På Gazaremsan upprepades kriget som pågått i tusentals år. I Första Mackabeerboken  berättas om den judiske härföraren Jonathan Appus strider mot det grekiska Seleukiderriket 150 år före Jesus födelse:

”Därifrån fortsatte han till Gaza, men Gazas invånare vägrade honom tillträde. Han började belägra staden, satte eld på byarna däromkring och plundrade dem. Då bad stadsborna Jonathan om fred, och han gick med på det. Han tog sönerna till deras ledande män som gisslan och skickade dem till Jerusalem”.

 

Greger och Elisabet talade ofta om Israel och Palestina vilket många kyrkobesökare också hade gjort när de arbetat ute i Hallands många kyrkor. Att kristna i Gaza har funnits sedan 300-talet, men är idag fullständigt krossade mellan Israel och Hamas visste de båda. Att åka ned för att hjälpa till mitt under Israels krigföring var omöjligt, men kanske senare var något de hade diskuterat. Greger hade mailat stiftet i Göteborg och fått ett avvaktande med positivt svar om att de skulle återkomma snart.

Att åka ned till Lund igen kändes konstigt. Anita hade messat och berättat att studenterna var nöjda och att shamanen fått bra betalt av deras insamling. Men Greger var inte beredd att möta alla igen, dessa vilsna och virriga studenter som dragit in honom i shamandansen. Den hade gett honom en outsäglig uppenbarelse men samtidigt var han bara en vanlig präst.

Han skrev till sin handledare att han behövde en paus hemmavid och fick till svar att det godtogs. Samtidigt påminde handledaren om att de två amerikanska gästföreläsarna Paula Fredriksen och Dale Allison skulle komma senare i maj. Greger hade sett fram emot deras föredrag efter att ha läst några böcker och sett och hört dem på nätet så han skulle vara tillbaka i Lund till dess skrev han.

Gud, som Greger hade mött honom i gruppdansen, var inte personlig utan som en dimension av tillvaron. En egen värld vid sidan av den jordiska.  Greger återupplevde ibland denna andra verklighetshändelse men efter någon vecka efter shamandansen var den nästan borta. Bara minnen var kvar, inte den gudomliga existensen han känt av.

En kväll  såg de  på bokprogrammet Babel på SVT .

-Vilka är de där då? frågade Elisabet när två författare bänkade sig runt Jessica Gedin.

-Vi får läsa på namnskyltarna, sa Greger och läste Claes de Faire och Stefan Lindberg.

-Ingen aning där heller, sa Elisabet. Jessica får väl presentera dem.

Författarna var tydligen författare som skrev om sig själva i sina romaner, ett litterärt grepp som blivit populärt men inget för Greger och Elisabet. De stängde av teven och satte på Bachs Goldbergvariationer i stället, inte med Glenn Gould utan Lang Lang.

-Vad vill du göra nu,a lltså med din gudsupplevelse? frågade Elisabet. Vill du känna så igen?

-Jag är ju ingen känsloman, som de där författarynglen på teve nyss, svarade han. Gud finns och jag har bestämt mött honom men i en annan form än vad jag hittills trott.

-Du är ju en intellektuell präst, Greger. Du kan använda erfarenheten i något du gör.

-Jovisst. Men inte om judar och kristna tror jag. De grälade om Messias. Och om Jesus verkligen var Guds Son, något även jag kan betvivla.

 

Greger berättade om igen om sin syn på den första kristna församlingen i Jerusalem efter Jesu död, på 30-talet. Den leddes av Jesus bror Jakob men sedan kom Paulus, som aldrig mött Jesus i verkligheten, och manipulerade.

-Om jag ska kalla mig något vore det ebionit, en utraderad urkristen grupp som jag brukar tjata om.

-Jo du gör det, log Elisabet. I Lund kanske någon förstår sig på dem men ingen här i Halland, det är säkert.

-Jo, jag vet det och ligger lågt. Märkligt ändå med Paulus tycker jag. En intrigmakare.

 

De avslutade diskussionen som de båda hade fört ända sedan Uppsalatiden då Greger fått nys om denna okända kristna inriktning genom teologen Elis Schröderheims skrifter som han hittat i Bok-Viktors antikvariat.

I Lund och Göteborg fanns forskare som kände till ebioniterna, men annars var de mest uppmärksammade i USA. Greger hade hört de mest kvalificerade podcastprogrammen men ämnet var stort och nedtystat sedan över två tusen år. Hela kristendomen bygger på Paulus, det visste Greger.

Vad hans egen gudsupplevelse hade med kristendomen att göra visste han däremot inte. En slavisk förkristen shaman hade försatt honom i hänryckning som var ett ord han sällan använde. Det lät frikyrkligt men nu passade det, där han bodde i baptisternas första trakt i Sverige på 1850-talet, norra Halland.

Tungomål trodde både han och Elisabet på var en gruppsykologisk effekt av en karismatisk präst. När han sa det till henne svarade hon att i så fall hade shamanen utlöst Gregers himlafärd på ett liknande sätt, vilket han inte kunde neka till. Allt hade blivit obegripligt.

Kap 12