En dag slank de in på hotellbaren intill och fick varsin dry martini i salongen, Mark Twain salong efter att den amerikanske författaren nämnt hotellet i sin resedagbok vid sitt besök 1901. Greger smuttade på sin drink medan Elisabet redde ut ett missförstånd på sin mobil mellan sönerna, ett inte ovanligt fenomen.

-Hej, sa en lång man som plötsligt stod framför Gregers fåtölj. Är ni svenskar?

-Javisst, sa Greger förvånat. Syns det?

-Din keps, sa den okände svensken.

-Lantmännen ja.

-Greger, du skulle ta av den när vi är ute bland folk, manade Elisabet.

 

Mannen och Greger nickade till varandra och började småprata. Mannen var en svensk frikyrkopastor på besök i Jerusalem och på väg hem nästa dag. Greger berättade kort om sin andliga kris och att Tel Aviv nog var bättre för honom än Jerusalem. Mannen nickade och instämde. Jerusalem var tungt och gammaltestamentligt. Han hade besökt staden förr men alltid känt sig lättad att lämna den för Tel Aviv.

Han presenterade sig som Sven-Erik Lagerby från Pingstkyrkan i Mölndal. Greger och Elisabet sa att de tillhörde Svenska kyrkan men inget mer.  När de satt i fåtöljerna med varsin drink ville de vara i fred. Pingstvännen kunde dock inte låta bli att kommentera kristendomens gemensamma arv.

-Så bra. Vi är alla kristna. Hans verk finns i alla kyrkor och omkring oss, sa pingstvännen.

-Jo. Jag håller med men den där tanken att det skulle finnas en naturlig teologi som skulle leda oss till Gud genom naturen och människan håller jag inte med om, svarade Greger. Man har gjort Gud till en människoskapelse som ser honom i vågor och i träd och vad vet jag.

-Aha, sa Sven-Erik och log. Du är barthian hör jag. Inte illa för en vanlig kristen att känna till Karl Barth.

-Sanningen att säga så är jag präst sen fyrtio år och faktiskt teologidoktorand nu i Lund. Men ingen pratar om Barth där. Honom har jag stött på själv genom egna studier av 1900-talets teologiska debatter.  Men jag föredrar Rudolf Bultman.

-Aha. Barth var intresserad av pingströrelsen mot slutet av sitt liv, sa Sven-Erik, men hann inte med mer innan han dog.

-Svenska kyrkan har väl sent omsider förstått honom men fortfarande skvalpar naturens vågor omkring  i kyrkorna, en svensk bondsk teologi. Och renar och björnar.

-Och tomtar, glöm inte dem! ropade Elisabet från sitt hörn. Och snögubbar och Disneyfigurer.

 

Greger suckade och Sven-Erik skrattade. Svensk kristenhet hade mist det mesta sedan första hälften av 1900-talet. Återväxten stod frikyrkorna för men även där frodades sagofigurer och folktro.

-Inte i pingst, sa Sven-Erik. Icke.

-Svenska kyrkan har väl blivit som Pastor Janssons kyrka i Hasse Alfredssons monolog, sa Greger. Men vi kanske inte kan bättre och alla vägar tillbaka verkar stängda. Nu är det klimatkyrka, surfkyrka, pannkakskyrka, golfkonfirmation och allt möjligt.

-Vad gnällig du låter, gubben min, sa Elisabet. Vi släpper kyrkan nu tycker jag.

 

Sven-Erik och Greger såg lättade ut och övergick till att diskutera folklivet i Tel Aviv. Elisabet lyssnade med ett halvt öra och vilade sitt trötta huvud. Slamret från köket var uttröttande och hon var inte tjugo längre. Hon beställde en gin och tonic till sig och en till Greger och Sven-Erik som dock avböjde.

-En cola blir bra.

-Du kan få en GT utan gin, sa hon.

 

Han nickade och sa att det var värt att pröva. Drinkarna anlände och de tre svenskarna sippade tillsammans under småprat om väder och planer för de närmaste dagarna. Sven-Erik hade inte tid med något innan avresa men Greger och Elisabet talade om att bada. 20 grader i luften och 18 i vattnet.

-Som Stråvalla strand om tre månader, sa Greger.

-Om fyra, sa Elisabet. I juli kan man bada där.  Knappt. Barnbarnen kan ligga i länge men inte vi och ungarna.

-Vi testar i morgon, sa Greger. Jaffa Beach, here we come.

 

De tog farväl av pingstpastorn och gick mot gästhemmet som låg intill. Badkläder hade de men inga parasoller eller liggunderlag. Elisabet gick ut för att shoppa medan Greger tog igen sig på rummet med en biografi om Golda Meir, den enda riktiga karln i regeringen som Israels grundare David Ben-Gurion kallade henne.

Han slöt ögonen ibland men fortsatte att läsa den spännande historien om Israels första decennier.

Varför flygplatsen inte hette Golda Meir airport i stället för Ben-Gurion förvånade honom. Eller så förstod han inte sig på Israel eller judarna eller hela kristendomen.  I sina tvivel om kyrkan hade han kommit att ifrågasätta allt.

Om européer överhuvudtaget kunde begripa sig på Mellanöstern och varför de skulle göra det alls. Om valet stod mellan Jerusalem och Aten hade han nog valt Aten. Eller än hellre Rom.

Kap 28