Elisabet väntade med fredagsmiddagen klar. Inte tacomys som de både avskydde utan kalops med inlagda rödbetor, sås och potatis. Greger njöt i fulla drag och Elisabet kände sig huslig. De delade annars på allt men nu när han var borta i veckorna stod hon för marktjänst.

-Så skönt att vara hemma, utbrast Greger efter ett stadigt glas rioja. Lund är bra men jag känner mig inte hemma än.

-Du är inte hemma där, sa Elisabet. Du är hemma här i Halland.

-Jag vill bara inte känna mig som en landsbygdspräst hela tiden, sa han. De ser på mig som ett original, en överliggare. Tror jag.

-Det tror inte jag. Du har ju visat att du inte är rädd för vimsiga studenter och märkliga forskare som surrar om droger och new age.

 

Greger lutade sig tillbaka och nickade. Hon hade rätt, han var nog mer öppen än sina halländska kollegor. De var visserligen ofarliga och hyggliga, men ingen av dem hade någonsin talat om modern bibelforskning eller de podcasts han själv lyssnade på i bilen. När han fört dessa ämnen på tal log de och bytte samtalsämne.

 

Två av dem hade varit utsatta för rykten om att de tafsat på konfirmander, lekt blindbock och haft enskilda samtal som föräldrarna ogillat. Greger anade att motviljan mot dem snarare grundade sig i deras motstånd mot abort, kvinnopräster och samkönade äktenskap.

Nästa dag hade han en konfirmationsmässa i Ölmevalla kyrka. Ledaren hade råkat ut för maginfluensa och Greger fick hans förfrågan per sms sent på fredag kväll. ”Visst, krya på dig. Greger” skrev han och fick en glad smiley tillbaka från den betydligt yngre kvinnliga kollegan.

Konfirmandgruppen var på plats när han kom till den högt belägna kyrkan vid landsvägen till Kungsbacka, gamla E6:an. Vaktmästaren hade släppt in dem och vinkade från församlingshemmet där han drack kaffe. Greger vinkade tillbaka och gick in i kyrkan där ungdomarna väntade.

 

-Hej, sa Greger och alla svarade med ljudliga rop. I dag ska vi inte sjunga eller läsa, utan tala om Gud. Inte om Jesus utan om hans fader, Gud.

Greger lade ut texten om det gamla testamentets Gud, en våldsam och kärleksfull Gud som alltid prövade sitt folk, israeliterna och nästan alltid var besviken på dem.

-Gud är som vi människor, ibland god, ibland ond. Han är allt. Även vi dödar oskyldiga precis som naturen gör, eller Gud. Därför måste vi vara vaksamma på våra egna farliga sidor, sa han och såg på de undrande tonåringarna.

 

Efteråt läste han några rader ur Jobs bok och de talade om alla hemskheter de hört om i bygden, i Varberg, Kungsbacka, Göteborg, Stockholm och i Israel och Gaza.

Några ungdomar diskuterade Israels angrepp mot de palestinska terroristerna och mot Iran. De lät upphetsade och Greger försökte lugna ned dem. Själv stod han upp för Israel men visste att kyrkan länge hade stött palestinierna nästan oavsett vilka metoder de använt.

Men han teg och förde in diskussionen på deras konfirmation eftersom de mest högljudda ville antingen visa sitt stöd för Palestina eller Israel med armbindlar när själva konfirmationsakten skulle ske, något Greger var tvungen att berätta för sin företrädare i ett sms. Hon svarade att det var omöjligt men att hon kunde ordna en öppen debatt i församlingshemmet om kriget i Mellanöstern med fler aspekter från Iran, Jemen, USA och arabländerna inklusive Västbankens palestinier.

Greger sa inget till konfirmanderna men han lovade att deras tankar om att bära armbindlar skulle behandlas av deras ordinarie konfirmandledare. De var nöjda och han packade ihop och körde hemåt genom gamla E6:an, fortfarande kallad Varbergsvägen.

Hemma sa han till Elisabet att en kyrkobesökare sökt upp honom i Ölmevalla efter konfirmandträffen och ville boka in ett diakonisamtal med henne.

-Jaha, vem var det ?

-Ingen aning. En man i min ålder, han presenterade sig men mumlade så jag uppfattade bara Bo någonting. Han skulle komma på måndag kl. 10 sa han. Jag skulle höra av mig om tiden inte passade, annars får du väl ta emot honom.

 

Hon såg fundersam ut men sa att måndagsförmiddagar var ofta lediga. Diakonigruppen och kyrkohedern hade morgonmöte klockan nio, så tio gick nog bra.

-Bra bra, sa Greger och gick in i vardagsrummet. Ska vi se på någon gammal Bergmanfilm som vi sa eller nåt på Netflix?

– Vi skippar Netflix. Bergman blir bra. Jungfrukällan eller Nattvardsgästerna? undrade Elisabet

–Nattvardsgästerna, sa Greger. Den passar mig nu, en tvivlande präst.

-Äsch, du tvivlar inte. Gör dig inte till.

Han kramade och kysste henne men sa inget. Skärmen på väggen startade den svartvita filmen från 1963. Ingen av dem mindes premiären, men deras föräldrar hade sett repriser tillsammans med dem på 1970-talet och senare hade de sett den ett par gånger. Elisabet mindes den som outhärdlig och sa att det tyckte hon fortfarande.

-Du vänjer dig, sa Greger. Bry dig inte om Gunnar Björnstrands präst, utan se på Allan Edvalls kyrkvaktmästare.  Han är den som ställer frågan om Jesus ord på korset om varför Gud har övergivit honom. Då skulle det ha gått upp för Jesus att han misslyckats och var totalt ensam och övergiven.

-Det är för overkligt bara, sa Elisabet. En kyrkvaktmästare skulle aldrig säga något sånt, det vet du.

 

Greger nickade men sa att Bergman hade sina skäl att töja på verkligheten. Själv hade han inte samma tvivel men ansåg att orden på korset uttryckte vad inte bara Jesus kände utan vad alla levande kunde känna ibland och vissa jämt. Den man som sköt sig i filmen, Max von Sydows fiskare, gjorde det utifrån sin livsleda som skulle ha utlösts av Kinas atomvapen. Greger tyckte att den saken var obetydlig men att självmordet inte verkade beröra folket i kyrkbyn var mer skrämmande. En bild av ett känslokargt 1950–60-tal.

De lade sig efter ett till glas rödvin. På söndagen hade ingen av dem några plikter och sedan blev det måndag igen.

Kap 15