Elisabet gick upp före Greger, åt frukost själv och åkte i väg till ett själavårdsamtal.

En döende man på slätten ute vid Landa hade sagt till hemtjänsten att han ville tala med en präst. De hade förmedlat kontakten till Elisabet som nu var på väg över slätten vid Landa kyrka. Att mannen sökt efter en präst betydde mindre än att han sökt efter en person från kyrkan.

Diakon visste få gamla vad det var men hon hade lång erfarenhet av samtal med oroliga äldre på landsbygden och stirriga yngre i Varberg.

När hon kom i huvudbyggnaden mötte ett vårdbiträde henne och sa att han låg inne i sovrummet till vänster.

-Tack. Stannar du kvar en stund? frågade hon.

-Nej, jak måsta åcka no, sa den utländske . Men tillbacka tåll.

Elisabet vinkade och gick in i ett stort hus. Hon ropade men fick inget svar. Efter en stund letade hon sig fram till sovrummet som låg till höger. Ett mörkt rum med gåstol, lyft och rullstol, lådor med sängskydd och kateterpåsar.

Mannen verkade sova men han vaknade när Elisabet satte sig bredvid honom och harklade sig.

-God morgon. Du är väl Krister Börjesson, eller hur? Jag heter Elisabet Olivera och är diakon här i pastoratet.

-Jaså. Jag skulle tala med prästen men han är väl upptagen, svarade mannen långsamt.

-Har du ont? Får du hjälp? undrade Elisabet när han vred på sig och suckade djupt.

-Jodå. De är snälla och hyggliga. Jag får morfin nu så det är väl inte långt kvar.

Han berättade inget om sitt liv men om huset han bodde i, vem som byggt det och hur han själv hade renoverat det. Elisabet lyssnade och frågade ibland om något tekniskt som han gärna utvecklade. Men mer blev det inte. Han tystnade.

-Du ville tala om vad som händer nu? Om du inte har långt kvar . . .

-Döden ja. Den kommer man inte undan.

-Nej.

-Nä.

-Gud tar emot dig, sa Elisabet. Han har plats för alla.

-Det sägs så, men jag vet inte, svarade den döende. Det är ingen som vet vad som händer. Ingen har berättat något.

Elisabet valde att inte citera från Bibeln men att få mannen på ljusare tankar genom att tala om döden som en ny värld, ett möte med det oändliga som vi levande bara kan ana. Hon hade försökt att förstå Gregers nya gudsupplevelse och kände sig fram med orden framför den svårt sjuke mannen i sin säng.

-Du behöver inte vara rädd, sa hon. Det finns en Gud och vi kan möta honom nu och efter döden.

-Tror du verkligen det?

-Ja, jag vet det. Han kan kännas i naturen och inom oss. Ett djup som vi människor möter varje dag, även om vi inte märker det. Först när vi söker så upptäcker vi att Gud har funnits där hela tiden.

Mannen tystnade och drog upp täcket till hakan. Elisabet såg slangar och inkontinensskydd sticka fram under täcket. Utanför sovrumsfönstret stod en lastbil och en traktor. En katt gick över gårdsplan och koltrastar sjöng. Hon önskade att mannen satt upp och såg ut han med.

-Kan du resa dig upp? sa hon. Jag kan hjälpa dig med en kudde bakom ryggen.

Mannen hasade uppåt i sängen med ett bygelhandtag som hängde ovanför honom medan Elisabet stoppade in en kudde i ryggslutet. Han såg lättad ut och bad om något att dricka.

-Här får du lite vatten, sa Elisabet och sträckte fram ett glas.

-Tack, sa han och tog glaset själv. Det var gott.

De satt så en stund, mannen halvliggande med glaset och Elisabet sittande i stolen bredvid. Samtalet hade avstannat. Elisabet visste att så sker det ibland, ja ofta med döende som tvekade inför att tala om Gud och döden. För att få fram något berättade Elisabet om vilka hon kände till där i Landa, den församling mannen tillhörde.

-Jo, Börjessons hade mange kjænninger, instämde mannen glatt. Vi var en stor släkt här ute.

De småpratade en stund om vilka som dött och vilka som levde bland gårdarna, vem som hade travhästar och vem som hade kor. Till sist tackade mannen för besöket och Elisabet gick ut. Hon vände sig om i dörröppningen och vinkade till honom. Han log och vinkade tillbaka.

Sedan kom två personer från hemtjänsten som skulle värma mat och ta honom till toaletten. Elisabet sa till dem att han verkade inte så orolig.

-Nej, han vill mest ha sällskap, sa en kvinnlig undersköterska. Tack för att du kom!

När Elisabet for därifrån kände hon sig inte nöjd med besöket men hon visste att han var nöjd, vilket var meningen med hennes uppgift som diakon, att göra andra mer nöjda. Och hon var nog nöjd med sin insats även om de knappt berört döden. De äldre hon träffat genom åren hade just denna önskan, att beröra ämnet men sedan släppa det.

Många äldre kom till dessa badorter vid kusten för att dö bland de klippor de lekt som barn och unga, och bott på pensionat. Nu i pensionsåldern bosatte de sig i sommarstugor eller byggde nya ståtliga hus med panoramafönster. De kom inte sällan från Mölndal, Göteborg eller Borås och behövde hemtjänst och, ibland, själavård. På 50-och 60-talet gick ett badtåg från Slottsskogen till dessa badorter, avgång kl. 10 och hemfärd till Göteborg kl. 16.

Elisabet förstod sig på dessa nyrika sommargäster som nu valt permanentboende efter pensioneringen. De utmanade henne på gott och ont med sitt gnäll och, ibland, rimliga krav på service. Ofta promenerade de i badrockar i maklig takt genom sommarstugorna till badplatserna i Skytteviken, Vassbäck och Fagervik. Badrocksavstånd.

Greger var ute och de åt lunch utomhus i trädgården. Vårsolen sken över bygden och fiskmåsarna dök långt borta över havet vid Hallandskusten. Vinden låg på som alltid men utan regnstänk. De andades in den friska vinden och njöt i värmen.

-De där vita hemtjänstbilarna är som dödsänglar, sa Elisabet. Jag tänker alltid på en sådan varelse när jag träffar hemtjänsten. Inte personerna men när bilen kör in till ett hus är det som ett förebud om att tiden är inne.

-I Uppsala jobbade jag extra på Kungsgärdets långvårdssjukhus, sa Greger. Kom att tänka på den tiden. Epidemin kallades sjukhuset för det skulle vara nära till gravläggning av de smittade. De gamla låg i sina sängar och hade utsikt över kyrkogården. När en likbil körde in där var det samma känsla som du kanske har. Jag hade inget ont av det, men. . .

-Hemtjänsten är väldigt bra. De hjälper till hemma så folk kan vara kvar, även dö där. När folk blir för sjuka kan de hamna på äldreboenden, demensboenden eller sjukhus och då dör de rätt snabbt.

Greger nickade. Hans halländska kyrkor blev allt tommare när de äldre dog bort. Frikyrkorna stod sig bättre, men hela kristenheten hade problem med generationsväxlingar. Lundastudenterna fanns men han visste knappt vad de trodde på. Tatueringar och kristaller intresserade både yngre och medelålders kvinnor. Så det fanns ett andligt behov som inte kyrkan kunde tillfredsställa.

-Apropå Uppsala så fanns ju bhagwan-sekten där. Jag såg de brandgula unga människorna på Musikforum på Drottninggatan, alldeles nedanför Slottsbacken och Carolina. De och kommunisterna. Allt detta verkar försvunnet nu.

-Ja lyckligtvis. Bara skandaler och stök.

De såg på varandra rätt in i ögonen för att bekräfta att de fanns och att Gud existerade. Varje gång de gjorde det med rätt inställning och utan tidsgränser stod Gud mellan dem. Han och de fanns till.

Kap 13