europa såväl som i USA:

”Det är först när det finns flera olika stora sociala krafter, som inte är helt underordnade någon enskild social kraft, som det kan finnas en försäkran om frihet, eftersom först då finns den ömsesidiga kontroll och balans som kan kedja makten. Det finns ingen kraft, ingen grupp och ingen klass som bevarar friheten. Friheten bevaras av dem som är emot den existerande övermakten.”

1975 publicerade historikern J.G.A. Pocock The Machiavellian Moment: Florentine Political Thought and the Atlantic Republican Tradition. Tidpunkten för ett ”machiavelliskt ögonblick” är när en nations ideal och institutioner ser ut att falla isär. Stabiliteten faller till föga inför irrationella element såsom korruption, krig och misskötsel, vilket var fallet i 1500-talets Florens under Machiavellis livstid och vid USA:s självständighet från England 1776. Under Pococks levnad pågick såväl kalla kriget som studentprotester, Watergate och Vietnamkrig, alla alltmer instabila ögonblick.

De amerikanska grundlagsfäderna John Adams, Alexander Hamilton och James Madison, liksom engelsmannen James Harrington gjort ett århundrade tidigare, läste Machiavelli noga och tog efter hans tankar om maktdelning, beväpnade medborgare, folkligt inflytande och vetenskapligt grundad politik.  Sammantaget stod de och italienaren för vad som kom att kallas republikanism eller medborgerlig humanism (civic humanism).

Om folket ges makt är de dels villiga att försvara sitt land, dels så fattar de, mestadels, klokare beslut än enskilda (rika och korruptionsbenägna) individer menade Machiavelli.  Frihet förvaltas bättre i händerna på folket än i herrarnas händer.

”Fria medborgares krav skadar sällan frihetens sak/…/ Massan är, som Cicero säger, visserligen okunnig men i stånd att fatta sanningen och ger lätt efter, om den får höra sanningen av en trovärdig person” skrev han i Republiken.

Men även folket kan förledas och därför bör deras demokratiska majoritet och därmed stora makt balanseras. En skriven konstitution är därför bäst, så kallad konstitutionalism och bör bygga på dessa principer:

Den ska tjäna rättvisan och det gemensamma bästa och bör göra det genom kända och stabila lagar som säkras genom kontroller och balanser, det vill säga rättsstaten vars motto är Imperium legum potentiora quam hominum esto eller med våra gamla landskapslagars ord, Land skall med lag byggas. Inte av mutbara människor.

 

 

 

 

 

 

 

Men det är med statsvetaren John McCormicks Machiavellian democracy (2011) och Reading  Machiavelli (2018) som Machiavelli blir aktuell i vår tid med två presidentkandidater.

McCormick är lika tuff som Machiavelli i sin läsning av honom och manar fram demokraten snarare än maktmänniskan Machiavelli som vi är vana att se honom.

 

Men redan 1986 skrev vår egen Italienkännare, vänsterjournalisten Anders Ehnmark essän Maktens hemligheter och startade en debatt om de demokratiska dragen hos den demoniserade författaren till Fursten (Il Principe, 1532). Visserligen skrev Machiavelli där att ”antingen bör man hålla sig väl med människorna eller också slå ihjäl dem” och ”en klok furste kan inte och bör inte hålla sitt ord”.

Men i Ehnmark och McCormick är ense om att Fursten ofta misstolkas som enbart cynisk. Läser man hans brev och florentinska historia och Republiken, så framträder resonemang om folkets vilja att undvika förtryck, folkdomstolar och att visa upp maktens hemligheter och ondska för folket som i sin furstespegel, den ökända Fursten, vilket även Rousseau noterade. Machiavelli beskrev hur furstar tänker men rekommenderade inte deras metoder.

McCormick gör Machiavelli till en revolutionär som bejakar klasskamp och beväpnade folkresningar. Tumult i en stat rör om så att eliter inte känner sig säkra menade plebejiske florentinaren:

”Varje stad bör försäkra sig om att folk kan få utlopp för sin ambition” och ”Jag säger att de som fördömer striderna (i tumulti) mellan patricier och plebejer förtalar just de saker som var främsta orsaken till att Rom behöll sin frihet och att de fäster mer avseende vid bråken och skriken än vid vad som kom ut av striderna/…/ alla lagar som gynnar friheten föds ut oenigheten dem emellan”.

Machiavellis republikanska teori stödjer institutioner med differentierat medborgerligt inflytande i syfte att bekämpa, inte ytterligare öka, elitens makt. Han var en kallsinnad republikan som stod bakom folket mot herrarna och skrev positivt om Roms folkdomstolar ledda av plebejer (tribunus plebis) som kunde lägga veto, åtala patricier och tillsätta folkliga omröstningar (provocatio ad populum).

McCormick föreslår i hans anda för USA:

• Tillsätt en folkdomstol utsedd via lotteri och vars medlemmar bara sitter ett år
• Medlemmar i folkdomstolen ska inte bestå av politiker som haft förtroendeposter i två mandatperioder eller har egendom värd mer än fyra miljoner kronor
• Folkdomstolen ska kunna initiera folkomröstningar och riksrätt

Ekonomisk ojämlikhet är oundvikligt och leder till att de priviligierade vinner val oavsett om det råder meritokrati menade Machiavelli. Eliten i USA utgör 10 % menar McCormick, en fråga man kan diskutera, men som skildrades sociologiskt av Coming apart: The State of White America, 1960–2010 (2012) av den konservative Charles Murray och journalistiskt i Rendezvous with Oblivion: Reports from a Sinking Society (2018) av den skeptiske liberalen Thomas Frank.

Donald Trump härrör från eliten men har ett öppet populistiskt stöd. Förutom McCormick är den vänsterinriktade statsvetaren Jeffrey Green den som uppmärksammat att Machiavellis lojalitet med folket. Trump kommer inte inse vad jag skriver om men det finns andra amerikanska tänkare som gör det.

Denne renässansplebej tänkte djupare, sannare och mer demokratiskt än vi hittills trott. Det visste redan de amerikanska grundlagsförfattarna.