Greger stannade kvar när Elisabet for till kyrkokansliet i Varberg. Hon vinkade och han vinkade tillbaka. Klockan tio skulle hon möta den okände mannen för ett samtal i pastoratets besöksrum för diakoni. Greger hade inte kunnat säga något mer om honom på morgonen utan bara önskat lycka till. Hon kände sig spänd utan anledning men gjorde det i alla fall.

När hon haft sitt morgonmöte med kollegorna satte hon sig i besöksrummet med dörren på glänt och en kopp kaffe. Om ett par minuter skulle mannen från Ölmevalla stiga in.

-Hej, sa Greger och klev in. Det är jag som är inbokad nu!

-Oj, det var som sjutton! utbrast Elisabet.  Du är konstig du.

-Jag visste att du inte skulle ta emot mig om jag var öppen med vem jag var så jag tog en chans på detta vis.

-Jaha. Du får väl komma in då. Men stäng dörren, folk glor här.

 

Han satte sig i besöksstolen medan Elisabet dukade bort kaffekoppen. Hon var förvånad och lite förbaskad. Kunde han inte prata med henne hemma? Men sen log hon brett och såg på honom.

-Vad kan jag stå till tjänst med?

Han tänkte efter en stund, satte sig till rätta i fåtöljen, ovan att vara  på andra sidan i själavårdssamtal.

-Jag vill möta Gud, sa han. Han existerar, det vet vi båda. Men jag vill få erfarenhet av hans närvaro. Inte se och höra men känna av honom.

-Oj. Jag får nog säga pass på den. Att be dig knäböja och ta nattvard är väl inte relevant, sa hon bestämt. Du vet nog mer än jag om möten med Gud.

-Jag måste prata med någon och du är den ende som förstår mig, sa han och såg på henne ömt.

-Naturligtvis. Men då får vi diskutera på samma villkor. Jag är inte din diakon Greger utan din hustru och även om vi sitter här så ändrar det ingenting.

-Nej, jag vet men kanske vi kan ändra på hur vi pratar om Guds närvaro. I Bergmanfilmen är han tyst och folk blir övergivna och skjuter sig. Jag menar inte att jag ska göra det men hur ska vi göra för att erfara Gud ? Utom det vanliga i mässan, nattvarden, bönerna. Jag tänkte att om jag bokade in ett möte med en professionell diakon skulle han uppenbaras.

-Uppenbarligen inte, flinkade Elisabet in.

De diskuterade länge. Greger hade tänkt mycket på vad som hänt sedan upplevelsen i Lund på Valborg. Hon hade ju varit med om efterspelet. Sen var det den amerikanske bibelforskaren Dale Allison som berört övernaturliga upplevelser. Att Jesus utförde mirakel och uppstod skulle man acceptera som kristen men inget mer. Ingen spiritism, inga resor till dödsriket och tillbaka, inget hokus-pokus. Möjligen en kallelse till präst eller biskop.

 

-Greger, du får åka tillbaka till Lund och träffa shamanen igen. Kom du hit för att fråga mig om det? undrade Elisabet. Jag kan följa med om du vill.

-Ärligt talat så var det en av frågorna men den första och största var hur ska jag bära mig åt för att möta Gud. Du har väl fått sådana frågor förut här.

-Nej, eller kanske någon gång för tio år sedan. Annars är det mest dödsskräck och livsproblem, missbruk och barnelände. Guds närvaro är märkligt nog frånvarande för oss diakoner när vi möter människor. De vill mest bli bekräftade. Oavsett vad.

 

Greger kände igen kyrkobesökarnas längtan efter nåd och syndabefrielse, fast det var ord han sällan använde till dem. Men om dem i samtal med kollegor. Syndar gör alla och alla är redan förlåtna enligt Kristus, de behöver bara bli upplysta om det.

Elisabet följde med honom ut ur kyrkolokalen och kramade om honom hårt. Solen sken i majvädret när Hallandskusten var som vackrast. Han körde genom Falkenberg förbi Halmstad och Landskrona och stannade till i Helsingborg för en kaffepaus. Sen fortsatte han direkt till LUX i Lund.

Kap 16