Planet landade tidsenligt på Ben Gurion flygplatsen i Tel Aviv i 20 grader. Resan hade gått bra även om Elisabet oroade sig över alla säkerhetskontroller. Greger var på gott humör.

-Älskling, nu börjar vårt äventyr som fria andar.

-Jag är inte fri om jag känner mig hotad, svarade Elisabet.

 

De steg ur planet och gick in i flygplatsen för att hämta bagage och gå inom inresekontrollerna, vilka tog sin tid. Ett tåg tog dem till Tel Aviv där de sedan tog en taxi till ett litet hotell för vistelse den första veckan. Därifrån var det gångavstånd till Magen David Adom  på Yigal Alon gatan, men dit skulle de först i övermorgon.

Nu pustade de ut på hotellrummet. Elisabet duschade medan Greger tog en öl han köpt i hotellets takbar bland turistande ungdomar.

-Allt känns annorlunda här mot Sydeuropa, men jag vet inte vad, sa Greger till Elisabet när hon kom ut. Standarden är sämre, servicen så där och så luktar det märkligt. Lite som i Turkiet.

-Turkiet har bättre vägar, sa Elisabet. Men du har rätt i att Israel knappast är som Europa och inte heller som Turkiet. Kanske som Grekland.

-Nej bättre än Grekland men bara annorlunda. Amerikanskt och samtidigt asiatiskt på något mystiskt vis. Orientaliskt är kanske rätt ord.

 

De lämnade samtalsämnet som vilka turister som helst hade kunnat fortsätta med och övergick till deras egentliga syfte i Israel: att arbeta som frivilliga för den israeliska hjälporganisationen Magen David Arom. Inga besked hade nått dem om deras arbetsuppgifter utan allt skulle lösa sig i övermorgon. De hade tid att strosa runt bort mot Rothschild Avenue som de hört talas om och slog sig ned på ett kafé.

Greger försökte prata hebreiska med servitören men det gick inget vidare. De fick dock varsin espresso och såg ut över alla flanörer i mittstråket bland träd och buskar.

-Ken och lo är det enda du behöver, sa Greger till Elisabet. Ja och nej alltså.

-Tack är väl bra också, sa hon.

-Todah. Det är väl allt.

–Yesuha ha mashiach är väl bättre, sa Elisabet med ett leende.

-Aha, har du smygtränat? Men det ska du inte ropa för högt här nere.

-Sluta tramsa, Greger. Vi säger vad vi vill. Oavsett var. Jesus är Messias.

 

Hon smuttade på espressokoppen och såg ut över gatuvimlet medan hon mumlade

–Yesuha ha mashiach, Yesuha ha mashiach, Yesuha ha mashiach, Yesuha ha mashiach…

 

Greger njöt av allt. Elisabets fånerier, Tel Avivs böljande folkliv, trafiken, strykande hundar och några få ortodoxa judar i svarta kläder och hattar. Några unga kvinnor höll varandra i händerna och pussades.

De gick tillbaka till hotellet och inväntade mötet med nästnästa dag.

Kap 24