I Lund väntade Anita i entréhallen.  Hon viftade med en mycket tunn liten bok.

-Den här får du av mig som ett minne från Uppsala och som något du kan prata med drogprofeten Dean Ericsson om, sa hon glatt och räckte över det tunna häftet.

Rus och religion av Nathan Söderblom. På sista sidan stod det tryckt: Föredrag i Studenternas Helnykterhetssällskap den 14 januari 1906 på Studentkårens lokal i Uppsala. Utgiven 1968 av förlaget Bokfenix, Viktor Persson.

-Ha! Bok-Viktor, utbrast Greger. Vad roligt, tack! Nathan Söderblom, det var oväntat.

-Jag beställde den via ett antis på nätet, sa Anita.  Han var en stor författare och talare som inte väjde för något.

-Tack, snälla du. Dean Ericssons psykadelier är över 100 år försenade!

De skrattade högt och gick in i trapphuset och upp till lärarrummet. Där satt Dean Ericsson men ingen av dem sa någonting om bokhäftet eller Nathan Söderblom. Kanske visste inte amerikanen vem den store svenske ärkebiskopen var. Det kunde ändå inte vara sant, Nobelpristagare och ekumenisk världsledare.

Anita satte sig ned och pratade med Greger om den svenske kyrkoledaren. Hon vände sig till Dean med en fråga om hans rykte i USA.

 

-Oh, he is very well respected. He was over to the States several times, sa Dean nöjt.

-That’s good to hear, sa Anita.

-Inded, inflikade Greger och gav honom det lilla häftet om rus och religion. You might want to look into this.

-Oh my God! This is great! Söderblom as an early spiritual substance connaisseur!

 

Han läste den första raden som var på engelska:
-”The best of life is intoxication”! och fortsatte, ”Rusdrycken vart helig. Jämte tobaken och dansen blev den probat medel för medicinmän och sjamaner och trollkarlar för att komma i extas”. Tack Greger och Anita, this is great stuff!

-Vänta tills du läser hans doktorsavhandling om zoroastrism, framlagd i Paris 1901. En français.

-Mais oui, sa Dean glatt. Så roligt allt detta. Mina studenter som läser om synteism  kommer bli överväldigade.

 

Dean tackade överväldigad av sammanträffandet med den legendariske svensken och hans egen forskning, men måste stå upp hastigt och stoppa ned bokhäftet i kavajen. Han hade bråttom till en föreläsning och vinkade till Greger och Anita när han rusade ut genom dörren till lärarrummet.

 

-Han är bra, det är han men jag vill inte veta vad han gör på nätter och helger, sa Anita.

-Vi lämnar det, han sover nog och läser tråkiga böcker om LSD-tripper. Väldigt surriga och malande, sa Greger och hämtade mer kaffe. Nu ska vi ta itu med mig. Eller rättare sagt Gud.

-Oh, så intressant, sa Anita. Har bara sysslat med honom i fyrtio år.

-Här med, sa Greger, men nu är det allvar. Jag vill möta Gud.

-Som du gjorde där i studenthopen? undrade Anita. I så fall kan det bli svårt att fixa.

-Inte nödvändigtvis. Men jag vill ha en plan.

 

Han berättade om mötet med Elisabet på morgonen i Varbergs diakoni. Vad som skulle ske därefter hade varken han eller Elisabet någon aning om. Anita lyssnade noga och tänkte till. Hon hade inte sett honom på många år, ja sedan Uppsala på 1980-talet. Men han hade inte förändrats. Hon prövade några gemensamma minnen och han instämde, då som nu, i hennes synpunkter.

-På V-Dala satt Kling, Klingert och Jonter i högsätet. På Upplands Nordfors, bröderna Höglund och Sandan. Snärkes var ju kul med Antitek disco på söndagar.

-Ja, de spelade alltid Iggy Pops The Passenger som sista danslåt. Sen fick alla gå, sa Greger.

-Vi hade kul men det var bara för en tid. Alla studenter i alla ämnen visste att allvaret  och yrkeslivet kom sen. Tingsmeritering, AT-tjänst, församlingspraktik, vara lärarkandidat ute i Uppland och nere i Stockholm.

-Några blev ju kvar, som du Anita. Men du är okay, ja mer än okay.

-Tack för den. Jag slet fem år ute på Enköpingsslätten. Till och med i Härkeberga kyrka. Sen ville de ha mig tillbaka till Teologen. Så då  kom jag.

 

De fikade en stund till, ensamma i lärarrummet.

Greger sa till Anita att möta Gud inte var hans plan utan livet självt. Han hade inte tänkt göra något särskilt, inte kontakta shamanen eller använda de rusmedel Nathan Söderblom och Dean Eriksson talat om.  De reste sig upp och Anita kramade om honom.

 

-Det blir bra Greger.

-Ja. Det kommer bli bra. Är redan bra. Jag har en bestämd känsla av att något viktigt är i görningen.

-”Prästen som mötte Gud”, skrattade Anita och han föll i hennes fnissande.

-Nej den titeln vill jag inte ha på ett föredrag eller bok.  Vidrigt.

-Kan ju bli en bra film, sa Anita leende.

-Absolut inte. Jag vill inte veta av något sådant. Jag vill bara hålla för sant det som verkligen är sant.

 

De skildes åt under glada former och Greger gick till biblioteket för att hämta upp beställda boktitlar, en syssla han skulle komma att göra varje vecka i Lund, oavsett tid på året eller dygnet: Genom sitt låne- och passerkort kunde han hämta och låna beställda böcker själv utan hjälp från bibliotekarier. Smidigt men lite trist och opersonligt tyckte han.

I maj sken vårsolen för fullt över Lunds kullerstensgator och studentskockar på språng överallt. Fram till midsommar åkte han regelbundet utmed E6:an och besökte seminarier.  Sen kom sommaren, den bästa tiden i en universitetsstad ansåg Greger. Alla var borta, allt var stängt och det fanns inget annat att göra än att läsa och läsa, leta böcker och låna.

Juli var avsedd för skrivande så då stannade han kvar i hembyn vid Hallandskusten och sitt skrivbord omgiven av sina böcker om judendom och kristendom, Bibeln på hebreiska, grekiska, latin, engelska och svenska.

Havsfåglar skränade utanför i trädgården och Elisabet skötte trädgården. De drack elvakaffe och handlade tillsammans. Annars hände ingenting. Greger stirrade framför sig mestadels och kom ingen vart.

Kap 17